Sessionerna Kulturens fält

I min studie används både Bourdieus nyckelbegrepp och korrespondensanalys för att undersöka några av förutsättningarna för tillträde till och framgång inom det konstnärliga producentfältet i Sverige i början av 1990-talet. Med utgångspunkt i statistiska uppgifter om de tillgångar som drygt 3 000 konstnärer i statliga Konstnärsnämndens arkiv förfogar över, kartläggs såväl fältet som de banor som lett några för dess struktur representativa grupper av konstnärer till deras positioner. De är födda 1950 och senare och hör till den generation som domineras av de s.k. postmodernisterna, vilka numera hör till de mest uppburna i svenskt konstliv. Hur de sistnämnda kunde tillerkännas sådan makt undersöks även genom studier av bl.a. konstkritikern Lars O. Ericssons förehavanden och nedslag i konstnärsorganisationen KRO:s historia.

Social överföring av materiell kultur i traditionella samhällen - en arkeologisk/antropologisk tillämpning av några av Bourdieus forskningsverktyg

Befrielseteologin uppstod i Latinamerika i slutet av 1960-talet. Den var en produkt av ett kollektivt arbete där både lekmän och teologer deltog. Av flera tänkbara kandidater har peruanen Gustavo Gutiérrez kommit att inta en särställning bland befrielseteologerna. Detta blir tydligt när man till exempel i böcker och kortare texter om befrielseteologin talar om ”Gutiérrez and other liberation theologians”. Det kommer också till uttryck när man talar om Gutiérrez i termer av ”den främste”, ”den mest kände och inflytelserike” och ”överst på listan av befrielseteologerna”. Eller, när man i böcker om befrielseteologi i allmänhet nästan bara uppehåller sig vid Gutiérrez teologiska produktion. Med anledning av detta frågar jag mig: Hur gick det till när Gustavo Gutiérrez etablerade sig som den ledande befrielseteologen?

Detta paper kommer att redovisa en inventering av svensk och i någon mån nordisk forskning där Bourdieus fältbegrepp prövats.

Jag är projektledare för ett treårigt VR-finansierat utbildningsprojekt Musiklärarutbildning i historiskt perspektiv. Utvecklingen i två miljöer under efterkrigstiden undersöks ur företrädesvis idéhistoriskt perspektiv: Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt Framnäs Folkhögskola i Piteå.

Framnässkolan grundades 1952 och idéhistorikern Anna Larsson håller på med en studie om vilka idéer som var i omlopp under etableringsfasen. Själv håller jag på med ett anslutande men mer utbildningssociologiskt arbete om de fem första åren i Framnäs historia. Vad jag är ute efter är att komma åt vilka elever som sökte sig till den nystartade musiklinjen och där har jag god hjälp av de matriklar som anger faderns yrke och elevernas yrke. Så gott som alla kom från arbetar- och jordbrukarfamiljer och merparten hade yrkesarbetat innan de började sina musikstudier. Vilka var drivkrafterna hos eleverna att söka till skolan och inte minst att tillbringa så många år där (vanligtvis sju år)? Det finns även ett etnologiskt färgat intresse att ge en bild av hur det var att studera musik i denna vår nordligaste högre musikutbildning under pionjärtiden. Fyra elever från de första kullarnas har intervjuats för att höra hur de i retrospektivt ljus upplevde sin framnästid och sitt yrkesliv i musikens och musikpedagogikens tjänst.

Svensk musiklärarutbildning kan ses som ett kulturellt fält (eller möjligen flera), där kampen stått om exempelvis vilka musikaliska genrer och musikinstrument som kunnat accepteras i undervisningen. Likaså har musikpedagogiska förhållningssätt sitt intresse i sammanhanget. Vid seminariet kommer alltså de empiriska resultaten att diskuteras i ljuset av Bourdieus fältteori och i fråga om rekryteringsstudien är tyngdpunkten framför allt förlagd till kapitalbegreppet.

Inom ramen för ett projekt finansierat av Riksbankens jubileumsfond har en grupp forskare vid framförallt Uppsala universitet konstruerat tre kohorter bestående av amerikanska debutförfattare från åren 1940, 1955 och 1970. Vi vill i vårt bidrag ge en översiktlig bild av de tre kohorterna, men tonvikten kommer att ligga på hur korrespondensanalys används för att skapa en geometrisk bild av dels debutromanernas världar, dels deras förlagsanknytning och mottagande, och dels författarnas sociala banor. Utifrån denna geometriska analys kommer vi sedan att presentera några analyser av individuella författarskap. Denna studie är inte en fältanalys, men den förutsätter Bourdieus fältmodell i sin analys av debuternas ”rum”. Förhållandet mellan kohortstudier och fältmodellen kommer att föranleda en del reflektioner som avslutning.

