Folkbildningen och arbetarhemmet
Bidrag till festskrift för Margareta Törngren

Eva Trotzig, dec. 1999

Lars och Greta

Låtom oss föreställa oss, att han är en klockarson från landsorten, hvilken alltid i de rum, han efter sin uppflyttning till hufvudstaden hyrt, saknat de gamla landthemmens på en gång enkla och färgglada inredning. Män, som ej äro konstnärer, orda sällan om sådant. Men när nu vår klockarson står färdig att sätta bo, har han tänkt mer än någonsin på detta, ehuru han vist behållit det för sig själf, blott förbehållit sig att ensam få bestyra om möblerna och fått löfte af sin älskade, att hon ej skall se dem, förr än han helt fått dem in i deras hyrda lägenhet, ett rum med kök.

Lars och Greta är huvudpersoner i ett heminredningsreportage, ”Ett mönsterrum för billighet och smak”, i tidskriften Idun år 1899. Det är författarinnan Amalia Fahlstedt som håller i pennan och presenterar det idealiska blivande äkta paret för läsekretsen, som säkerligen främst bestod av borgerskapets kvinnor, och alls inte av Greta och hennes väninnor. Men Lars och Greta är förstås en fiktion, deras hem är lika idealiserat som de själva. Att Amalia Fahlstedt hade talang för skriverier upptäckte August Strindberg , som presenterade hennes debutbok för dess förläggare med orden: ”en författarinna som är okänd än, men som skall bli djävligt känd. Hon tillhör framtiden!” – men någon fixstjärna blev hon inte

Arbetareinstitutetet

Tiden kring sekelskiftet 1900 är utställningarnas tid. Sverige deltog i stora världsutställningar i Paris, Chicago och Barcelona. Men också mindre utställningar förekom ofta. 1899 visades i Stockholm två hem på utställning. De här utställningarna arrangerades av Arbetareinstitutet i Stockholm. Interiörerna väckte uppmärksamhet i tidningar och tidskrifter. Det är dessa utställda hem denna artikel bland annat handlar om.

Men först några ord om Stockholms arbetareinstitut. År 1880 hade institutet bildats på initiativ av läkaren, skriftställaren och folkbildaren Anton Nyström. Institutet hade en omfattande programverksamhet med främst föreläsningar men också till exempel folkkonserter. Arbetarinstitutet och de frågor som drevs genom institutet var ingalunda något okontroversiellt. På 1880-talet var en väsentlig stridsfråga mellan Nyström och August Palm, om ”huvudfrågan” eller ”magfrågan” var viktigast för arbetarebefolkningen. Palm hävdade sin så kallade magfråga: social och ekonomisk förbättring, medan Nyström höll på sin huvudfråga: kunskaper garanterade att även den materiella frågan kom att lösas på sikt. Kampen om arbetarna vanns dock på sikt av mäster Palm politiskt. Nyströms bildningslinje segrade i annat avseende.

Institutet var i högsta grad inriktat på ”huvudfrågan”. Hela verksamheten genomsyrades av den idévärld som var Nyströms, han hade redan som ung kommit i kontakt med Auguste Comtes positivistiska tankesystem, som innebar en tro på mänsklighetens förmåga till utveckling, och denna utveckling skulle vila på vetenskaplig grund. Därför måste arbetarna bibringas bildning. Dessutom innebar postivismen att man tog avstånd från det kyrkliga inflytande, som länge behärskade till exempel folkskolan. Härutöver hade Nyström ett patos för nykterhet.

Viktigt för grundaren Anton Nyström var att ge Stockholms arbetare tillfälle att ta del av den moderna vetenskapen och kulturen. Detta skedde genom att institutet anordnade föreläsningsserier, ofta i naturvetenskapliga ämnen. Nyström var en radikal liberal, dock partipolitiskt obunden. Ett mål var att borgare och arbetare skulle mötas i föreningen, där minst hälften av medlemmarna skulle vara kroppsarbetare.

Föreläsningsverksamheten – ofta uppbyggd i längre serier – tilldrog sig stora lyssnarskaror och raden av föreläsare är imponerande. Åhörarna kunde lyssna till populärvetenskapliga föredrag av samtidens kända svenska forskare. Bland kända föreläsare kan nämnas Ellen Key, Anna Whitlock och Oscar Montelius.

Institutet upphörde formellt med sin ursprungliga verksamhet i samband med en stadgeändring i slutet av 1960-talet. När föreningen 1967 högtidlighöll 100-årsdagen av en av sina tidigare föreståndare, Knut Kjellberg (1867-1921), tillkännagavs att stadgarna skulle ses över. Föreläsningarna hade pågått fram till 1960. När man från 1970 beslöt att ha en ny inriktning på verksamheten berodde detta bland annat på att folkbildning, föreläsningar, folkkonserter nu i stället övertagits av andra sektorer i samhället som radio, teve och vuxenutbildning. Stockholms arbetareinstitut finns alltså fortfarande, men nu ägnar sig föreningen åt att stödja folkbildningsarbetet genom att till exempel dela ut stipendier till folkbildningsforskning i och utanför högskolevärlden.

