Underlag för högre seminariet i pedagogik
ILU, Uppsala universitet, den 29 okt 2002

Kön, eliter och utbildningsstrategier
Avhandlings-pm 13 okt 2002

Ida Lidegran
SEC, ILU & Pedagogiska institutionen
ida.lidegran@ilu.uu.se

Föreliggande text är ett avstamp till min förestående avhandling. Min avsikt är att undersöka vilka utbildningsstrategier olika sociala gruppers söner och döttrar har och att förstå mot vilka yrkeskarriärer deras strategier riktar sig, samt att utforska vilka strategier som ger utdelning. Jag lägger tonvikten vid eliterna, de nuvarande och de blivande. Dessutom är min ambition att sätta dagens strategier i relation till gårdagens för att kunna säga något om en eventuell förändring.

De teoretiska verktyg som jag tänker använda mig av är framförallt hämtade från den franske sociologen Pierre Bourdieu. Tyngdpunkten i texten kommer att vara förlagd till hur verktygen kan vara mig behjälpliga i de tilltänkta studierna. Den ordning som delundersökningarna är placerade i nedan representerar den ordningsföljd i vilken jag planerar utföra de olika delstudierna, studier som syftar till att undersöka hur morgondagens makteliter tar sig fram genom utbildningssystemet. Följande frågeställningar kommer vara ledande i min genomgång av tilltänkta undersökningar och därtill hörande teori.

• Vilka utbildningsstrategier har söner och döttrar till dagens eliter?
•  Vilka sociala gruppers söner och döttrar lyckas ta sig fram till de mest prestigefyllda utbildningarna?
•  Mot vilka yrkeskarriärer orienterar sig de söner och döttrar som idag återfinns på elitutbildningar?
•  Vilka kapitaltillgångar krävs för att få tillträde till positioner i maktfältet?
•  Har eliters utbildningsstrategier förändrats över tid?

Kön eller genus?

Allra först några ord om mitt val att använda kön framför genus. Vilket eller vilka begrepp som bör användas utgör fortfarande ett omdebatterat ämne inom feministisk teori. [1] För att förstå problematikens kärna vad det gäller åtskillnaden mellan begreppen kön och genus kommer jag med hjälp av sociologen Eva Lundgren ge en kort historik över hur synen på kön och genus har sett ut sedan 1970-talet – då feministisk forskning etablerades och debatten om kön tog fart – fram till våra dagar. [2]

Lundgren skiljer mellan vad hon kallar humanistisk och gynocentrisk feminism då hon menar att dessa baseras på olika förståelse av könskategorierna och könskategoriernas status. Humanistisk feminism hävdar generellt att kvinnor innanför en patriarkalisk struktur tillskrivs en feminin natur som en förlängning av biologisk särart i termer av barnafödande, amning och menstruation. Denna tillskrivna femininitet hindrar kvinnor att fullt utveckla sin så kallade mänskliga potential. Eftersom femininiteten är tillskriven kvinnor är den av tillfällig karaktär och kan därmed förändras. Den är således en socialt föränderlig kategori enligt humanistiska feminister. Den feminina statusen kommer först och främst att utvecklas i den privata sfären genom arbete i hemmet och den maskulina statusen i den offentliga genom arbete utanför hemmet. Synen bygger på en uppdelning av aktiviteter i en manlig offentlig sfär och en kvinnlig privat sfär. Det kvinnliga ses som en representation av det som är motsatt det mänskliga eftersom det mänskliga ses som ett uttryck för det manliga. Därmed finns det en motsättning mellan könsidentitet och mänsklig status för kvinnor. Inom den humanistiska feminismen ses det universellt mänskliga som överordnat det könsspecifika. Forskning som utgår från en humanistisk modell anser att när kvinnor väl fått tillgång till den offentliga arenan och även får en allmänmänsklig status kommer kön inte ha någon betydelse för kunskapsproduktionen. Feministisk forskning ska i ett första skede ägna sig åt forskning om kvinnor eftersom dessa varit osynliga och när detta så kallade additionsprojekt är färdigt har kön spelat ut sin roll. Den humanistiska feminismen dominerade både den anglo-saxiska och delvis den kontinentala feminismen fram till slutet av 1970-talet och en välkänd representant är Simone de Beauvoir.

Enligt Lundgren tar en gynocentrisk (kvinnocentrerad) feminism över den humanistiska feminismen i slutet av 1970-talet. Den gynocentrerade feminismen betraktar kvinnors reproduktiva funktion och kvinnors traditionella roller och erfarenheter som avgörande för samhällets fortskridande. Femininiteten är något som är positivt och som ska uppvärderas och är även nyckeln till kvinnors emancipatoriska kraft. Den gynocentriska feminismen tar avstånd från den humanistiska feminismens tradition och ideal om det universellt mänskliga. I en hårdragen gynocentrisk position, enligt Lundgren, ses hon som den första. Kvinnors egna erfarenheter och premisser sätter upp tolkningsramarna för olika situationer. I en hårdragen humanistisk position ses hon som den andre, det vill säga det som inte är han eller mänskligt.

Lundgren menar att den gynocentriska fasen kan ses som en reaktion på 1970-talets feminism. En förklaring till framgången för den gynocentriska feminismen är att kritiken som den humanistiska feminismen framhöll utvecklades till att bli för snäv och styrd av ett starkt likhetstänkande. Det fanns ett behov av en förståelse för könsskillnader vilket i efterhand är en begriplig motreaktion. En motreaktion som ledde till att skillnader mellan könen kom att markeras på alla områden.

Gynocentrismen stod dock inför ett problem för när könsskillnader diskuteras i termer av biologi och naturlighet omöjliggörs en uppluckring av vad som ses som manligt respektive kvinnligt då biologi har kommit att stå för det som är oföränderligt. Lösningen blev att de socialt betingade könsskillnaderna fokuserades. Kvinnliga värderingar lanserades som något som kvinnor inte skulle skämmas över och kvinnor uppmanades att plocka fram och erkänna sin kvinnlighet. Parollen var att våga bejaka sin egen kvinnliga särart.

Den humanistiska likhetsfeminismen hade haft strategin att minimera könsklyftan medan de gynocentriska feministerna försökte med det motsatta, det vill säga att markera könsklyftan och skilja kvinnors värderingar från männens. Värderingar som traditionellt var knutna till respektive kön renodlades och separerades från varandra. Det som ansågs vara allmängiltiga värderingar hos kvinnor fick etiketten kvinnlighet och i kontrast till detta fanns mäns värderingar som fick stå för det manliga.

Enligt Lundgren blir kön i ett renodlat gynocentriskt perspektiv en vetenskapsteoretisk grundkategori. Kön blir något som antas ha betydelse för kunskapsproduktionen både genom forskarsubjektet och forskningsobjektet. Kvinnor anses ha grundläggande annorlunda erfarenheter än män och de anses även bearbeta sina erfarenheter på ett annat sätt än vad män vanligtvis gör. En gynocentrisk vetenskapskritik går ut på att visa att vår vetenskapstradition i hög grad är en utveckling styrd av och för män grundad i kvantitativa och kvalitativa manliga erfarenheter. Därför är införandet av kvinnliga utgångspunkter en nödvändighet för vetenskapssamhället. Kvinnors egna och särskilda erfarenheter är i fokus. Dessa erfarenheter ska i sin tur leda till ny och frigörande kunskap. Tanken är, menar Lundgren, att en feministisk forskning som utgår från kvinnors liv kommer att producera ett annat slags kunskap än den traditionella forskningen, som utgår från mäns erfarenheter.

Så till införandet av begreppet genus. Det var i början av 1970-talet som anglo-saxiska feminister införde begreppet gender som ett analytiskt verktyg. Gender kom att kallas genus på svenska. [3] Tidigare hade begreppet sex (kön på svenska) innefattat alla könskillnader – såväl fysiska som sociala och psykiska. Konsekvensen blev att alla skillnader implicit sågs som naturliga skillnader. De sociala och psykiska skillnaderna sågs som en förlängning av biologin och skillnaderna betraktades som biologiskt determinerade. Om man som forskare använde termen kön i sina analyser visade detta på att man utgick från en biologisk essentialism. Det vill säga att man valde att diskutera könsskillnader i termer av skillnader i hormonhalter och hjärnstorlek. Biologiskt kön (sex) kom att användas för att könsbestämma en person och där bestämningen grundades på skillnader i genitalier.

