UPPSALA UNIVERSITET

Paper till sessionen "Utbildningshistoria i forskningen och forskarutbildningen", 24 april 2005, Svenska Historikermötet 2005
URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/histedu/utbhist-program-050313.htm

Nationell forskarskola i utbildningshistoria

Detta är en reviderad version av ett program daterat 23 april 2003 som jämte ytterligare dokumentation, bl.a. den inventering av svensk utbildningshistorisk forskning som legat till grund för planeringsarbetet är tillgängligt på www.skeptron.uu.se/broady/histedu/.

Utbildningshistoria avser här historiska studier av bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande. I forskarskolan deltar doktorander i historia, idéhistoria och pedagogik (eller systerämnen) antagna vid olika lärosäten, där de normalt har sin anställning och huvudhandledare och där merparten av utbildningen sker, liksom examinationen. Forskarskolan fungerar samordnande och organiserar ett nätverk. Tonvikten ligger vid utbildningens moderna socialhistoria.

Ett syfte är att historievetenskaplig kompetens skall tillföras det utbildningsvetenskapliga området. I anslutning till lärarutbildningarna förekommer i dag många övningsuppsatser och avhandlingsarbeten med historiska inslag. Forskarskolan skall låta de doktorander, andra studenter och lärarutbildare som har klen skolning i historievetenskap möta doktorander i ämnen som historia eller idéhistoria och deras handledare och lärare.

Omvänt skall forskarskolan ge tillskott till historievetenskaperna, där studier av utbildning på många håll är ett undanskymt område.

Dessutom är bättre förståelse av historiska sammanhang av värde för den allmänna utbildningsdebatten, ett stöd för lärarna i deras arbete och en tillgång inom de administrativa och utbildningspolitiska fälten.

Research in the history of education comprises studies of formation, education, instruction, upbringing and learning. The research school has a focus on modern social history of education. It recruits PhD students in history, history of ideas and education (and related subjects). These students are accepted as PhD candidates at different universities where they typically are employed, where their main supervisor are positioned and where most of their education takes place as well as the examination. The research school initiates and coordinates courses, supervision arrangements, staff and student exchanges and so on, and organizes a network for research in the history of education.

One aim is to bring historical science expertise into the educational domain. Within for example teacher education institutions many examination papers and PhD dissertations are related to historical matters. The research school will put teacher students and teacher educators whose training in historical research might be meagre in contact with scholars and PhD-students from disciplines such as history or the history of ideas. Thus the research school will, directly and indirectly, contribute to more qualified activities at the teacher education institutions.

Inversely, by promoting research, courses collaboration and exchanges within the history of education domain the research school will contribute to the historical sciences. Although many historians pay attention to educational matters, in

Sweden

today such efforts are dispersed and rarely visible as a domain.

Further, an improved understanding of historical factors and historical explanations would be of value to the public debate on education, as well as to teachers, administrators and politicians.

En forskarskola i utbildningshistoria skulle berika det framväxande utbildningsvetenskapliga området. Den skulle direkt och indirekt vara till nytta för lärarutbildningarna, där historiska inslag förekommer i många kurser, övningsuppsatser och avhandlingsarbeten men där den historievetenskapliga kompetensen ofta är klen. Omvänt skulle den bli ett tillskott till forskningen och forskarutbildningen inom historievetenskapliga ämnen, där studier av utbildning på de flesta håll är ett undanskymt område. Även utanför högskolan vore ett ökat intresse för utbildningshistoria välgörande: en bättre förståelse av historiska sammanhang vore till fördel för den allmänna utbildningsdebatten, ett stöd för lärarna i deras arbete och en tillgång inom de administrativa och utbildningspolitiska fälten.

Pedagogikens historia, som under 1900-talets första hälft var ett framträdande inslag i svensk pedagogik- och lärarutbildning, blev nära nog utrotad efter andra världskriget när pedagogikämnet blev ett beteendevetenskapligt snarare än humanistiskt eller samhällsvetenskapligt ämne. På universiteten fanns några få ställen där man ägnade sig åt pedagogikhistorisk forskning, såsom hos Wilhelm Sjöstrand i Uppsala eller, om vi beaktar hela det svenska språkområdet, hos Karl Bruhn i Helsingfors. I Lund hade John Landquist verkat, men han lämnade sin professur 1946. Under efterkrigstiden var det länge framför allt utanför universiteten, bland amatörhistoriker och hembygdsforskare, som pedagogikhistoria odlades. Under flera decennier var den typiske svenske pedagogikhistorieforskaren varken pedagog eller historiker eller ens forskare till yrket, utan en skollärare eller rektor som efter pensioneringen grävde i arkiven för att teckna sin skolas historia. För dem var Föreningen för svensk undervisningshistoria en viktig sammanslutning som erbjöd publiceringsmöjligheter.

Med början under 1970-talet bröts psykologins dominans i lärar- och pedagogikutbildningen. Allt sedan dess har samhällsvetenskapliga inslag haft stort utrymme. Under de allra senaste åren har även intresset för utbildningshistoria återväckts, men mer inom forskningen än inom yrkes- och grundutbildningen.[1] Det blygsamma utrymme som under hela efterkrigstiden i lärar- och pedagogikutbildningen upplåtits åt pedagogikhistoria har främst ägnats åt två områden, skolreformernas historia och ”de stora pedagogerna”.

Lärarkandidater och pedagogikstudenter har nog ofta fått intrycket att skolreformernas historia började med 1940-talet. Tiden före 1940 års skolutredning har de sällan hört nämnas under sin utbildning. Mest uppmärksamhet har ägnats åt efterkrigstiden och då framför allt de utbildningspolitiska intentionerna och det organisatoriska ramverket. Somliga bland de vanligaste utbildningshistoriska handböckerna har varit maskerade självbiografier författade av dem som själva varit drivande i reformpolitiken.