Bidraget analyserar några tidiga kvinnliga litteraturbedömares vägar till en plats i offentligheten och deras positioner i denna offentlighet. En viktig poäng rör de kvinnliga nätverkens och det sociala kapitalets betydelse för kvinnornas banor. Slutligen diskuteras hur pass lämpligt det är att använda begreppet litterärt fält när man vill förstå karakteristiska drag hos skrivande kvinnor och deras verksamhet vid denna tidpunkt. Kanske begreppet litterär offentlighet, eller t o m kvinnooffentlighet är bättre?

När Bourdieu talar om "de nya kulturförmedlarna" är det lätt att se art directorn, copywritern, och formgivaren på reklambyrån framför sig. Genom dessa brikolörers kroppar cirkulerar samtidens sociala energi och vidare ut på stortavlor och tv-skärmar. Men på byrån finns också kontorsfolket, administratörer och strateger från handels- och marknadsutbildningarna. Huruvida reklamproduktion är en mer kommersiell eller konstnärlig verksamhet är föremål för ständig lågintensiv strid inom fältet under rop på mer effektiv alternativt kreativ reklam. Det mer doxiska varumärke tycks lättare förena kreatörer och administratörer. Lars Nittve skriver: "Varumärke är ett begrepp som korsat en gräns, nämligen den mellan ekonomi och konst, en gräns som i varje fall på konstens sida haft sina gränsvakter". Från utkikspunkten på en internationell reklambyrå i Stockholm beskriver den här uppsatsen hur kapitalstrategier från verksamma inom konst, musik, film, och politik korsar varandras spår via reklambyråns arbete med "branding", dvs. konstruktion av symboler ytterst avsedda att såväl synliggöra som särskilja sociala grupper (vision et division).

Min presentation utgörs i första hand av en redogörelse för det autonoma kulturella fältets status i slutet av 1800-talet i Sverige, utifrån avhandlingen Fältets herrar, (Stockholm/Stehag 2004) grundad i Pierre Bourdieus begreppssystem. Det vill säga hur författarnas autonomi - frigörelsen från den borgerliga publikens uppskattning - föds ur deras bitterhet över bristen på gensvar under det omvälvande och radikala ”åttitalet”. Istället växer en allt mer manligt aristokratisk författarroll fram under ”nittitalet” parallellt med att författarna systematiskt bygger upp de ekonomiska och institutionella förutsättningarna för en postion som ”fria intellektuella”. Inte minst etableras en tidningskritik som snarare uppfattar sitt uppdrag som tolkande och förmedlande än som smakdomarens. Därtill skapas ett utökat stipendiesystem och en gemensam organisation i Svenska Författarförbundet.  Därutöver vill jag mer problematiserande diskutera några - som jag uppfattar det - centrala begrepp i Bourdieus system. Framför allt konstens/litteraturens förmåga att ”objektivera” sociala förhållande och relationen till de empiriska data som analysen nödvändigt bygger på. Dessutom frågan om konstens/litteraturens värde över tiden och vad detta utgörs av (estetiskt, som konsekrationsmedel, historicerande, etc.)

Det symboliska kapitalet i TV-produktionsfältet handlar om omdömen och sociala referenser snarare än utbildning och finkultur. Den producent som producerar en TV-serie som lockar många tittare erhåller fältets specifika symboliska kapital. För att inta positionen producent krävs förmågan ”den rätta känslan”, det vill säga att inom en given budgetram kunna nå rätt målgrupp. Det är TV-publikens gillande, något som kan konstateras genom höga tittarsiffror, som till stor del utgör fältets symboliska kapital och följaktligen fungerar som kvalitetsmätare. För en del aktörer är det extra prestigeladdat om en programform som varit en publikframgång förmedlat bildning. På det studerade kommersiella TV-produktionsbolaget omtalar man gärna sina program i termer av ”folkbildning” eller ”mervärde”. TV-produktion är en kommersiell verksamhet, men att tjäna pengar kan inte ske till vilket pris som helst. Omdömet ”folkbildning” legitimerar. Producenterna representerar publiken, en publik med ”god smak”. Representationerna är kulturellt kapital som omvandlas till ekonomiskt kapital -  modern folkbildning får höga tittarsiffror.