Användningen av genus kom så småningom att bli det nya greppet för feministiska forskare världen över och genus fick stå för vårt socialt skapta eller konstruerade kön. Underförstått handlade det om skillnader i vårt kulturella och psykologiska kön och skillnaderna skulle förstås som föränderliga. Vår könstillhörighet (via genus) började ses som något vi skapades till och inte som något vi föddes till och maskulinitet och femininitet sågs som något strukturerat utifrån rådande normer och värderingar.

Här framhåller Lundgren att det finns ett inbyggt problem då feministisk forskning menar att vi organiserar vårt sociala liv utifrån vårt biologiska kön, på basis av att vi är kategoriserade som kvinnor och män från födseln. Lundgren ställer ett antal frågor som hon menar ringar in probelmatiken: Vad är viktigast att studera, biologiskt eller socialt kön? Var slutar biologiskt kön och var tar socialt kön vid? Är frågeställningarna relevanta?

Möjligheten till förändring förlades – genom införandet av genusbegreppet – hos vårt sociala kön och därmed framstod det sociala könet som det intressanta att analysera:

 

Sosialt og biologisk kjønn mistet på denne måten fullstendig kontakten med hverandre; det fantes ingen nødvendig forbindelse mellom disse begrepene, og det var primært det sosiale kjønn som skulle studeres (Lundgren, 1993, s. 85).

 

Att se på det sociala könet som skilt från det biologiska – där det sociala ses som det föränderliga och det biologiska som det oföränderliga – får konsekvenser för könsförståelsen. För om vi vill benämna och identifiera könsskillnader krävs relativt stabila kriterier och om vi väljer att bortse från biologiska skillnader är det oundvikligt att sociala skillnader görs stabila. Detta resulterar i att vi går mot att essentialisera eller väsensbestämma  socialt kön och riskerar att hamna i en social essentialism. Den sociala essentialismen har liknande drag som den biologiska essentialismen och det paradoxala är att genus från början utvecklades som ett redskap för att undvika essentialistiska förklaringsmodeller.

Även litteraturvetaren Toril Moi problematiserar uppdelningen mellan kön och genus och hon kontrasterar i artikeln Vad är en kvinna? Kön och genus i feministisk teori [4] den omstridda distinktionen mot ett Beauvoirinspirerande perspektiv. Moi återinför Simone de Beauvoires tankar – från främst Det andra könet [5] – till diskussionen om uppdelningen mellan kön och genus. Hon skriver:

 

Jag delar de poststrukturalistiska kritikernas önskan om en historisk och konkret teori om den könsmässigt differentierade kroppen. Jag har icke desto mindre kommit fram till slutsatsen att distinktionen mellan kön och genus är irrelevant för uppgiften att producera en konkret, historisk förståelse av vad det betyder att vara kvinna (eller man) i ett givet samhälle (Moi, 1997, s.71).

 

Moi blottlägger de problem som en tongivande könsteoretiker vid namn Judith Butler hamnar i när det stora projektet handlar om att till varje pris dekonstruera den så kallade biologiska kroppen. Det dekonstruktionsprojekt som Butler företar sig är ett onödigt arbete, enligt Moi,  eftersom allt som behöver göras är att förneka biologisk determinism. Det vill säga, varken ställa upp på tanken att biologi rättfärdigar sociala normer eller på tanken att sociala normer är ett uttryck för biologiska fakta. [6] Moi anser även att Butler förlorar kroppen ur sikte när hon låter allt vara diskursiva genusframträdelser. [7] Kroppen som i stället borde vara central för förståelsen av vad som ”är” en kvinna respektive ”är” en man. Hon menar att det är rimligare att se levd erfarenhet som centralt för könsförståelsen i stället för att enbart se kön som språkliga diskurser – och jag är beredd att  hålla med henne. Konklusionen blir att vi definierar oss på det sätt som vi lever vår förkroppsligade situation i världen. [8] I analysen av levd erfarenhet är inte kön/genusdikotomin speciellt användbar. [9] Den konkreta kroppen (som är socialt och historiskt situerad) kommer med i analysen om vi ser kroppen som en situation – det vill säga som en del av en levd erfarenhet. [10] Kroppen som situation, eller den betydelse kroppen har för en situerad individ, går inte att förstå i termer av kön eller genus. [11]

Det finns många likheter mellan resonemangen om hur vi ska förstå kategorierna kvinna och man, som Moi accentuerar, och Bourdieus tankar kring habitus. Habitus skapas i sociala processer genom uppfostran och utbildning. I dessa processer ristas maktrelationer in i själva kroppen och vår habitus uppkommer och uttrycks på samma gång, genom exempelvis gester, ansiktsuttryck, i sätt att vara och i sätt att se och tänka om världen. [12]

Om det anförda perspektivet på kön antas blir det irrelevant att sära på begreppspar som manligt/män respektive kvinnligt/kvinnor. Det kan däremot vara av intresse att kritiskt granska vilken/vilka normer för kvinnlighet respektive manlighet som genomsyrar olika samhälleliga institutioner – exempelvis olika elitutbildningar.

Det sätt som Bourdieu kopplar mening till materialitet liknar till stora delar Anita Göranssons könsteoretiska position. Göransson utreder i artikeln Mening, makt och materialitet. Ett försök att förena realistiska och poststrukturalistiska positioner [13] kopplingen mellan materialitet och mening. Hon skriver att mening knyts till materialitet genom dels våra kroppar – kvinnlighet är primärt knuten till kvinnor och manlighet primärt till män – och dels genom samhälleliga maktbaser. [14] Den maskulina principen uttrycker en position i förhållande till maktbaser och den feminina principen uttrycker en annan position. I sitt försök att förena mening, makt och materialitet gör Göransson två antaganden, ”det är konstruktionen av manlighet som är det egentliga problemet” och ”förändringar i könsrelationerna uppstår i förändringen mellan maktbaser i samhället”. [15]  

Det första antagandet implicerar att kvinnlighet konstitueras i relation till manlighet och inte tvärtom. Kvinnlighet blir motsatsen till det som definierats som manlighet och manlighet ses följaktligen som den primära könskonstruktionen. Det andra antagandet utgår från tanken att könsrelationerna inte förändras spontant utan det är när makten förskjuts eller ändrar karaktär som manligheten måste omdefinieras för att passa den nya maktbasen som har uppkommit. Kopplingen mellan det dominerande könet och den dominerande klassen blir grunden för förståelsen av förändringar i framförallt konstruktionen av manlighet. Vidare framhåller Göransson att det inte är särskilt givande att utgå från att det finns en norm för kvinnlighet respektive manlighet och hon uttrycker kopplingen mellan kön och klass på följande vis:

Eftersom det finns många former av makt – en hierarki av maktbaser – i samhället, finns det också många former av kön, av manligheter och kvinnligheter. Den hierarki som utgörs av olika manligheter och kvinnligheter är viktig för klassformeringen. Det dominerande könet i den dominerande klassen brukar vara tätast knuten till de viktigaste maktresurserna (Göransson, 1998, s. 9).

Begreppet maktbas är väl förenligt med Bourdieus tänkande förutsatt att vi ser maktbaser som koncentration av olika arter av kapital. Göranssons betoning av relationen mellan könen och hennes ståndpunkt att kvinnlighet och manlighet inte bör ses som frikopplat från kvinnor och män av ”kött och blod” går också väl ihop med Bourdieu. För likt Bourdieu knyter Göransson mening å ena sidan till våra kroppar och å andra sidan till makt. Båda ser på kroppen som något som skapas i de vanor, i tid och rum, som människor har och det blir således svårt att skilja socialt kön från biologiskt kön. Kroppen ses som en del av vårt handlande, våra vanor och kan varken skiljas från genus eller kön.