Även om det är glädjande att så många lärare och lärarutbildare som i dag fortbildar sig skriver övningsuppsatser och avhandlingsarbeten i historiska ämnen, är det ett bekymmer för handledarna att somliga studenter åtminstone inledningsvis tar för givet att källorna kan väljas, värderas och tolkas ungefärligen så som man hanterar texter i lärarutbildningen eller i skoldebatten. Studenterna söker sig helst till det lättast tillgängliga tryckta materialet såsom läroplaner, offentliga utredningar, propositioner eller läroböcker. Avsikten är ofta att extrahera fram utbildningspolitiska eller pedagogiska intentioner. Slutmålet är inte sällan att bedöma i vilken grad texterna tillfredsställer dagens uppfattning om hur lärande bör gå till eller dagens krav på demokratisk värdegrund, medborgarfostran, jämställdhet eller multikulturalism. Läsarten är ungefär densamma antingen dokumenten uttolkas med vördnad som budskap från ovan eller utsätts för en kritisk granskning syftande till avslöja antidemokratiska tendenser, manschauvinism, xenofobi, västerländsk etnocentrism och andra spår av djävulens verk. De första utkasten till övningsuppsatser eller avhandlingskapitel liknar ibland utlåtandena som förr utsändes från Statens institut för läromedelsgranskning.

Min hypotes är att det är lärarutbildningens karaktär av predikantskola som spökar. Det är lätt hänt att denna hållning släpar med även när det ska skrivas uppsatser eller avhandlingar med vetenskapliga anspråk. Att uppfatta pedagogikhistoriska studier som något slags reformuppföljningsverksamhet kan möjligen vara motiverat inom ramen för en yrkesutbildning. Det är inte så konstigt att blivande befattningshavare med statligt uppdrag tränas i att läsa läroplaner och andra styrdokument som urtexter vilkas innebörd skall uttolkas och ”förverkligas” i klassrummet, ungefär som den heliga skrifts missionsbudskap. Men om man försöker sig på pedagogikhistorisk forskning måste man närma sig källorna på annat sätt. Man måste fråga efter sådant som hur texterna vuxit fram, vilka intressen som format dem, vilka effekter de fått. Av handledaren krävs åtskillig övertalning innan studenterna är beredda att söka sig till fler källor än tryckta läroplaner eller utredningstexter som redan behandlats i hundra tidigare C-uppsatser och att sluta gissa om t.ex. motiven bakom läroplanens formuleringar, för att i stället skaffa sig en överblick över arkivens bestånd och tillgängliga bearbetningar, spåra protokoll, förarbeten och korrespondens och om möjligt intervjua människor som varit med och kan berätta.

Det andra område där historiska perspektiv ständigt haft och alltjämt har ett visst utrymme i utbildningen av blivande lärare är ”de stora pedagogerna”. Det har slagit mig att de kanoniserade pedagogiska tänkarna från Platon och framåt så ofta uppfattas som patronymika. Med patronymikon menar språkvetarna ett namn som bildats efter faderns namn, som när Karls son Anders får namnet Anders Karlsson. Historiker och antropologer använder termen patronymika om mytiska anfäder. Erik XIV valde sig nummer fjorton med hänvisning till främst Johannes Magnus kungalängd vari ett antal kungar vid namn Erik utpekas, somliga verkliga och andra påhittade såsom Erik Väderhatt eller den Berik som enligt Johannes Magnus valdes till kung över svear och götar år 836 efter syndafloden. Antropologer har uppmärksammat att en släkt, en stam eller en folkgrupp kan utnyttja en anfaders namn, ett patronymikon, för att hänvisa till ett gemensamt ursprung utan att denna anfader någonsin behöver ha existerat och utan att biologiska blodsband behöver finnas inom gruppen. På samma sätt har de stora pedagogerna ofta figurerat i lärarutbildningen och i den pedagogiska debatten. Man läser knappast Dewey eller Vygotskij utan brukar hantera dem som mytiska anfäder med magisk förmåga att svetsa samman den ena eller andra pedagogiska lärans eller sektens anhängare. Som handledare har jag märkt att somliga studenter i de pedagogiska tänkarnas skrifter framför allt är på jakt efter formuleringar som ter sig sympatiska för en modern läsare: det här citatet av Dewey ska jag ha med i mitt avhandlingskapitel för det stämmer precis med vad jag själv tycker! De störs inte av att ”de stora pedagogerna” levde i en annan värld och menade något annat med orden. Det är förstås lugnande att i pedagogikhistorien finna bekräftelse på sina egna pedagogiska idéers förträfflighet, men risken är att man bara hittar sådant som liknar vad man tror sig veta redan i förväg. För egen del är jag övertygad om att det finns mer att lära av det motstånd som det förflutna erbjuder oss sena tiders barn.

Jag har givit ett par exempel på svårigheter som många studenter med bakgrund i lärarutbildningarna möter när de närmar sig pedagogikhistorien. En förklaring till svårigheterna är isoleringen. Många studenter ger sig i kast med en historiskt inriktad C-uppsats eller D-uppsats eller avhandlingsarbete utan att ha haft någon egentlig kontakt med historievetenskap. En flervetenskaplig forskarskola i utbildningshistoria skulle bidra något till att bryta lärarutbildningsområdets isolering i detta avseende. Den skulle vara en mötesplats för doktorander (och deras handledare och lärare) i både historievetenskapliga och pedagogikämnen. Existensen av en sådan forskarskola skulle få direkt eller indirekt betydelse inte bara för de doktorander som tillhör skolan utan också för andra inom lärarutbildningsområdet, för studenter på grundutbildningsnivå och för lärarutbildare. Då tänker jag inte enbart på dem för vilka historiska problem är ett huvudintresse. Ett avsnitt ”historisk bakgrund” förekommer i var och varannan övningsuppsats i anslutning till lärarutbildningarna.