Hur användbart är fältbegreppet i ekonomisk-historiska studier av marknader? Diskussionen i bidraget knyter an till mitt försök att belysa en rad olika sidor av den svenska konstmarknaden under perioden 1920 till 1960 (i Makt och konstsmak, 2002). Det gäller dels relationen mellan olika kulturproducenter och -distributörer (konstnärer och gallerister i ett kulturellt produktionsfält), dels relationen mellan olika grupper av konstkonsumenter (i ett konsumtionsfält) samt vilka relationer dessa grupper från både marknadens utbuds- och efterfrågesida hade till staten (ett meta-fält). Vid sidan av diskussionen om fältbegreppet som inspirationskälla i historiska studier förs en diskussion om möjligheter och problem med att använda den statistiska metod (korrespondensanalys) som Bourdieu med medarbetare har använt när de kartlagt system av relationer på olika fält. Bland annat frågar jag mig om det går att gräva fram historiska konsumtionsdata av tillräcklig kvalitet för att utnyttja denna statistiska tekniks förtjänster?

Den interna kamp om rätten att definiera konst är något som ständigt pågår i den lilla miniatyrvärlden som konstfältet utgör. I mitt paper, som är ett case ur mitt avhandlingsprojekt, vill jag genom ett konkret exempel åskådliggöra kampen mellan konsthandlarna eftersom det även bland dem pågick en ständig strid om den interna positioneringen på konstfältet. I Helsingfors utbröt 1919 något som jag valt att kalla ”Stenman-Hörhammer-fejden”. Denna kamp, som blev som en följetong i dagspressen 1919-1923, handlade om att Hörhammer utmanade Stenmans ledande position på konstfältet men det var även en kamp om vem som hade den konsekrerande makten på fältet. Striden handlade ytterst om inflytande över värderingar på fältet eller att definiera vad som är konst och vem som har auktoritet att uttala sig om konstnärliga värden.

Under perioden 1965-2000 skedde stora förändringar på teaterns fält, strider där de dominerande institutionerna utmanades och de konsekrerade klassikerna ifrågasattes. Under 1960-talet hotades även fältets autonomi genom att gränserna mellan professionalism och amatörism, mellan teater och andra konstarter ifrågasattes. Under 1970- och framförallt 1980-talen förstärktes autonomin åter, genom betonandet av den konstnärliga teatern och genom att regissörsrollen återupprättades. Under 1990-talet avtog striderna på fältet och institutionerna ägnade sig åt att försvara sina positioner. Striderna började allt mindre handla om de konstnärliga uttrycken utan övergick till rättvisefrågor. Jag avser att följa en teaterkritiker, Leif Zern, med stark konsekrationsförmåga på fältet. Han är obestridligen den ledande teaterkritikern med sin position som huvudkritiker på Dagens Nyheter. Utifrån den positionen har han deltagit i försök att starta teatrar och som expert i teaterutredningar. Genom hans ställningstaganden går det tydligt att avläsa de värderingsförändringar av kulturellt kapital som sker på teaterfältet.

(1) ein historisk gjennomgang av Bourdieus behandling av journalister & journalistikk. Eg vil syne at spørsmålet om journalistikkens rolle ikkje er eit nytt tema (eller eit "ad-hoc"-tema, som nokon kritikarar verkar antyde) for Bourdieu, men har kontinuerlege linjer attende til hans fyrste arbeid med intelektuelle felt på sekstitalet.

(2) ein (kortare) gjennomgang av korleis Bourdieus perspektiv (i fyrste rekkje: felt-perspektiv) har vorte nytta til å studere journalistar & -stikk i Frankrike(ex. Champagne, Marchetti, Acardo) og andre stadar (ex. Chalaby).

(3) problematisering av å bruke feltomgrepet på norske journalistar. Dels vil dette vere ein "indre problematisering" (problemet med avgrensing td.), dels ei ytre problematisering (probelem med feltomgrepet sett frå Bachelard, relasjonen mellom felt/profesjon/institusjon etc.).

I mit paper undersøger jeg, hvorfor folk fra forskellige akademiske faggrupper kan have svært ved at forstå hinanden, især når det drejer sig om andet og mere end blot at arbejde sammen med et bestemt formål for øje eller omkring en given genstand. Disse vanskeligheder med manglende forståelse kan anskues som forskelle i selvforståelsen hos de enkelte faggrupper. Forskellene eksisterer i faglig sammenhæng, men de reflekteres også i dagligdagen. Der er således ikke blot tale om et fænomen, der kan relateres til et bestemt fag, så for at analysere, hvad fænomenet i dybere forstand dækker over, må forklaringen søges på et andet niveau.