Moi framhåller i artikeln Att erövra Bourdieu [16] att styrkan i Bourdieus analys ligger i att han lyckas undvika att hamna i den vanliga uppdelningen mellan essentialism och antiessentialism. Hon menar att eftersom Bourdieus analys är antiessentialistisk i grunden så förlorar han inte ur sikte det faktum att om kvinnor är socialt konstruerade som kvinnor är de kvinnor. Könsskillnader handlar varken om innersta väsen eller enkla beteckningar utan om social vedertagen praxis. Därmed kan könsskillnader eller könsidentiteter inte enkelt dekonstrueras. För att könskategorierna ska mista sin mening krävs verklig social förändring. [17] En användning av Bourdieus begrepp är därmed oförenlig med den teoretiska utgångspunkt som exempelvis Butler antar. Bourdieu uttrycker denna polemik i förordet i sin bok Den manliga dominansen [18] på följande sätt:

Denna specifikt politiska mobilisering, som skulle ge kvinnor möjlighet till kollektivt motstånd och kollektiv handling för att genomdriva rättsliga och politiska reformer, står i motsättning både till den resignation som alla essentialistiska (biologistiska och psykoanalytiska) sätt att se på skillnaden mellan könen främjar och till ett motstånd som inskränker sig till individuella handlingar, eller de ständigt pånyttfödda diskursiva ”happenings” som förordas av vissa feministiska teoretiker: heroiska brott med vardagsrutinen, som de ”parodic performances” som Judith Butler är så förtjust i, vilka nog är alltför krävande i förhållande till det utbyte som de ger (Bourdieu, 1999, s. 8).

Jag väljer att citera denna långa mening av Bourdieu då jag menar att han pekar på en viktig problematik i Butlers resonemang, nämligen den att det är en naiv tanke att tro att individuella handlingar vänder upp och ner på rådande maktstrukturer. [19] Människors görande måste förstås utifrån den position från vilken görandet görs. Översatt till mitt projekt innebär detta att kvinnliga- och manliga studenters utbildningsstrategier måste sättas i relation till det system av positioner som bygger upp utbildningsstrukturen. Därmed kommer ett eventuellt överskridande av könsmönster att förstås utifrån var i systemet det sker och utifrån vem som gör det. Identifiering av vem som gör överskridandet kommer att ge svar på frågor om vilka typer av tillgångar som krävs för att göra det som görs.

Många inom forskningen använder idag begreppet kön framför genus – vilket även jag kommer att göra – för att visa att de även tar med kroppen i beaktande och innebörden av kön har kommit att få en annan betydelse än vad den hade på 1970-talet. Idag riskerar man inte att bli tagen för en biologisk determinist om man använder begreppet kön. Att en förändring varit möjlig beror säkert även på att de flesta med könsteoretiska ansatser – i alla fall inom samhällsvetenskap – idag är överens om att det existerar en social reproduktion av kön som är svår att skilja från en biologisk sådan. Därmed tappar distinktionen mellan kön och genus sin funktion. Vilken term man väljer att använda spelar mindre roll, det som är betydligt viktigare är att klargöra innebörden av den valda termen. Min förhoppning är, att den innebörd som jag i fortsättningen kommer att lägga i termen kön vid det här laget har framgått.

 

 

Vilka söner och döttrar avses?

 

Hur ska vi förstå vad som skiljer en grupp av människor från en annan – exempelvis journalistdöttrar från företagsledardöttrar? Bourdieu erbjuder ett antal, för empiriska studier, användbara begrepp. Styrkan med Bourdieus begrepp är att de öppnar upp för ett undersökande av fler distinktioner än den mellan könen. I stället för att tala om manliga och kvinnliga studenter kan jag tala om äldre universitetslärarsöner från Uppsala eller yngre civilingenjörsdöttrar från den norrländska glesbygden och så vidare. Att kombinera kön med andra sociala förutsättningar ger en mer precis definition av vem eller vilka som är i fokus för undersökningen. Bourdieus begrepp gör det möjligt för oss att tala om olikheter mellan grupper i termer av tillgångar, ståndpunkter, strategier, investeringar och intressen. Därav kommer hans nyckelbegrepp nu att lite noggrannare presenteras och jag tar Donald Broadys klargörande av Bourdieus nyckelbegrepp till min hjälp. [20]

Om vi börjar med begreppet kapital så kan det enkelt uttryckas som symboliska och materiella tillgångar. Begreppet symboliskt kapital kan ses som ett paraplybegrepp innefattande allt som ”av sociala grupper igenkännes som värdefullt och tillerkännes värde” [21] . Vilken tillgång som helst kan fungera som symboliskt kapital i ett sammanhang där den erkänns värdefull. Därmed är det möjligt att tala om exempelvis skolkapital (medelbetyget fungerar som en viktig indikator på ett sådant) eftersom det i utbildningssammanhang finns specifika tillgångar som tillerkänns värde av de människor som ingår i systemet.

Bourdieu skiljer på ett antal olika sorters kapital: kulturellt kapital (förtrogenhet med så kallad finkultur), socialt kapital (släktskap och vänskapsförbindelser) och ekonomiskt kapital (materiella tillgångar och kunskap om ekonomins spelregler). Men som sagt, Bourdieu specificerar människors kapitaltillgångar i sina empiriska studier genom att koppla tillgångarna till den specifika kontext som han studerar. [22]

Med hjälp av kapitalbegreppet kan vi börja ringa in vad det är vi menar med eliter. Vi kan med eliter avse helt enkelt människor som besitter stora mängder kapitaltillgångar. Dessa kapitaltillgångar kan vara av olika slag och relationen mellan individens olika tillgångar indikerar vilken typ av elit som är för handen. En och samma individ kan givetvis även besitta stora mängder av olika arter av kapital. Ett viktigt metodologiskt spörsmål är att hitta bra indikatorer på olika typer av kapitaltillgångar.

Nästa begrepp, habitus, har redan varit uppe för diskussion. En individs habitus hänger intimt samman med dess kapitaltillgångar. Med habitus menas:

 

…system av dispositioner som tillåter människor att handla, tänka och orientera sig i den sociala världen. En människas habitus grundlägges genom de vanor hon införlivar i familjen och skolan och fungerar sedan som ett seglivat och ofta omedvetet handlingsmönster (Broady, 1998, s. 13).

 

Om man vill förstå vad som karaktäriserar en viss grupps habitus gäller det att hitta bra karaktäristika, det vill säga egenskaper som är specifika för gruppen i fråga. Till exempel kan man undersöka vilka böcker som läses, vilka maträtter som föredras eller kanske vilka typer av skolämnen som individen i fråga är intresserad av.

Habitus kan ses som kittet mellan agenter och den strukturerade värld som dessa träder in i. Eller lite annorlunda uttryckt, habitus utgör länken mellan individers beteenden och de sociala förhållanden som individen ingår i. Bourdieu menar att om vi vill förstå sociala beteenden så är det lika illa att enbart utgå från sociala strukturer som att endast ta hänsyn till individers ageranden. Införandet av habitus kan därför ses som Bourdieus försök att åstadkomma ett verktyg som gör det möjligt att fånga relationen mellan människors handlande och strukturerna som handlandet sker inom.

Med detta sätt att tänka kan man förstå en individs utbildningsgång som ett uttryck för relationen mellan å ena sidan individens habitus och å andra sidan kraftfältet som utbildningssystemet utgör. Strategier uppkommer alltså i mötet mellan den habitus som människor har och de sociala villkor som individen stöter på och ska i detta sammanhang inte förstås som en medveten kalkylerande handling.