Så långt har jag utgått från lärarutbildningarna och näraliggande ämnen såsom pedagogik. Även historievetenskapliga ämnen skulle kunna dra fördel av en forskarskola i utbildningshistoria. Under de senaste åren har utbildningsvetenskap etablerats som en paraplybenämning för den forskning som inom många olika ämnen ägnas eller skulle kunna ägnas åt bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande.[2] Här känner företrädare för pedagogik och besläktade ämnen såsom pedagogiskt arbete att de har självklar hemortsätt, men inom andra ämnen tycks man inte riktigt ha upptäckt att man är välkomna att bidra. Det kan ha att göra med att utbildningsforskning brukar uppfattas i huvudsak som ”sektorsforskning” och ibland till och med som led i myndighetsutövning.

För att den utbildningsvetenskapliga forskningen skall bli livskraftig och fruktbärande krävs dels att den har god förankring i lärarutbildningarna, dels att den lyckas attrahera dugliga forskare och doktorander från ett brett spektrum av discipliner. För det sist nämnda syftet skulle en forskarskola i utbildningshistoria kunna göra nytta. Det är ingen lätt uppgift att förmå produktiva forskare från olika discipliner att ägna sig åt utbildningsforskning, vilket var en ambition då jag 1993 startade ett forskarnätverk ”Forum för studier av utbildning och kultur” i anslutning till Skolverkets forskningsprogram. Det lyckades dåligt. Enda framgången var väl egentligen att etnologen Jonas Frykman och några av hans medarbetare lockades att ägna sig åt skolforskning med finansiering från Skolverket. Från andra ämnen fanns många som var intresserade i största allmänhet, men när det blev dags att planera projekt och söka medel undvek man (pedagogerna återigen undantagna) Skolverket och vände sig till HSFR eller Riksbankens Jubileumsfond om man var så etablerad att möjligheten fanns. Därmed försvann ett incitament att ägna sig åt utbildningsforskning. Det gäller att förebygga situationen att utbildningsvetenskap rekryterar forskare som klarar sig dåligt i konkurrensen med kollegerna i den egna disciplinen. Här finns sociala mekanismer som måste uppmärksammas när det utbildningsvetenskapliga området nu expanderar. En grundregel är att forskare måste tillåtas att behålla förankringen bland kollegerna inom det egna vetenskapliga fältet. Den historiker eller statsvetare som ägnar sig åt forskning eller doktorandstudier inom det utbildningsvetenskapliga området måste få tillfälle att odla intressen och ackumulera symboliskt kapital som tillerkänns värde bland historiker eller statsvetare. För en forskarskola som den här föreslagna innebär det att doktoranderna måste erhålla en – med det egna ämnets mått mätt – lika gedigen forskarutbildning som alla andra på sin moderinstitution. Att forskarskolan i utbildningshistoria är flervetenskaplig innebär inte att den skall producera hybriddoktorer utan att doktoranderna och handledarna har rejält fotfäste i sina egna forskningstraditioner. Från dessa skilda utgångspunkter lär de av varandra och samverkar i utforskandet av pedagogiska fenomen.

Med utbildningshistoria avses här historiska studier av bildning, utbildning, undervisning, fostran och lärande. Sådan forskning förekommer redan inom en lång rad humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Även i matematik och naturvetenskapliga ämnen förekommer t.ex. didaktiska studier av skolämnenas och universitetsämnenas historia. Många forskningsämnen skulle kunna inrymma studier i utbildningshistoria. Därmed är också sagt att forskarskolan inte kommer att marknadsföra utbildningshistoria som en egen avskild disciplin. Området är flervetenskapligt, och forskarskolan skall utvecklas i samverkan mellan de deltagande miljöerna.[3]

De utbildningshistoriska inslagen existerar men är sällan särskilt synliga som sådana. Vid det senast avhållna Svenska Historikermötet i Örebro 19-21 april 2002, en bred mönstring av pågående och nyss avslutade avhandlingsarbeten i ämnet historia, var området knappast alls företrätt (med några få undantag: ett paper om stormaktstidens bildningsresor, ett om historiska tevedokumentärer, ett par om normalitet). Ändå visar vår inventering att åtskilliga avhandlingsarbeten med utbildningshistorisk inriktning förekommer i ämnet historia, men spridda över landet. Doktorander med intresse för utbildningshistoria är ofta ganska ensamma om det på sin egen institution. Vilket är ett gott skäl för att etablera en forskarskola i utbildningshistoria jämte ett därtill kopplat nätverk. [4]

Ett annat skäl för att skapa en forskarskola är, fortfarande ur historievetenskapernas synvinkel, att den direkt och indirekt kan bidra till att studenter från lärarutbildningarna och yrkesverksamma skollärare ‑ och då inte bara lärare i ämnet historia ‑ söker sig till historisk forskning. Liknande argument framfördes i Högskoleverkets utvärdering av historieämnet, där även behovet av nationella forskarskolor underströks: ”Bedömargruppen framhåller det som ett problem att universiteten endast i begränsad utsträckning antar forskarstuderande som genomgått grundutbildning vid andra lärosäten. Fler studenter från universiteten och från högskolor utan forskarutbildning måste ges tillfälle att konkurrera om doktorandplatser på lika villkor. Härigenom ges också ett bättre incitament för högskolorna att satsa på en vidare uppbyggnad av en god utbildning på C- och D-nivå, utan att därför nödvändigtvis själva ha ambitionen att införa forskarutbildning. Fler nationella forskarskolor behövs för att ge möjlighet till ökad rörlighet.”[5] I klartext: om vi håller oss till lärarutbildningarna finns det runt om i landet studenter som läser till lärare och som egentligen inte släpps in på en bana som skulle kunna leda till forskarutbildning i exempelvis ett historievetenskapligt ämne. Vid åtskilliga av de till högskolor ombildade lärarseminarierna är forskningsmiljön för liten, och vid de forskningsintensiva lärosätena förekommer uppfattningen att lärarstudenter är ointresserade av eller oförmögna till forskarutbildning.