Med inspiration fra Pierre Bourdieus arbejder har jeg analyseret hvordan professionel ethos viser sig hos fire forskellige faggrupper, og hvordan denne kan være knyttet til fagenes uddannelser og erhverv. En given faglig ethos rummer en bestemt mængde kapital, som, i tillæg til kapitalerne i det sociale rum - økonomisk, kulturel og social kapital - kan forklares med faggruppens symbolske kapital, idet en faggruppe kan anskues som et felt. En tilstrækkelig mængde af alle disse kapitaler er således en forudsætning for et vist sammenfald i faglig ethos, som igen ses som betingelse for mulig gensidig forståelse.

Studien fokuserar utbildningsstrategier iscensatta i en kontext rik på kulturellt kapital. Uppsala, som är en sådan kontext, lämpar sig väl för en undersökning av vilka utbildningsvägar som ses som möjliga och omöjliga av kulturellt bemedlade grupper. Undersökningen bygger dels på statistiska analyser, dels på elevintervjuer. Gymnasiefältet i Uppsala undersöks liksom de olika hållningar till utbildning som uttrycks av ungdomar med olika sociala bakgrunder. I mina analyser försöker jag hela tiden laborera med så precisa begrepp som möjligt vilket innebär att jag skiljer mellan läkardöttrar och läkarsöner för att ta ett exempel. Därmed kommer jag åt, inte bara olikheter mellan sociala gruppers strategier, utan även skillnader mellan könen.

Under 1900-talets senare hälft har flera former av ”låg” (populär) kultur blivit mer eller mindre ”legitim”. Det gäller bl a om foto, film, jazz och rock. Mycket talar för att det är möjligt och fruktbart att diskutera sådana legitimeringsprocesser med hjälp av Bourdieus fältbegrepp. Inom alla de nämnda områdena har en autonom pol urskilts eller konstruerats, för rockens liksom filmens del under 1960-talet.

En pågående studie tar sin utgångspunkt i diskussionen om "folkbildningens särart". I studiens första del studeras avhandlingar inom folkbildningsforskning. Centrala begrepp i dessa avhandlingar är "folkbildningens särart" och "folkbildning". I avhandlingarna förhåller sig författarna till det som sedan tidigare finns, och konstruerar sin egen position i relation till fältet som helhet. I studiens andra del studeras folkbildningsforskningen som ett socialt fält, med inspiration från Pierre Bourdieu. Här definieras olika intressenter inom folkbildningsforskningen. Folkbildningsforskarna är centrala, men inte ensamma i diskussionen. 

For at eftersøge alternativer til en Bourdieu-inspireret analyse af den sociale og symbolske funktion af (uddannelses‑)evalueringer blev der foretaget en analyse af det som kalder sig og anerkendes for at være evalueringsforskning.

Fire centrale danske producenter blev identificeret, og det viser sig at deres arbejdet består af praktiske teorier (efter Durkeim) for 'den gode evaluering'. Som praktiske teorier tilbyder forskningen ikke analytiske redskaber, men udgør i stedet dele af det analyserede objekt, evalueringernes praktik.

Som et analytisk greb konstrueres præliminært et (sub)felt i to dimensioner: Vandret akse: ikke-verdslig, videnskabelig, kulturel pol ('venstre'); verdslig, akademisk, politisk-økonomisk pol ('højre'). Lodret akse: +/÷ anciennitet. Efter en efterfølgende selvobjektivering og tilhørende konstruktion af forskeren selv, konkluderes at der ikke er tale om relativ autonomi: dels svarer den analyserede forskning på eksplicitte krav fra opdragsgiver ved evalueringer, dels tages der udgangspunkt i en rationel handlingsteori uden symbolsk økonomi, dels diskuteres således hverken grundlagsproblemer eller sociale mulighedsbetingelser.

De analyserede producenterne af det som kaldes for og anerkendes for at være evalueringsforskning, må dermed enten konstrueres som en meget 'højre'-tung del af et videnskabeligt felt hvor 'venstre' er stort set fraværende, eller som en ikke-autonom og decideret afhængig del af et økonomisk-politisk-administrativt felt.

Endelig er spørgsmålet om det forhold at den forskning som kalder sig og anerkendes for at være evalueringsforskning konstrueres som del af de analyserede evalueringer, indebærer at eftersøgningen af alternativer til Bourdieu-inspireret analyse af den sociale og symbolske funktion af (uddannelses‑)evalueringer er mislykkedes fordi der blev taget udgangspunkt i en ukonstrueret udgave af det som kalder sig og anerkendes for at være evalueringsforskning.