Så har vi slutligen kommit fram till Bourdieus begrepp fält. Kort sagt menas med fält ”system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt” [23] . Ett bra sätt att förstå vad som menas med ett fält är att ta del av de undersökningar som Bourdieu har gjort av olika typer av fält i Frankrike. [24] Exempelvis har han genom empiriska studier kartlagt det fält han själv tillhörde, nämligen det akademiska fältet i Paris. [25]

En undersökning av ett fält innebär att särskilja de dominerande och dominerade positionerna, att försöka urskilja de tillgångar som är knutna till olika positioner, att kartlägga vilka typer av investeringar som krävs av olika individer, att undersöka vilka typer av strategier som är möjliga för olika individer och att sätta sig in i de strider som utspelar sig mellan olika individer, grupper eller institutioner på fältet. Fältet är på en och samma gång ett kraftfält som tvingar sig på de individer som ingår i det och ett slagfält där individerna tvingas ta ställning till de medel som – utifrån individernas positioner – står till förfogande. [26] Med denna tanke följer att individer träder in på ett redan strukturerat fält men strukturen är samtidigt beroende av individernas insatser på fältet. Vi kan även se på ett fält som en beskrivning av ett tillstånd vid ett givet ögonblick som berättar om styrkeförhållandena mellan agenterna. Dessa asymmetriska relationer kan kanaliseras genom de institutioner som relationerna är en del av. [27] Enskilda agenter eller institutioner får mening genom deras placering i fältet vilket innebär att om jag vill förstå betydelsen av en elitutbildning måste jag samtidigt förstå var i systemet av relationer som den aktuella elitutbildningen befinner sig. Att utföra fältanalyser innebär helt enkelt att lägga ett relationellt perspektiv på sociala fenomen.

Bourdieus relationella tänkande genomsyrar även hans sätt att förhålla sig till kön. Detta framgår tydligt i Den manliga dominansen [28] där det går att läsa:

De synliga förändringarna i kvinnornas villkor döljer beständigheten i de osynliga strukturer som bara kan blottläggas av ett relationellt tänkande som förmår sätta familjeekonomin, och följaktligen den arbetsdelning och maktfördelning som kännetecknar den, och arbetsmarknadens olika sektorer (fälten), där kvinnor och män verkar, i relation till varandra. Detta i stället för att, som man vanligen gör, studera uppgiftsfördelningen och i synnerhet rangordningen mellan könen i det husliga och icke husliga arbetet i isolerat tillstånd (Bourdieu, 1999, s. 123).

 

För mitt projekt innebär det anförda perspektivet att manliga studenters utbildningsstrategier kommer att sättas i relation till kvinnliga studenters strategier och att jag kommer att undvika att se könens strategier som isolerade företeelser. En fältanalys innebär samtidigt att man uppmärksammar många kategorier och undviker att begränsa sig till ett fåtal. Som tidigare antytts kommer – förutom kön – kategorier som social grupp, ålder, geografisk och nationell härkomst att vara aktuella i mina undersökningar.

Hur vet man om ett område verkligen är ett fält och hur är det med elitutbildningarna egentligen, utgör de ett eget fält? Ett sätt att komma till rätta med problemet är att använda sig av de tio tumregler som Broady utarbetat vilka kan fungera  vägledande i prövningen av fältets grad av autonomi. För att ett fält ska anses autonomt ska det besitta:

·        sin egen specifika art av kapital

·        en grundstruktur definierad av dels en polaritet som ställer de mest erkända inom fältet mot de missaktade eller mindre kända, dels en polaritet som ställer stora tillgångar av det specifika kapitalet mot små tillgångar av detsamma.

·        ett eget rum av möjligheter, eller med andra ord ett utbud av olika möjliga ställningstaganden eller verkningsmedel (exempelvis genrer för det litterära fältet). Om fältet är autonomt kommer rummet av möjliga ställningstaganden vara homologt med rummet av intagna ställningar eller positioner.

·        en omvänd ekonomi vilket innebär att aktörerna på fältet värderar det specifika kapitalet högre än materiella tillgångar.

·        egna slag av inträdelsekrav, egna insatser i spelet och egna vinster.

·        egna trosföreställningar (Bourdieu använder termen doxa).

·        ett eget slags drivkrafter, engagemang, hängivenhet, intresse (Bourdieu använder termen illusio) som driver aktörerna att göra insatser i spelet.

·        egna inrättningar som konsekrerar verken och aktörerna på fältet (exempelvis författare om vi rör oss på det litterära fältet).

·        en förmåga att till fältets egen logik översätta teman och diskussioner som importeras från omvärlden.

·        ett intresse för att skriva fältets egen historia. [29]

 

För att fältet verkligen ska vara autonomt måste allt detta tillhöra fältet självt och det ska inte vara beroende av angränsande fält. Ett fullt utvecklat fält, det vill säga ett autonomt fält, är mer en tankekonstruktion än en realitet (likt en ideal gas som endast existerar i laboratoriet men som fungerar som en referens till olika typer av gasblandningar). Konstens och litteraturens fält når i Frankrike i slutet av 1800-talet dock mycket nära en fulländad autonomi. [30]

Det är å ena sidan viktigt att ha klart för sig att alla områden inte är fält i en Bourdieusk mening men å andra sidan är fältbegreppet inte helt oanvändbart även om det visar sig att vi  har att göra med ett ”fält” med svag autonomi. Graden av autonomi påverkar visserligen fälteffektens styrka men fältbegreppet ska först och främst ses som ett verktyg som är användbart för att förstå varför vi människor gör som vi gör och även ett svagt fält kan ge kunskap om orienteringspunkter i den sociala värld som görandet sker i.

Att rita in exakta gränsdragningar mellan det ena och det andra fältet är inte huvudsyftet när man använder fältbegreppet utan det handlar mer om att konstruera sitt forskningsobjekt så att fältbegreppet blir ett verktyg för att förstå de strider som pågår, de ståndpunkter som erbjuds och de positioner som intas av olika agenter. För att förstå allt detta kan det krävas att området som studeras ses från lite olika håll. Men ett område kan framstå som ett relativt autonomt fält ur en synvinkel och ur en annan framträda som ett delområde i ett större system av relationer.

Ett exempel: elitutbildningarna skulle ur en synvinkel kunna behandlas som ett eget fält eftersom dessa utbildningar skiljer sig från övriga högskoleutbildningar genom att de konkurrerar om en särskild grupp av studenter. [31] Handelshögskolan i Stockholm exempelvis konkurrerar inte om samma studenter som lärarutbildningen i Stockholm. Däremot konkurrerar läkarutbildningen på Karolinska institutet med Handelshögskolan om studenter. Handelshögskolan kan följaktligen härvidlag anses ha mer gemensamt med läkarutbildningen på Karolinska institutet än med lärarutbildningen. I vissa avseenden kan alltså elitutbildningarna förstås som ett eget system, framför allt om vi ser på utbildningssystemet som ett konsumtionsfält [32] som upprätthålls genom att olika sociala grupper strider om utbildningsplatser och utvecklar strategier för att få tillgång till – eller bevaka sin position på – åtråvärda utbildningar. Då mina undersökningar handlar om att undersöka hur människor konsumerar utbildning väljer jag att se på elitutbildningarna som ett eget rum inom utbildningssystemet och systemet av relationer mellan elitutbildningarna får gå under benämningen elitutbildningarnas delfält – ett delfält i fältet av högskoleutbildningar.

Det är samtidigt viktigt att tänka på att elitutbildningarna inte kan förstås om högskolans övriga utbildningar utelämnas. Högt värderade utbildningar värderas högt därför att de har en position i fältet som är dominerande. Med andra ord, elitutbildningarna säger något om de lägre klassade utbildningarna och vice versa.

Tanken är att mina undersökningar av individers strategier genom delfältet av elitutbildningar ska transformeras till statistiska relationer. [33] Analyser av dessa relationer gör det möjligt att få en karta över vilka utbildningsstrategier som morgondagens eliter har i det svenska utbildningssystemet. Det ger ett fågelperspektiv på hur systemet utnyttjas av de grupper som genom att de har vissa specifika tillgångar kan klassificeras som eliter.

 

 

Första delundersökningen –

Vilka utbildningar och vilka yrken lockar nutidens eliter?