Vår inventering visar hur svenska avhandlingar med utbildningshistorisk inriktning (vi fann 110 sådana avhandlingar) under åren 1990-2002 fördelats ganska jämnt mellan universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Umeå och Linköping samt Lärarhögskolan i Stockholm. Det finns inget självklart centrum. Så här var avhandlingarna fördelade på ämnen:

Inventeringen visar således att över två tredjedelar av alla utbildningshistoriskt inriktade avhandlingar lagts fram inom de tre ämnena Pedagogik, Historia och Idéhistoria. Resterande avhandlingar var glest utspridda på ämnena Ekonomisk historia, Etnologi, Juridik, Konstvetenskap, Kulturgeografi, Kyrkohistoria, Litteraturvetenskap, Musikpedagogik, Religionsvetenskap, Socialt arbete, Sociologi, Teatervetenskap och Tema barn. Ungefär samma fördelning förefaller gälla för externfinansierade projekt. Gränsdragningar är svåra, men hur man än räknar har merparten av den utbildningshistoriska forskningen i Sverige på senare år skett inom de tre nämnda ämnena. Det hade vi inte väntat oss.

Ett anmärkningsvärt resultat av vår inventering är således att merparten av forskningen med utbildningshistorisk inriktning under det senaste decenniet har tillkommit inom Pedagogik, Historia och Idéhistoria.

För att kunna utnyttja existerande forskningsmiljöer och befintlig kompetens väljer vi därför primärt skapa en plattform för samverkan mellan å ena sidan pedagogiska institutioner (eller andra institutioner som inrymmer ämnet Pedagogik eller avknoppningar och systerämnen såsom Didaktik, Pedagogiskt arbete, Lärande), å andra sidan institutioner för Historia och Idéhistoria jämte bredare institutioner som inrymmer dessa ämnen. Fler ämnen kan komma att beröras på olika sätt, exempelvis genom att biträdande handledare och gästlärare hämtas därifrån, exempelvis genom att doktorander i andra ämnen associeras till forskarskolan och knyts till dess nätverk och deltar i kurser, genom samverkan i fråga om kursutbud. Men åtminstone inledningsvis skall tonvikten skall ligga på samverkan mellan de tre nämnda ämnena. Det är i något av dessa som forskarskolans egna doktorander skall genomföra sin forskarutbildning. Med tiden kan sammansättningen av medverkande lärosäten och institutioner och även ämnen komma att ändras och förhoppningsvis utvidgas, men till en början förefaller det rimligt att rekrytera doktorander i och främja samverkan mellan dessa tre ämnen.[6] Det är frestande att låta forskarskolan omfatta fler ämnen, men förmodligen oklokt. Risken finns att den skulle bli en diskussionsklubb.

Vi har stannat för benämningen ”utbildningshistoria”. Ett alternativ hade varit ”pedagogikhistoria”, som signalerar att här pågår studier av alla slags pedagogiska fenomen, inte bara studier av institutionaliserad utbildning. En sådan bredd kan uppfattas som en styrka, men det finns argument som talar mot benämningen pedagogikhistoria. Den skulle kunna ge intryck av en starkare koppling till ämnet pedagogik än vad vi avsett. Viktigare är att det blir svårt att fokusera verksamheten om lika stor uppmärksamhet skall ägnas åt allt som skulle kunna räknas till pedagogikhistorien, alla tänkbara slag av formellt och informellt lärande, allt som har med socialisation, påverkan och förändringar av människors kunnande, hållningar, tänkesätt och livsföring att skaffa. Därför är en koncentration till just utbildning att föredra, vilket skall uppfattas så att tonvikten läggs vid institutionaliserade former av undervisning och lärande. Det är inte fråga om exklusion. Utrymme bör finnas även för annat.

Ordet ”utbildningshistoria” har dessutom fördelen att det är besläktat med ordet ”utbildningsvetenskap”. Utbildningshistoria är ett område inom ramen för det breda mångvetenskapliga forskningsområde som de deltagande lärosätena är i färd med att utveckla under samlingsbenämningen utbildningsvetenskap.

Tillfogas bör att efterledet ”historia” inte skall uppfattas så att allt intresse skall ägnas åt forna tider. Det finns som bekant något som kallas samtidshistoria och det är möjligt att studera ”nuet som historia” om man fäster vikt vid relationen mellan förändringar och stabilitet och annat som i någon mening kan skänka en historisk förståelse.

Forskarskolan som sådan skall inte missionera för någon egen syn på vad historievetenskap eller utbildningshistoria vill säga.[7] Vad gäller utbildningshistoria skall forskarskolan inte ta ställning i striderna mellan olika läger (vilket förstås inte förhindar enskilda medarbetare att företräda olika perspektiv), utan bidra till att området blomstrar och att kontakterna förbättras mellan dem som där är verksamma. En viktig uppgift är att göra området mer synligt, i flera bemärkelser.

En viktig uppgift är att göra området mer synligt, i flera bemärkelser. Utbildningshistoriska insatser sker ofta ganska isolerade från varandra[8] och förbindelserna dem emellan behöver lyftas fram. Dessutom är utbildningshistoriska inslag ofta inbäddade i studier med annat primärt fokus.[9]

Vid de medverkande institutionerna finns kompetens inom en rad områden, däribland de följande.