Kan Pierre Bourdieus fältbegrepp hjälpa oss att bättre förstå dagens mångkulturella samhälle? En sociologisk och historisk analys av svenska invandrare i Madrid visar att detta är möjligt. Fältbegreppet ökar förståelsen av invandrargruppens maktstruktur och sociala praktiker. Samtidigt klargörs de sociala villkoren för att bestämda former av etnicitet erkänns och värderas även utanför enskilda mikrosociala världar. Det går emellertid inte att automatiskt använda fältbegreppet i en migrationsstudie. Bourdieu framarbetade sitt begrepp för att förstå ett nationellt rum, en empiri på fransk botten. Invandrargrupper är däremot transnationella. En utväg ur detta problem är att problematisera relationen mellan fältbegreppet och begreppet socialt rum. Den empiriska studien av svenskar i Madrid visar hur ett svenskt socialt rum konstruerades i Spanien, med tydliga drag av ett socialt fält. Det var emellertid mer öppet än ett fält och relaterat till en transnationell dynamik kring en historisk föränderlig centrum-periferi relation mellan Spanien och Sverige. Och det var i denna dynamik mellan fält och rum som etnicitet tog formen av symboliskt kapital i Spanien.

Följande presentation handlar om musiker från det tvärestetiska fältet hip-hop och hur dessa kulturarbetare konstruerar professionella identiteter. En teoretisk utgångspunkt är att verkligheten är socialt konstruerad. Detta antagande har fått metodologiska implikationer som yttrat sig i att en variant av diskursanalys, så kallad diskurspsykologi, har använts. Informanterna är fyra män och två kvinnor i åldrarna 19-31 år. Samtliga är professionella emcees (rappare), samt offentliga personer som är vana vid att figurera i svensk media. Två av informanterna har egna radioprogram, en av dem arbetar som frilansjournalist, en av dem har medverkat i en dokumentärfilm om sig själv och en är, vid tiden för studien, en av Sveriges mest framgångsrika artister oavsett genre. Individuella intervjuer har genomförts och dokumenterats med digital videokamera.

I ett nummer av stenciltidskriften Feber utmanade redaktionen sina meningsmotståndare "i trasproletariatets namn på duell" och tillade: "Alla vapen tillåtna utom kultursidornas trycksvärta". De olika strider som 1970-talets lyrikdebutanter, utifrån olika positioner, förde om möjligheten att tala och att bli omtalade är ämne för mitt bidrag. Jag kommer att diskutera de olika positioner och ställningstaganden som kan rekonstrueras i en analys av sjuttiotalets poetiska stridsvimmel som ett fält.

Den pågående studien Vägen till Parnassen syftar till att klarlägga hur kvinnligt konstnärskap i Sverige konstrueras från 1864, då Konstakademiens undervisning öppnas för kvinnor, t.o.m. 1939 då det svenska konstlivet begränsas i sina kontakter med utlandet på grund av andra världskriget. Jag prövar fältbegreppets användbarhet som analysverktyg i ett antal delstudier och begreppet finns dessutom närvarande i en inledande studie. Frågor som jag ställt mig under arbetet är:

- Är det relevant att använda fältbegreppet över en lång tidsperiod - hur ser alternativen ut?
- Hur kan man som ensam forskare begränsa antalet aktörer/agenter, utan att begränsa sig till en liten del av fältet? Går det att behålla den stora överblicken och kan man göra anspråk på att säga något väsentligt om hela fältet?
- När upphör det att vara relevant att använda fältbegreppet på empiri av fiktioner?

Att studera prins Eugen som konstsamlare med hjälp av Pierre Bourdieus fältteoretiska begrepp blir något av en klassisk Bourdieustudie (om än i avsevärt mindre format). Det handlar om en agents inträde på ett fält, agentens rörelser och avancemang inom fältet. Utifrån mitt perspektiv, där jag ser konstsamlande som en social aktivitet, kan ett samlande av konst också verka kapitalförmerande och användas i fältets ständigt pågående gåvoutbyte. I min forskning undersöker jag alltså konstsamlande med fokus på prins Eugens konstsamlande. Genom fältteorin ses Eugen som en agent på konstfältet och jag studerar huruvida prinsen inledningsvis var habituerad för ett liv på konstfältet. Hans kapital på detta fält var vid inträdet ringa. Kan det vara så att prins Eugen vid slutet av sitt liv, genom kapitalkonverteringar och användande av vad Bourdieu kallar fältets omvända ekonomi, kom att befinna sig i konstfältets övre vänstra hörn? Min hypotes är att konstsamlandet (tillsammans med prinsens konstpolitiska engagemang) verkade kapitalförmerande och kanske även var en strategi för avancemang på fältet.