 

Ett viktigt moment i forskningsarbetet är att konstruera sitt forskningsobjekt och att finna tekniker för att studera det. Omsatt till min undersökning handlar detta framför allt om att konstruera undersökningsindivider med hjälp av insamlade data. Dessa individer kommer därmed att vara något annat än empiriska individer. Den konstruerade individen definieras av en mängd – av forskaren – utvalda egenskaper, vilket inte är det samma som en unik empirisk individ som inte går att definiera utifrån ett begränsat antal egenskaper. [34] Den sociologiska konstruktionen innebär att en ändlig lista av användbara egenskaper sorteras ut från en oändliga lista av egenskaper som klassas – åtminstone tillfälligtvis – som icke relevanta eller som svåra att komma åt. [35]

Det finns ett antal olika egenskaper som skulle kunna utnyttjas för att definiera eliter. Jag kommer främst att använda egenskaper som finns tillgängliga i offentlig statistik från Statistiska centralbyrån (SCB). [36] Mina undersökningsgrupper kommer att utgöras av alla individer som gick ut grundskolan 1988 och 1993, vilket gör att mitt empiriska underlag består av totalpopulationer. Men hur ska dessa populationer klassificeras? Vad är relevanta analysenheter? I inledningen nämndes ett antal frågeställningar och där framkom att mitt fokus för avhandlingen är kön och reproduktion av eliter. Jag skulle därmed kunna nöja mig med att säga att jag i mina analyser kommer att dela upp min population i sociala grupper sorterade i kön. Men med detta uppkommer en rad frågor. Vad menas med en social grupp? Hur ska man förstå individers sociala härkomst? Och hur hänger sociala grupper ihop med eliter?

Vi börjar med den första frågan. Följande diskussion om klassificering utgår från artikeln Social klassificering – analyser av olika nomenklaturer för social klassificering och sociala gruppers karaktäristika [37] . Den nomenklatur som presenteras i artikeln utgår från Pierre Bourdieus sociologi och det är framför allt kapitalbegreppet som ligger till grund för konstruktionen av sociala grupper. [38] Tre aspekter har valts som utgångspunkt i klassificeringen, för det första yrkesgruppen baserad på nordisk yrkesklassificering (NYK-83), för det andra den socioekonomiska indelningen (SEI) och för det tredje sektortillhörigheten där det skiljs mellan offentlig och privat sektor. [39] Genom en kombination av dessa tre dimensioner har 32 sociala grupper konstruerats. [40] En social grupp är i detta sammanhang inte detsamma som en social klass. För att ta ett exempel är de sociala grupper som ingår i den högre klassen följande: civilingenjörer och arkitekter (1), läkare, veterinärer och präster (2), universitetslärare (3), ämneslärare (4), jurister (5), högre tjänstemän i offentlig sektor (6), högre tjänstemän i privat sektor (7), officerare (8), och företagsledare (9). Dessa nio sociala grupper kommer vara viktiga analysenheter i mina undersökningar. För mig kan det dock vara relevant att differentiera grupperna än mer. Exempelvis vore det intressant att veta om företagsledaren leder ett stort företag eller ett med få anställda. Det kan likaså kanske vara av intresse att specificera vilken typ av läkare som åsyftas då man kan tänka sig att det finns skillnader i kapitaltillgångar mellan en allmänläkare och en specialist. [41]

Den andra frågan – hur man ska förstå individers sociala härkomst – innebär ett nystande i vad som egentligen menas med en uppväxtmiljö. Bakom tanken med att använda hushållet som en indikator på uppväxtvillkor finns idén om att familjen utgör ett säte för kapitalackumulation. Genom att utgå från hushållet – i stället för att behandla fadern och modern separat – kommer vi åt hur reproduktionsstrategierna ser ut inom olika sociala grupper. En kvinna kan exempelvis ha mycket utbildningskapital medan mannen har mer ekonomiskt kapital. Tillsammans konstituerar de en familj med såväl stort kulturellt som ekonomiskt kapital. Principen för att klassificera ett hushålls sociala position uttrycks på följande sätt:

 

Om fadern eller modern lever ensamma med barnet, har klassificeringen för den ensamstående föräldern använts. Om båda föräldrarna ingår i hushållet, har den som arbetar heltid valts i första hand (…). Ifall båda föräldrarna arbetar heltid har den sociala grupp valts som tillhör den högsta hierarkiska position. Om dessa är lika har faderns yrke valts (Börjesson och Palme, 2001, s. 17).

 

Därmed är modellen för hur jag kommer att se på elevers sociala härkomst redovisad.

Då har vi kommit fram till frågan om vad som menas med eliter och vad som skiljer detta begrepp från sociala grupper. Det är ingen knivskarp gräns mellan begreppen social grupp och elit. De sociala grupper som räknas till den högre klassen besitter stora mängder kapital och kan därmed anses tillhöra en elit i samhället – gruppen företagsledare kan räknas till den ekonomiska eliten om de har stora ekonomiska förmögenheter och så vidare. Men en social grupp är inte detsamma som en elit. En elit besätter positioner förenade med makt och elittillförigheten är kopplad till individen snarare än till hushållet eller familjen. Att tillhöra gruppen läkare och den högre klassen innebär att man har tillgång till de kapitaltillgångar som finns inom familjen och då inte att förglömma tillgången till det så kallade sociala kapitalet. Men individer tillhörande sociala grupper i den högre klassen behöver inte inta positioner med mycket inflytande. Likaså kan andra grupper än de som räknas till den högre klassen nå höga positioner, till exempel genom att prestera väl i skolsystemet. Det är därför angeläget att förstå kopplingen mellan utbildningssystemet och yrkeslivet, det vill säga att undersöka å ena sidan mot vilka yrkeskarriärer (eller positioner) som sociala grupper orienterar sig, å andra sidan vilka positioner som gruppen intar i högskolefältet.

Nu är det dags att konkretisera tilltänkta statistiska analyser. Min analysenhet kommer att vara social grupp uppdelat på kön. Jag kommer i fortsättningen endast att skriva ut exemplet läkarsöner och läkardöttrar men jag tänker givetvis utföra analoga analyser av samtliga sociala grupper. Följande frågor ser jag som relevanta att besvara med statistisk metod. På vilka skolor hamnar läkarsönerna och läkardöttrarna? Vilka betyg förvärvar läkarsönerna och läkardöttrarna? I vilka betygsintervall är läkarsönerna och läkardöttrarna överrepresenterade? Vilka val av tillvalsämne har gjorts i grundskolan, språk eller annat ämne och om val av språk är fallet vilket språk har valts? Har alla läst särskild matematik och engelska? Vilka betyg har eleverna i ämnena matematik och svenska? [42] Frågorna är tänkta att  ringa in skillnader i förvärvat skolkapital. Detta för att förstå vad eleverna har med sig för resurser från årskurs nio in i fältet av gymnasieutbildningar.

När dessa frågor är besvarade kan övergången från grundskola till gymnasium analyseras. Jag tänker undersöka hur olika sociala gruppers söner och döttrar använder sitt förvärvade skolkapital. Vilka strategier har läkarsöner med höga respektive låga betyg och hur skiljer sig dessa strategier från läkardöttrarna? För att komma åt detta tänker jag undersöka vilken skola, vilket program (linje) och vilken programgren som väljs. [43] I artikeln Skolan under 1990-talet – sociala förutsättningar och utbildningsstrategier [44] framkommer – i undersökningar av delelitfältet av gymnasieskolor i Stockholmsregionen – att den gren som framstår som elitutbildningen framför andra är NVNA (naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren) på skolor som exempelvis Viktor Rydberg, Södra latin, Danderyd, Enskilda gymnasiet och Höglandsskolan. [45] Analysenheten kommer därför att vara programgren vid olika gymnasieskolor. Det är alltså viktigt att ha med den differentiering som sker via elevernas olika grenval. Här kan jämförelser göras mellan de två olika kohorterna (årskullarna 1988 och 1993), jämförelser som kan visa på hur två likartade grupper utnyttjar två olika typer av utbildningssystem.