Listan ovan skulle kunna göras lång. För att ett avhandlingsämne skall försvara sin plats inom forskarskolan krävs framför allt att det har utbildningshistorisk relevans. Det är alls ingen obetydlig utfästelse att utlova utbildningshistorisk relevans! Det bör innebära att arbetena tillför något till både utbildningsvetenskapen och historievetenskapen. Om forskarskolans ledning väljer att hårdra denna princip säger den nej till avhandlingsarbeten som bara åstadkommer ettdera, låt säga arbeten som enbart lär oss mer om utbildningsväsendet eller som enbart blottlägger historiska omständigheter.

En insnävning behövs med tanke på det lilla antalet doktorander som annars skulle få för lite gemensamt. Vi har försökt bedöma kompetensen och intresseområdena vid de medverkande institutionerna och fastnat för att fokusera utbildningens moderna socialhistoria. Med ”modern” avses här perioden från det sena 1800-talet fram till i dag. Med ”socialhistoria” avses problemområden som, låt säga, skilda utbildningskulturer, olika sociala gruppers relationer till utbildning, lärarkårens omvandlingar, eller den sociala, könsmässiga och etniska rekryteringen av skolelever och studenter till olika slags utbildningar. I periferin hamnar därmed bland annat renodlat politikhistoriska eller lärdomshistoriska studier, exempelvis undersökningar av skolreformers tillkomst och implementering eller av pedagogiska tänkares skrifter.

Denna insnävning är inte smalare än att den ger tillräckligt manöverutrymme åt lärarna, handledarna och doktoranderna, och tillåter studier som dels är av utbildningsvetenskapligt och historievetenskapligt intresse, dels berör dagsaktuella politiska problem kring social (sned)rekrytering, utbildningens demokratiuppdrag, s.k. mångfaldsfrågor och mycket annat.

Rekrytering av doktorander. Från början skall fyra doktorander finansieras inom forskarskolans ram. Det är vad finansieringen från Vetenskapsrådet räcker till. Efter en nationell utlysning sållar forskarskolan fram de sökande som i första hand kan komma i fråga för doktorandanställning och rangordnar dem. Därefter tar lärosätena ställning till frågan om antagning till forskarutbildningen. Lärosätena har också möjlighet att ta initiativ genom att anmäla kandidater som konkurrerar på lika villkor med övriga sökande. De doktorander som skall ingå i forskarskolan skrivs in i forskarutbildningen vid sina respektive moderinstitutioner där de har sin anställning, där normalt huvudhandledaren finns och där huvuddelen av utbildningen liksom examinationen sker.
Avgörande för antagning är en bedömning av den sökandes förmåga att genomgå forskarutbildning. Dessutom åligger det granskningskommittén, ledningsgruppen och styrelsen att bedöma om ansökningarna har tillräcklig utbildningshistorisk relevans, dvs. om utsikterna är goda för att avhandlingsarbetet skall bidra till både historievetenskapen och utbildningsvetenskapen, samt tillräcklig anknytning till problem som rör utbildningens moderna socialhistoria. Däremot finns inget krav på att den sökande tidigare har sysslat med utbildningshistoria.[10]
Dessutom kommer doktorander med annan finansiering att vara associerade till forskarskolan, och ansträngningar skall göras att åstadkomma ytterligare doktorandfinansiering.

Individuella studieplaner som instrument. Forskarskolan har ingen gemensam studieplan för doktoranderna. I stället kommer avsevärd energi att ägnas åt att göra de individuella studieplanerna till ändamålsenliga instrument i planeringen, genomförandet och värderingen av deras studier. I de individuella studieplanerna kommer sådant att skrivas in som har att göra med forskarskolans handledning, gemensamma och rekommenderade kurser, internat och andra aktiviteter. Forskarskolans styrning kommer delvis att ske via mallar för vad som skall ingå i de individuella studieplanerna. Vi tror att detta är den mest framkomliga vägen. Det vore inte önskvärt ‑ och dömt att misslyckas ‑ att försöka tvinga uniforma krav på de medverkande institutionerna och på doktoranderna och deras handledare.

Kurser. En viktig uppgift blir att initiera och befrämja ett kursutbud för både forskarskolans egna doktorander och andra doktorander. Varje kurs ges vid det lärosäte där man har särskilt goda förutsättningar att erbjuda kursen i fråga.
Vissa kurser ordnas i forskarskolans regi, normalt i form av ett par tre fysiska möten samt undervisning och kommunikation över webben. Enligt beprövad modell kan kursen inledas och avslutas med kanske ett par tre dagars intensivundervisning då alla deltagare samlas. Som webbplattform kommer förmodligen en BSCW-server att användas. I fråga om andra kurser fungerar forskarskolan som en sambandscentral som sprider information om lämpliga kurser, uppmuntrar institutioner att samverka i planeringen och genomförandet och bistår doktorander som vill genomföra kurser vid andra institutioner och lärosäten än det egna. En gemensam kurs om klassiska och aktuella pedagogikhistoriska frågor ges till samtliga doktorander, men i övrigt måste kurserna svara mot de varierande behoven. Doktorander med svag historievetenskaplig skolning behöver kurser som bättrar på den sortens kunnande, medan doktorander med en hygglig historievetenskaplig grund kan ha mer nytta av kurser om pedagogiska problem. Redan eftersom utrymmet för kurser i doktorandernas forskarutbildning är så varierande (extremerna vid de medverkande institutionerna är f.n. 30 poäng och 80 poäng) är det ogörligt att fastslå ett obligatoriskt antal poäng som forskarskolans gemensamma kurser skall ge.

Förstärkt handledning. En av vinsterna med en forskarskola är att förstärkt handledning kan erbjudas.[11] Doktoranderna skall i normalfallet ha minst en handledare som är pedagog eller liknande och minst en som är historiker eller idéhistoriker.