Gymnasieskolan visar sig vara kraftigt könssegregerad i slutet av 1990-talet. På nio av de 16 programmen utgör det ena könet mer än 70 procent av eleverna. [46] Könssegregeringen är dock minst på de program som domineras av elever från högre sociala skikt. Vi rör oss i den del av utbildningsskiktet där könsblandningen är som störst men där olikheter går att spåra i form av val till olika inriktningar eller olika profilprogram [47] . En skillnad är dock att flickor med högt socialt ursprung i första hand väljer NVNA och i andra hand SPSA [48] vilket kan jämföras med pojkar som i första hand väljer NVNA och i andra hand NVTE. [49]

En annan viktig aspekt är i vilken utsträckning friskolor väljs. Ett intressant resultat är att olika typer av eliter – i den aktuella rapporten har fyra olika ”typeliter” konstruerats utifrån statistiska data, vilka har fått benämningen social-, meritokratisk-, utbildnings- och ekonomisk elit – väljer friskolor i olika hög grad och att olika friskolor prioriteras beroende på vad eleverna har med sig i hemifrån. [50] Resultaten gäller för Stockholmsregionen och en nationell undersökning skulle därmed kunna öppna för möjligheten att göra jämförelser mellan storstad och glesbygd. Var placerar en läkare från glesbygden sina söner och döttrar? Vilka sociala gruppers söner och döttrar hamnar på Lundsberg i Värmland, på Grännaskolan och på Sigtuna humanistiska läroverk? Ambitionen är även att fånga det geografiska rummet, det vill säga att undersöka relationen mellan skol- och programval och sociala gruppers överrepresentation med hänsyn tagen till geografisk placering.

Vad det gäller selektion till gymnasiala studier visar resultaten att flickor med samma betyg som pojkar tenderar att i mindre utsträckning välja studieförberedande program på gymnasiet och detta gäller för såväl högre som lägre klass. [51] Det är först när det handlar om betyg över 4,4 som flickor på senare år (1998) väljer studieförberedande program i högre utsträckning än pojkar. En möjlig slutsats är att flickor selekteras hårdare till de studieförberedande programmen. Detta innebär att om flickor skulle utnyttja sina uppnådda skolresultat i större utsträckning skulle de få ett än större försprång i den (meritokratiska) konkurrensen till högre studier då de erhåller högre medelbetyg än pojkarna. Det är dock viktigt att komma ihåg att i dag är inte betyg det enda vapnet i konkurrensen till högskolan. Högskoleprovet har kommit att få en viktig roll i kampen om att komma in på de mest åtråvärda utbildningarna. Flickor förvärvar högre betyg men hur förvaltas dessa? Vilka utbildningsinvesteringar görs i förhållande till de som är möjliga?

Med detta undersökt har jag kommit fram till uppgiften att undersöka övergången mellan  gymnasiet och högskolan. Det finns resultat att ta avstamp från även vad det gäller högskolesystemets struktur. I en alldeles ny rapport från Högskoleverket vid namn Perspektiv på högskolan i ett förändrat Sverige redovisas i artikeln Det svenska högskolefältet under 1990-talet. Den sociala snedrekryteringen och konkurrensen mellan lärosätena [52] strukturen på det svenska högskolefältet utifrån dess rekryteringsprofil – det vill säga utifrån vilka studenter som återfinns på de olika högskolornas utbildningar. Högskolan är – om vi tittar på hela fältet – fortfarande markant strukturerad efter kön. Kvinnorna dominerar helt på vårdutbildningar, kortare lärarutbildningar och på utbildningar till fritidspedagog och förskollärare medan männen återfinns på teknikutbildningar. [53] Uppdelningen mellan könen är liksom på gymnasiet störst på de utbildningar som karaktäriseras av att de har en låg social rekryteringsprofil. På de mest prestigefyllda högre utbildningarna – som exempelvis läkarutbildningarna visar sig tillhöra – möts könen i betydligt större omfattning. En viss skillnad mellan könen går emellertid att finna även när vi rör oss i delfältet av elitutbildningar. Till exempel är på Handelshögskolan i Stockholm och vissa civilingenjörsutbildningar (exempelvis civilingenjörsutbildning med inriktning teknisk fysik vid Kungliga Tekniska högskolan) männen överrepresenterade medan veterinärutbildningen på Sveriges lantbruksuniversitet rekryterar en kvinnlig elit i större utsträckning än en manlig sådan. [54]

Ett annat intressant resultat är att den ekonomiska elitens söner och döttrar är mer åtskilda än den kulturella elitens. [55] Sönerna väljer att gå civilingenjörsutbildningar medan döttrarna föredrar ekonomiutbildningar. Vid den ekonomiska polen verkar segregeringen mellan könen vara som störst. Handelshögskolan i Stockholm skiljer sig dock från övriga ekonomiutbildningar dels för att där studerar fler män än kvinnor, dels för att den tar emot studenter med mycket kulturellt kapital i bagaget, vilket gör att utbildningen snarare konkurrerar med läkarutbildningarna än med övriga ekonomiutbildningar om studenterna. [56]

Det största avståndet i fältet är mellan söner till den kulturella eliten och döttrar till arbetarklassen, vilket innebär att det är minst sannolikt att individer ur dessa båda grupper möts i utbildningssystemets delfält av elitutbildningar. Ett annat slående resultat är att avståndet mellan könen inom varje klass – i detta fall endast uppdelat i högre klass och arbetarklass – är strukturerat vertikalt med männen överst [57] inom de båda klasserna. [58] Resultaten visar att utbildningssystemet reproducerar en könsordning inom de olika eliterna och att den är som mest markant hos den ekonomiska elitens söner och döttrar. Det dominerande könet inom den dominerande klassen brukar, enligt Göransson, vara tätast knutet till resurserna. [59] Frågan är om det dominerande könet inom de olika eliterna är tätast knuten till de resurser som väntar efter utbildningen.

I den övre delen av högskolefältet är konkurrensen om de allra mest åtrådda utbildningsplatserna stenhård. För att ta sig in på exempelvis Handelshögskolan i Stockholm krävs toppbetyg. Men det finns alternativ för dem som inte lyckas med konststycket att erövra dessa under sin skolgång: högskoleprovet erbjuder nya chanser för den som inte har tillräckliga betyg. Det räcker därför inte med att endast undersöka de betyg som individerna lyckas förvärva under sin skolgång utan även högskoleprovresultat måste tas med i analysen. [60] Vad det gäller högskoleprovet skulle analysenheten även här kunna vara sociala grupper uppdelat på kön. [61] Vilka betyg har de läkarsöner och läkardöttrar som gör provet och hur många försök gör de? Har högskoleprovet möjligen blivit ett verktyg för manliga studenter att kompensera lägre – i förhållande till kvinnliga studenter – förvärvade betyg? Hur stor andel av männen respektive kvinnorna som kan välja (som har tillräckliga betyg) att läsa vidare på de mest åtråvärda utbildningarna väljer att söka sig till dessa utbildningar? Skiljer det sig åt mellan könen? På vilka av provets moment ”misslyckas” läkarsönerna respektive döttrarna? Finns det skillnader mellan läkarbarnens provresultat och företagsledarens söner och döttrar?

 Vad är det då som skiljer den karta över elitutbildningarnas delfält som jag är ute efter att konstruera från den som redan finns? [62] Svaret är att perspektiven skiljer sig åt. I det förra fallet är det reproduktion av utbildningssystem som är i fokus, i det senare sociala gruppers strategier. Genom de registerdata som jag kommer att ha tillgång till kan olika val som enskilda individer gör – i den komplexa väv som utbildningssystemet kan sägas utgöra – spåras. Hur snårig eller möjlig vägen känns för de olika individerna är ett tecken på hur stort avståndet är mellan individernas habitus och den position som den aktuella utbildningen intar i fältet. Att följa en grupp individer genom utbildningssystemet skiljer sig helt enkelt från angreppssättet att undersöka olika lärosätens utbildningar utifrån vilka studenter som rekryteras.

Utifrån den bild som erhållits med hjälp av statistiska metoder kommer jag göra djupdykningar i några strategiskt valda utbildningsinstitutioner. Det vill säga jag kan välja olika typer av utbildningar och samtidigt ha kontroll över var i fältet som de valda utbildningarna befinner sig. Exempelvis skulle det förmodligen vara olyckligt att välja en läkarutbildning om jag vill förstå hur den ekonomiska eliten reproducerar sig. Närstudierna – i form av intervjuer med elever och studenter – ska i mitt fall ses som en förlängning av det statistiska utfallet och målet är att få en grundligare beskrivning av vilka vägar som ses och har setts som rimliga att ta genom utbildningssystemet. Framför allt ska intervjuerna ge svar på frågan om vilka vägar som anses möjliga, rimliga eller intressanta [63] att ta framöver? Det vill säga vad är nästa anhalt, vilka yrkespositioner ses som intressanta att uppnå och vilka yrkespositioner uppfattas som ointressanta? Studenternas svar måste sättas i relation till svar på frågor som: vad gör dina föräldrar, vilka fritidsintressen föredrar du, vad tycker du om för musik, vilka tidningar läser du, vilka lästes i din familj och så vidare. Dessa frågor är ägnade att ringa in studenternas tillgång till olika arter av kapital.