Workshops, gästföreläsningar, seminarier. Workshops, gästföreläsningar och seminarieserier skall i vissa fall ordnas av och i andra fall stödjas av forskarskolan. Det gäller att inte falla för frestelsen att i forskarskolans regi etablera högre seminarier som onödigtvis konkurrerar med befintliga sådana Bättre är att informera om och stödja seminarier och andra arrangemang som ordnas vid de medverkande institutioner, att där stärka de utbildningshistoriska inslagen och att uppmuntra deltagande av doktorander, lärare och forskare från andra institutioner och lärosäten.

Samverkan utåt, internationella relationer. Samverkan, t.ex. gemensamma kurser, skall etableras bl.a. med flera redan existerande forskarskolor, såsom den nationella forskarskolan i Historia, vars ledning har uttryckt intresse för samverkan, samt med flera av forskarskolorna inom det utbildningsvetenskapliga området. Vidare har de medverkande institutionerna ett väl utbyggt samarbete med ledande forskningsmiljöer på olika håll i världen - och inte enbart med anglosachsiska miljöer, vilket annars är regel i de delar av det internationella utbildningshistoriska fältet som är mest synliga från svensk horisont. Forskarskolan skall befrämja forskar-, lärar- och studentutbyten, bland annat genom att bistå med att arrangera givande utlandsvistelser för svenska doktorander och med att inbjuda utländska doktorander till svenska miljöer. Forskarskolan skall också bidra till att stärka den svenska närvaron i internationell utbildningshistorisk forskning och därtill knutna föreningar, konferenser och tidskrifter.

Nätverksmodell. Forskarskolan skall fungera enligt en nätverksmodell i vilket ingår institutioner för Pedagogik, Historia och Idéhistoria (eller liknande ämnen) vid universiteten i Uppsala, Stockholm och Örebro, Lärarhögskolan i Stockholm, samt Dalarnas, Gävles och Södertörns högskolor.

Nämnd. Uppsala universitet är värduniversitet och forskarskolan sorterar organisatoriskt under Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet (UVF). Denna nämnd ansvarar för de uppgifter som följer av högskoleförordningen och har det övergripande ansvaret för forskarskolan och dess kvalitet och ekonomi.
Ett sådant arrangemang är ändamålsenligt eftersom UVF från den 1 juli 2003 erhållit en fakultetsövergripande ställning ovanför vetenskapsområdena. Den är direkt underställd konsistorium och erhåller sina utbildnings- och forskningsuppdrag från konsistorium och rektor.

Styrelse. Forskarskolan skall ha en styrelse till vilken UVF delegerar beslutsrätt i många frågor. I styrelsen finns fyra ledamöter, vilka jämte suppleanter utses genom att UVF ger de medverkande institutionerna i uppdrag att välja dem, förutom en studentrepresentant och dennas suppleant vilka inledningsvis utses av Utbildningsvetenskapliga doktorandrådet vid Uppsala universitet och därefter av forskarskolans studenter. Ordföranden skall tillhöra Uppsala universitet.

Ledningsgrupp och administrativt centrum. I sin tur delegerar styrelsen åtskilliga beslut och ansvaret för planering och genomförande av den löpande verksamheten till en ledningsgrupp, som även utgör beredande organ för styrelsen. Ledningsgruppen består av en föreståndare/vetenskaplig ledare (20% av heltid), en koordinator (50% av heltid), samt ytterligare lärare och forskare med särskilt intresse för utbildningshistoria och med tillräckligt mått av disponibel tid. Donald Broady kommer tills vidare att fungera som förståndare/vetenskaplig ledare inom ramen för sin anställning. Forskarskolans administrativa centrum förlägges åtminstone inledningsvis till Institutionen för lärarutbildning, Uppsala universitet, vars lokaler och administrativa tjänster skall utnyttjas.

Nätverk. I anslutning till forskarskolan skall ett bredare nätverk för utbildningshistorisk forskning upprättas. Häri ingår till forskarskolan knutna och associerade doktorander och deras handledare, andra forskare och lärare från de medverkande institutionerna, och därjämte aktivt intresserade forskare, lärare och studenter från andra lärosäten, institutioner och ämnen. Nätverket skall vara ett forum för samverkan kring kurser, seminarier, forskar- och doktorandutbyten och andra gemensamma angelägenheter.

I slutet av våren 2005 kommer 4 doktorandanställningar att utlysas med tillträde 1 sept. 2005. Dessa utlyses nationellt. Forskarskolans styrelse beslutar om hur platserna skall fördelas mellan de medverkande lärosätena och institutionerna, och i utlysningen anges till vilka institutioner anställningarna kommer att förläggas. Den sökande uppger i sin ansökan till vilket forskarutbildningsämne vid vilket lärosäte hon/han avser att söka till forskarutbildningen.

Anställningarna villkoras så att endast den doktorand blir anställd som är eller blir antagen till forskarutbildningen vid det lärosäte dit anställningen är förlagd, frånsett doktorander med anställning vid Gävles och Dalarnas högskolor som normalt antages i Uppsala, och de med anställning vid Södertörns högskola som oftast antages vid Stockholms universitet. Anställning är begränsad till fyra år heltid, vilket i normalfallet innebär fem år med 80% forskarutbildningsstudier och 20% andra sysslor.

För att en doktorand skall bli anställd krävs enligt VRs utbildningsvetenskapliga kommittés regler att det lärosäte dit anställningen är förlagd kan åstadkomma en medfinansiering motsv en tredjedel av bidraget från kommittén.

Ledningsgruppen och styrelsen bereder och UVF beslutar om utlysning av doktorandanställningar. Därefter sker rekryteringen av doktorander i flera steg. Styrelsen tillsätter på förslag av ledningsgruppen en granskningskommitté som föreslår en rangordning av de sökande. Styrelsen fastställer rangordningen. De högst placerade sökande erbjuds därefter doktorandanställning förutsatt att de är antagna eller kommer att antagas till forskarutbildning vid någon av de medverkande institutionerna. Därefter samråder ledningsgruppen på styrelsens uppdrag med dessa institutioner för att utröna om de är beredda att anställa den sökande och att anta henne eller honom till forskarutbildningen. Slutligen fattar UVF beslut om hur de utlysta anställningarna skall fördelas på de sökande, och berörd institution eller nämnd vid respektive lärosäte fattar beslut om antagning till forskarutbildning.

Behörighetskraven varierar inom olika ämnen vid olika lärosäten. Spännvidden är avsevärd. Den som söker till forskarutbildningen i historia vid Uppsala universitet kommer inom kort sannolikt att behöva 100 poängs grundutbildningsstudier i historia för att komma i fråga. Vid lärarutbildningar har det skapats formella möjligheter att direkt efter lärarexamen antas till särskild yrkesanknuten forskarutbildning (i Uppsala heter examensämnet sedan sommaren 2004 didaktik, andra lärosäten har andra arrangemang och ämnesbenämningar). Denna variation innebär att forskarskolan inte kan fixera enhetliga behörighetskrav.

I övrigt gäller sedvanliga kriterier för anställning och antagning. Avgörande för antagning är en bedömning av den sökandes förmåga att genomgå forskarutbildning. Dessutom åligger det granskningskommittén, ledningsgruppen och styrelsen att bedöma att ansökningarna har tillräcklig utbildningshistorisk relevans, dvs. att utsikterna är goda för att avhandlingsarbetet skall bidra till både historievetenskapen och utbildningsvetenskapen. Däremot finns inget krav på att den sökande tidigare har sysslat med utbildningshistoria.

För medfinansiering av kostnaden för varje doktorandanställning svarar det lärosäte där doktoranden får sin anställning. Medsökande och deras prefekter/rektorer är införstådda med detta. För övriga kostnader svarar forskarskolans värduniversitet, dvs. Uppsala universitet, vars rektor den 19 april 2004 meddelat utbildningsvetenskapliga fakultetens dekan att rektor i görligaste mån önskar medverka till positiva lösningar när det gäller medfinansieringen av projekt till vilka UVK är beredd att bevilja medel.

Nedan en översikt över medverkande lärosäten och institutioner, samt uppgifter om personer som är beredda att fungera som representanter för dessa institutioner. Samma personer var även medsökande i den ansökan som beviljades av UVK 2004. Utöver de nedan nämnda medsökande har åtskilliga andra deltagit i planeringsdiskussionerna och förklarat sig beredda att medverka.[12] Det råder ingen brist på lämpade handledare.

För en översikt över utbildningshistoriska inslag i forskningsmiljöerna vid medverkande lärosäten och institutioner, se vår inventering på adress www.skeptron.ilu.uu.se/broady/sec/histedu/.

Fotnoter

[1] Ett tecken på det nyvaknade intresset för utbildningshistoria var att inte mindre än ett sextiotal papers presenterades under den tredagarskonferens om pedagogikhistoria som ordnades i Stockholm 10-12 september 1998. Se den sexhundra sidor starka dokumentationen Pedagogikhistorisk forskning. Perspektiv, betydelse och funktion i dagens samhälle. Stockholm: Lärarhögskolan i Stockholm, 1999. Intresset var ännu större för den uppföljande konferensen i Stockholm 25-27 september 2003, där ännu fler papers presenterades och då dessutom inslaget från övriga nordiska länder var ännu starkare.

[2] Detta är den definition av utbildningsvetenskap som används när området nu byggs upp i Uppsala, se t.ex. Program för forskning och forskarutbildning vid Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämnden 2002–2004, Forskningsprogram 2002-03-26, reviderat 2002-04-25, s. 6.

[3] Denna ambition harmonierar väl med synpunkter i de senaste utredningarna om svensk forskarutbildning: ”Forskarskolan är i sig själv en ’samarbetsinstitution’ mellan olika fakulteter eller institutioner, vilket innebär att utbildningen får en tvärvetenskaplig inriktning.” (Degerblad, Jan-Eric & Hägglund, Sam: Tradition och förnyelse i svensk forskarutbildning. Högskoleverkets rapportserie 2002:26 R. Stockholm: Högskoleverket 2002, s. 30). Se även Forskarutbildningsutredningens betänkandet En Ny Doktorsutbildning - kraftsamling för excellens och tillväxt (SOU 2004:27), s. 116f.

[4] Av vår inventering framgår att likartade utbildningshistoriska problem förekommer i avhandlingar i ett flertal olika ämnen. Det är troligt att gränserna mellan forskarutbildningsämnen står i vägen för kontakter mellan doktorander som arbetar med snarlika forskningsfrågor eller överlappande källmaterial. Det är ytterligare ett motiv för en flervetenskaplig forskarskola.

[5] Högskoleverket: Utvärdering av grundutbildning och forskarutbildning i historia vid svenska universitet och högskolor. Högskoleverkets rapportserie 2003:12 R. Stockholm: Högskoleverket, 2003, s. 9.

[6] För enkelhets skull används här ordet ”ämne”, men självfallet handlar det om pedagogiska respektive historievetenskapliga forskningsmiljöer och forskningstraditioner. Forskarskolans verksamhet skall inte hindras av att olika lärosäten avgränsar och benämner undervisningsämnen, examensämnen, institutioner och befattningar på olika sätt.