I intervjuerna vill jag även undersöka om det finns andra kapitalsorter – förutom utbildningskapital – som förvärvas på de olika utbildningarna. Exempelvis specifika former av symboliskt kapital som går att koppla till reproduktion av manlig- och kvinnlig habitus. En vacker kropp kan kanske vara ett kapital för en kvinnlig student på teaterhögskolan. Intervjuerna ska alltså ge kännedom om vad det är för olika slags kapital som förvärvas i de specifika utbildningskulturerna och vad det är för kapital som studenterna ser som gångbara i framtiden.

Jag backar tillbaka lite och återvänder för ett ögonblick till gymnasieskolan. Det som i dagsläget framträder som en tänkbar skola för intervjuer – här får givetvis resultaten från studierna ovan styra urvalet – är en privat skola vid namn Sigtuna humanistiska läroverk som tenderar att rekrytera en social elit framför en meritokratisk. På Sigtuna finns dessutom en för elitstudier intressant utbildning vid namn international baccalaureate (IB) som inte finns på så många ställen i landet. På IB i Sigtuna går en relativt låg andel svenskfödda elever med svenskfödda föräldrar vilket kan tolkas som att här går många barn till föräldrar som tillfälligtvis arbetar i Sverige, en transnationell elit för vilka nationella gränsdragningar inte är någon begränsning. [64]

Redan idag är det möjligt att – med ledning av de studier som gjorts av hur högskolan är strukturerad – välja ut några olika typer av elitutbildningar på högskolan. Handelshögskolan i Stockholm som tidigare nämnts ett flertal gånger är ett intressant objekt, dels för att utbildningen numerärt domineras av manliga studenter, dels för att det är en utbildning som befinner sig nära den ekonomiska polen. En annan utbildning som troligen bör undersökas närmare är läkarutbildningen. På läkarutbildningen går många söner och döttrar till den kulturella eliten och på dessa utbildningar är könen blandade. Intervjuer med dessa studenter – förslagsvis studerande vid läkarutbildningen på Karolinska institutet – skulle bland annat kunna ge värdefull information om vilka typer av specialistområden som lockar. Sker det möjligen en könsdifferentiering efter utbildningen och i så fall hur ser den ut? Går det att få fram ett mönster om påtänkta specialistområden sätts i relation till de investeringar som gjorts i utbildningssystemet? En tredje tänkbar utbildning är en utbildning som orienterar sig mot den kulturella produktionen. Här kommer konst- och teaterhögskolor in i bilden. Dessa utbildningar har ofta omfattande intagningsprov vilka inte sällan kombineras med intervjuer. Därför är min ambition att försöka få tillåtelse att vara med när potentiella studenter intervjuas. Men som sagt de statistiska analyserna får vara ledande i mitt urval. Det kan visa sig att det finns utbildningar som är viktigare att studera närmare än de nämnda. [65]

Det kan vara en idé att lägga särskild energi på att undersöka hur de utvalda elitutbildningarna är förbundna med olika sociala fält då vi befinner oss i skärningspunkten mellan utbildningssystemet och de olika sociala fält – exempelvis det ekonomiska, politiska och kulturella fältet – som finns utanför detta. Det finns säkert många olika ingångar för att få fatt på kontaktytorna mellan utbildningsinstitutionerna och livet utanför dessa varav en är att undersöka sociala nätverk. Fältbegreppet kan inte fånga de nära sociala relationer som knyts i informella förbindelser av olika slag. [66] Samtidigt som dessa nätverksrelationer kan vara avgörande för hur kapitaltillgångarna, som individerna samlar på sig under låt säga utbildningstiden, kommer att kunna användas i framtiden. Ambitionen i studier av nätverk är att kartlägga personliga relationers betydelse.

Bourdieus begrepp socialt kapital ligger relativt nära begreppet socialt nätverk men det finns skillnader. För det första är socialt kapital i likhet med övriga kapitalarter ett begrepp som möjliggör en förståelse för relationen mellan tillgångar och föreställningarna om samma tillgångar. I stället för att studera relationer mellan tillgångar – vilket är fallet vid fältstudier – handlar nätverksanalys om att studera relationer mellan individer. För det andra bygger de utbyten som sker i sociala nätverk på tillit och ömsesidighet medan socialt kapital används i en mer vid betydelse som även kan innefatta mänskliga relationer som är assymetriska. [67]

Det finns som jag ser det två vinster med att försöka fånga sociala nätverk. Dels kan nätverk störa en fältlogik och kraftigt påverka den dragningskraft som utbildningen har på individerna. Dels kan det tänkas vara så att det finns manliga respektive kvinnliga sammanslutningar som fungerar som viktiga könskonstituerande arenor. Vilka värden produceras och reproduceras inom olika typer – enkönade och tvåkönade – av sammanslutningar? Finns det skillnader i nätverksdeltagandet inom könen? Man kan till exempel tänka sig att vissa kvinnor väljer att delta i kvinnliga nätverk där specifika kvinnliga värden hyllas (förstärkning av könsklyftan). Ett tänkbart alternativ är ett deltagande i manliga nätverk – där strategin är att tona ner eller förneka könsskillnader – och på så vis få tillgång till andra karriärvägar.

En annan distinktion som behöver göras är den mellan kår och socialt nätverk. En kår eller en kåranda kan liksom sociala nätverk slå ut eller störa fältlogiken då kåren fungerar som en kollektiv identitet åt en grupp. Denna kollektiva samhörighet är inte detsamma som summan av de sociala positionerna i ett fält utan handlar om den gemensamhetskänsla som har skapats inom gruppen och som motverkar att fältet fungerar som ett ”rent” konkurrensfält. Skillnaden mellan kår eller kåranda och socialt nätverk är att kårer ofta är synliga – poängen med kårer är just att var respektingivande, vilket kräver viss synlighet – medan nätverk arbetar mer i det fördolda. Bourdieu tänker sig att kåreffekterna är starkare ju högre upp i hierarkin som vi befinner oss vilket är ännu ett skäl till att i mitt fall komplettera studier av utbildningsstrategier med nätverksanalys, för att om möjligt även komma åt reproduktion av kåranda. [68]

En hypotes är alltså att nätverken är viktiga å ena sidan för bevarandet av en specifik utbildningskultur [69] eller ”kåranda”, å andra sidan för att knyta kontakter med olika yrkesinstitutioner, kontakter som gör att kårandan kan bibehållas i det förestående yrkeslivet.

Andra delundersökningen – Vilka utbildningsstrategier ger utdelning?

Låt oss nu se efter vad som tar vid efter utbildningen och undersöka rekryteringsförfarandet vid några utvalda yrkesinstitutioner som går att koppla till de makteliter som väntar efter avslutad elitutbildning. Frågor som jag ser som centrala att besvara i denna undersökningsdel är: Vilka utbildningar krävs för att erhålla en position inom maktfältet? Krävs andra eller ytterligare kapitaltillgångar förutom utbildningskapital för att bli rekryterad?

Metoden för att få in information kommer att vara intervjuer. Givetvis skulle det vara intressant att få vara med under anställningsintervjuer men det kan säkert vara svårt att få möjlighet till sådana observationer. Urvalet av aktuella yrkesområden kommer att styras av intervjuerna med studenter från den tidigare beskrivna delundersökningen. Med andra ord, de positioner inom ett fält som visar sig vara intressanta för sönerna och döttrarna till dagens eliter kommer att vägleda mitt val av yrkesinrättningar. Denna delstudie är tänkt att bidra med ett perspektiv på social reproduktion av eliter som utgår från livet efter utbildningen. Då högskolefältet förhåller sig till andra sociala fält kan utbildningarna inom högskolefältet ses som en förberedelse för inträde på de olika sociala fälten. Olika utbildningar orienterar mot olika sociala fält och säkert även i olika hög grad. För att förstå relationen mellan utbildningsstrategier och makteliter kan det vara väsentligt att få en kunskap om vilka tillgångar som i yrkeslivet räknas som värdefulla, det vill säga vilka strategier som kommer att gynnas och vilka som kommer att missgynnas.