[7] Vi avstår således från att lansera ännu en definition av vad historievetenskap är. Följande programförklaring, lånad från den nationella forskarskola i historia som bedrivs i samarbete mellan Lunds universitet, Malmö högskola, Södertörns högskola och Växjö universitet, duger tills vidare bra för våra behov: ”Historia är en humanvetenskap i den meningen att människors handlande, deras tankar, ord, föreställningsvärldar och kvarlämnade spår står i fokus för historikernas studier. Historia kan betecknas som både kultur- och samhällsvetenskap; ämnet har stora och fruktbara gränsytor till andra discipliner både inom humaniora och samhällsvetenskap. Historieämnets egenart ligger i att ämnet etablerar en dialog mellan då-et, nu-et och framtiden, spänner en brygga mellan det förgångna och det nuvarande som i sin tur ger insikt om vissa betingelser för hur framtiden kan formas. Historia som forskning syftar till att kritiskt bearbeta vår kunskap om det förflutna, skapa ett historiemedvetande som innebär en teoretiskt medveten reflektion om sammanhang och processer i det förflutna – en reflektion som kan ha både existentiell, etisk-moralisk och politisk innebörd. Historisk forskning problematiserar alltså inte endast vår kunskap utan också vårt förhållningssätt till oss själva och till Andra, dvs till människor, kulturer och samhällen såväl i tid som i rum. Genom komparationer med andra perioder lika väl som med andra miljöer, genom bredd och djup, bidrar historia till det humanistiska samtalet, som är en nödvändig del av det offentliga samtalet i en demokrati.” (http://www.hist.lu.se/forskarskolan/programforklaring.htm)

[8] Därtill bidrar historikers benägenhet att definiera sig med hänvisning till en bestämd epok: jag är medeltidshistoriker, jag är sjuttonhundratalshistoriker… För somliga tar det tydligen emot att klassificera sig som t.ex. utbildningshistoriker.

[9] Tag som exempel ‑ ett bland många liknande ‑ ett pågående avhandlingarbete i historia i Uppsala som handlar om det svenska nationsbygget, med material hämtat från den tidningspress som kan kallas liberal 1809-1830. Vid närmare påseende visar sig tidningsdebatten i hög grad handla om utbildning och folkuppfostran. Därför kommer avhandlingen sannolikt att innehålla en hel del utbildningshistoriska inslag, kanske utan att det kommer att framgå av vare sig titeln, nyckelorden eller ens kapitelrubrikerna.

[10] För detaljer om hur antagningen av doktorander är tänkt att gå till, se det mer utförliga programmet på www.skeptron.ilu.uu.se/broady/sec/histedu/

[11] Jfr avsnittet ”Vad är en forskarskola” i SSF:s forskarskolor - en utvärdering, Stockholm: Högskoleverket 2000, eller Forskarskolor – ett regeringsuppdrag. Rapport 2000:2 R. Stockholm: Högskoleverket 2000.

[12] Utöver de medsökande har i planeringen deltagit prof. Peter Aronsson, Tema Q (Tema Kultur och samhälle), Institutionen för Tematisk Utbildning och Forskning, Linköpings universitet; prof. Eva-Lena Dahl, Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, Göteborgs universitet; prof. Christina Florin, Historiska institutionen, Stockholms universitet; prof. Jonas Frykman, Etnologiska institutionen, Lunds universitet; prof. David Hamilton, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet; prof. Kjell Jonsson, Institutionen för historiska studier, Umeå universitet; prof. Jan Lindegren, Historiska institutionen, Uppsala universitet; prof. Thorsten Nybom, Humanistiska institutionen, Örebro universitet; prof. Kim Salomon; Historiska institutionen, Lunds universitet; univ.lektor Kerstin Skog-Östlin, Pedagogiska institutionen, Örebro universitet; univ.lektor Mats Sjöberg, Institutionen för utbildningsvetenskap, Linköpings universitet; prof. emeritus Per Johan Ödman, Lärarhögskolan i Stockholm. Den ursprungliga tanken var att i forskarskolan engagera representanter för de flesta aktiva utbildningshistoriska forskningsmiljöer i Sverige. Det visade sig för dyrt. Åtminstone inledningsvis kommer forskarskolans doktorander att tillhöra färre institutioner. Men ambitionen är att det till forskarskolan knutna nätverket redan från början skall ha nationell räckvidd.

URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/histedu/utbhist-program-050313.htm

Ort	Medverkande lärosäte	Medverkande institution	Medsökande i ansökan till VR 2004
Falun	Högskolan Dalarna	Institutionen för humaniora och språk	Prof. Lars Petterson, forskningsledare, ämnesansvarig Historia vid Högskolan Dalarna.
Gävle	Högskolan i Gävle	Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap	Univ.lektor Bengt Nilsson, ämnesföreträdare Historia
Stockholm	Lärarhögskolan I Stockholm	Institutionen för samhälle, kultur och lärande	Docent Annika Ullman, prefekt
Stockholm	Stockholms universitet	Historiska institutionen	Prof. Olle Ferm, studierektor för forskarutbildningen vid Historiska institutionen och Kulturvetarlinjen.
Stockholm	Södertörns högskola	Institutionen för samhälle och historia	Univ.lektor och prefekt Crister Skoglund (idéhistoriker)
Uppsala	Uppsala universitet	Historiska institutionen	Prof. Maria Ågren
Uppsala	Uppsala universitet	Institutionen för idé- och lärdomshistoria	Prof. Karin Johannisson
Uppsala	Uppsala universitet	Institutionen för lärarutbildning och pedagogiska institutionen	Prof. Donald Broady. Prof. Ulf P. Lundgren.
Örebro	Örebro universitet	Pedagogiska institutionen	Prof. Agneta Linné

Forskarutbildningsämne	Antal	Forskarutbildningsämne	Antal
Ekonomisk historia	3	Litteraturvetenskap	6
Etnologi	2	Musikpedagogik	1
Historia	19	Pedagogik	44
Idé- och lärdomshistoria	13	Religionsvetenskap	3
Juridik	1	Socialt arbete	2
Konstvetenskap	2	Sociologi	4
Kulturgeografi	1	Teatervetenskap	1
Kyrkohistoria	3	Tema barn	5