Tredje delundersökningen – Vilka utbildningar lockade dåtidens eliter?

Ett sätt att komma åt förändring är att undersöka om saker och ting sett annorlunda ut bakåt i tiden. I mitt fall skulle det helt enkelt handla om att jämföra dagens utbildningsstrategier med gårdagens och att försöka upprätta kartor – som är någorlunda jämförbara med dagens – av hur utbildningssystemet sett ut.

Det finns några svårigheter att övervinna. Dels är det inte självklart vilka nedslag som ska väljas och dels innehåller registren som skulle vara aktuella för denna typ av undersökningar inte lika mycket information som nutida register.

Det första problemet ser jag en pragmatisk lösning på. Det pågående projektet Kön och den sociala reproduktionen av eliter i ett komparativt perspektiv [70] syftar till att undersöka kvinnors och mäns placering i olika svenska makteliter över tid men med fokus på nutid. Studien innehåller historiska nedslag för åren 1925, 1950 och 1975. Mitt förslag är därför att jag skulle göra nedslag i tid som ligger nära detta projekts historiska nedslag.

Det andra problemet är svårare att lösa. Här får helt enkelt tillgången på registerdata styra vilka analyser som är möjliga.

Sammanfattningsvis

Då sociologen Pierre Bourdieus nyckelbegrepp kapital, habitus och fält kommer att vara centrala analytiska verktyg i mina undersökningar har jag i denna text försökt visa hur jag tänker att dessa verktyg ska användas i min kommande avhandling.

Bourdieus perspektiv öppnar upp för ett utforskande av relationer. I mitt fall handlar det om att förstå relationen mellan kön och social reproduktion av eliter, en relation som jag om fyra år ska försöka säga något klokt om. På min väg tänker jag genomföra undersökningar av vilka utbildningsstrategier dagens eliters söner och döttrar har och mot vilka typer av yrkeskarriärer de orienterar sig. Undersökningar som dels ska ge ett fågelperspektiv på hur olika eliter kryssar sig fram i det svenska utbildningssystemet, dels ge mer djuplodande kunskap om strategierna och deras utdelning. Därtill ska en historisk tillbakablick sätta dagens reproduktion av eliter i ljuset av gårdagens reproduktion.

Ett relationellt perspektiv kräver relationella verktyg och Bourdieus perspektiv är därför inte förenligt med kön/genus-begrepp som bygger på att det finns en norm för kvinnlighet och en för manlighet. Därmed inte sagt att det inte kan finnas gemensamma nämnare för olika samhällsskikts kvinnlighets- och manlighetsnormer. Till exempel brukar manligt kön vanligtvis konstitueras som överordnat kvinnligt kön inom de olika samhällsklasserna.

Så den avslutande frågan: kön eller genus, vilket begrepp ska användas? Svaret är att jag för mina syften inte ser någon poäng med uppdelningen. Jag väljer att hålla samman dessa båda begrepp – att lyfta fram relationen i stället för att fördjupa distinktionen – och se kön som en kategori som innefattar såväl kropp, tankar och föreställningar som levd erfarenhet. Jag nöjer mig alltså inte med att koppla kropp till en språklig diskurs utan vill hellre koppla meningsskapande till ”fysiska” kroppar och till levd erfarenhet.

Preliminär tidsplan

HT 2002 arbeta med statistiska analyser

VT 2003 fortsätta arbeta med statistiska analyser, börja samla in intervjumaterial (första delundersökningen)

HT 2003 fortsätta insamlandet av intervjumaterial, arbeta med att skriva ut och analysera intervjuerna

VT 2004 samla in intervjumaterial (andra delundersökningen), arbeta med att skriva ut och analysera intervjuerna

HT 2004 presentation av halvtidsmanus, arbeta med statistiska analyser (tredje delundersökningen)

VT 2005  fortsätta med den tredje delundersökningen, skriva på avhandlingsmanus

HT 2005  skriva på avhandlingsmanus

VT 2006   skriva på avhandlingsmanus, disputera!

---

Referenser

Beauvoir, Simone de, 1995 (1973): Det andra könet. Bokförlaget Pan Norstedts. Stockholm.

Bourdieu, Pierre, 1995: Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori. Bokförlaget Daidalos. Göteborg

Bourdieu, Pierre, 1996: Homo Academicus. Brutus Östlings Bokförlag Symposium.

Stockholm/Stehag.

Bourdieu, Pierre, 1996: The State Nobility. Elite Schools in the Field of Power. Polity Press. Cambridge.

Bourdieu, Pierre, 1999: Den manliga dominansen. Bokförlaget Daidalos. Göteborg.

Bourdieu, Pierre, 2000: Konstens regler. Brutus Östlings Bokförlag Symposium.

Stockholm/Stehag.

Broady, Donald, 1991: Sociologi och epistemologi. Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. HLS Förlag. Stockholm.

Broady, Donald och Mikael, Palme, 1992: Högskolan som fält och studenternas livsbanor. Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, nr 1. Stockholm.

Broady, Donald, 1998: Inledning: en verktygslåda för studier av fält. I  Broady, Donald (red), Kulturens fält. En antologi. Daidalos. Göteborg.

Broady, Donald, Andersson, Mats B., Börjesson, Mikael, Gustafsson, Jonas, Hultqvist, Elisabeth och Palme, Mikael, 2000: Skolan under 1990-talet – sociala förutsättningar och utbildningsstrategier. I Välfärd och skola. SOU, 2000:39. Stockholm.

Broady, Donald, 2002: Nätverk och fält. I Gunneriusson, Håkan (red), Sociala nätverk och fält, s. 49-72. Uppsala. Uppsala Universiet.

Broady, Donald, Börjesson, Mikael, och Palme Mikael, 2002: Det svenska högskolefältet under 1990-talet. Den sociala rekryteringen och konkurrensen mellan lärosätena. I Perspektiv på högskolan i ett förändrat Sverige. Högskoleverket, 2002. Stockholm.

Butler, Judith, 1999 (1990): Gender trouble. Feminism and the Subversity of Identity. Routledge. New York & London.

Börjesson, Mikael och Palme, Mikael, 2001: Social klassificering- analyser av olika nomenklaturer för social klassificering och sociala gruppers karakteristika. Paper presenterat på Workshop ”kulturellt kapital och sociala klasser” 12-14 okt 2001. Uppsala universitet.

Carlson, Åsa 2001: Kropp, kön och konstruktion. En undersökning av den filosofiska

 grunden för distinktionen mellan kön och genus. Brutus Östlings Bokförlag Symposium. Stockholm/Stehag.

Göransson, Anita, 1998: Mening, makt och materialitet. Ett försök att förena realistiska och poststrukturalistiska positioner. I Häften för kritiska studier, nr 4. Stockholm.

Hirdman, Yvonne, 1988: Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning. I Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 3.

Jagose, Annamarie 1996: Queer Theory – An Introduction. New York.

Lundgren, Eva, 1993: Det får da være grenser for kjønn. Voldelig empiri og feministisk teori. Universitetsforlaget. Oslo.

Lundgren, Eva, 2001: ekte kvinne? Identitet på kryss og tvers. Pax Forlag. Oslo.

Moi, Toril, 1994: Att erövra Bourdieu. I Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 1.

Moi, Toril, 1997: Vad är en kvinna? Kön och genus i feministisk teori. I Res Publica, nr 35/36. Brutus Östlings Bokförlag Symposium. Stockholm/Stehag.

 

Author's address: Ida Lidegran <ida.lidegran@ilu.uu.se>

---

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-lidegran-avhpm-021013.htm
Back to SEC home page
This HTML version created by Donald Broady. Last updated 13 Oct 2002