Arbetareinstitutet hade lokaler i eget hus på Klara Norra Kyrkogata nummer 8. Huset var 1899 endast ett par år gammalt och ansågs ha en mycket modern arkitektur. Huset rymde föreläsningssalar, bibliotek och kafé. Huset är nu rivet, men låg på den plats där nu Åhléns City finns.

Åter till Lars och Greta…

Något nytt är på väg in i storstadens arbetarhem, och det är klockarsonen Lars, som i Amalia Fahlstedts fantasifulla berättelse står för det nya! Dock kan man vara rättvis, den älskade Greta hade tvekat innan hon gav med sig. Lars sade att han var upptagen av arbete och hade ej tid att träffa Greta så mycket tiden före bröllopet. Greta å sin sida tog detta med fattning, och Lars märkte inte att hon å sin sida ”sett blek och öfveransträngd ut”.

Redan här förstår vi att den goda Amalia Fahlstedt kommer att befolka rum och kök med moderna människor. Lars är en upptagen man, han och Greta lämnar varandra en viss frihet. Och den moderna kvinnans åkomma, överansträngningen, drabbar Greta.

Så kommer då den eftermiddag när det blivande hemmet skall besökas, Lars hämtar Greta och får hjälpa henne bära en del, men en väska håller hon själv, den är hemlighetsfullt stängd. Så står de då på tröskeln. Solen silar in genom fönstren, Greta tittar sig tyst omkring, men så ger hon uttryck för sin entusiasm:

”Blått!” utropar hon! ”Alldeles blått! Hvar, i all världens dagar har du fått de här möblerna från, Lars?”
     ”Hos Lagerbrings, Oxtorgsgatan 7,” svarar han i en kärf ton, som döljer hans ängslan.
     ”Och järnsängen också blå?”
     ”Ja, hvarför skulle inte den också vara blå?” svarar han i samma ton.
     Så ger Greta till ett litet förtjust skratt.
     ”Herre Gud, hvad det är trefligt, Lars!”
     Då lyser hans ansikte som solen, hvilken faller öfver dem. Och nu börjar han lifligt förklara: Inte må hon tro, att möblerna voro så där, han har förstås målat dem, strukit öfver den otäcka, svartbruna färgen.

Möblerna har också försetts med gröna kransar, dem har Lars målat med mall ”efter en verklig artists mönster”. En byrå med bokhylla har svartgrå järnbeslag. Greta ger till känna att på den översta hyllan skall Skönhet för alla av Ellen Key ha sin plats. Amalia Fahlstedt låter således Greta framstå som en modern kvinna, helt i takt med sin samtid, när hon nappat på anropet Skönhet åt alla. I hyllan kom också att placeras andra småskrifter, samt några av de populärt skrivna naturvetenskapliga och medicinska böcker, som vid den här tiden skrevs för en bred läsekrets av ledande vetenskapsmän. Där fanns också skönlitteratur som Gösta Berlings saga och Karolinerna

Emellertid lurade Greta iväg Lars att hämta lampor, och under tiden plockade hon upp det hon tagit med sig: enkla lerkärl, dukar hon sytt på kvällar och nätter. Hon har broderat och gjort applikationer. Material har hon köpt hos Svensk konstslöjdsutställning, den firma, som grundats av den kända textilkonstnärinnan Selma Giöbel. Visserligen hade Giöbel året innan lämnat firman, men hennes anda levde kvar: att skapa konsthantverk med hög kvalitet såväl vad gällde material som konstnärlighet.

Arbetarinstitutets utställning rönte emellertid inte samma entusiasm i alla läger. I tidskriften Dagny skriver en recensent om utställningen, som bland annat får kritik för att de ”konstnärligt intresserade personer” som arrangerat utställningen ville vara anonyma. Recensenten gissar att kommitténs medlemmar valt att inte framträda för att de inte ville ha den kritik som besökare är böjda att ge ”gratisexpositioner”, eftersom man är mer benägen att uppskatta det man betalt för! Lustigt nog har man inte kunnat avslöja vem som döljer sig bakom recensionens signatur!

Ingenting i denna utställning var speciellt producerat, utan arrangörerna var angelägna om att framhålla att rummet inretts med billiga ting, som kunde köpas för lågt pris. Detta förklarar varför tapeterna är ”vederstyggliga” och att möblerna bättre skulle passa i köket. Den enda bekväma möbeln är en gungstol, en sådan som enligt recensenten finns i möblerade studentrum. Som helhet finner hon – jag tror faktiskt det är en kvinna – att helheten är ”nästan distinguerad” och bildar en ”stilfull interiör” även om de enskilda möblerna inte faller i smaken.

Troligen beror detta intryck på att den blågröna färgen förädlar möblerna, att dukar och löpare och annat är prydda med ”stora stiliserade mönster”. Möblerna var försedda med prislappar, något som tycktes ge ett intryck av ”konkursbo och familjeruin”. Inte heller föll den sparbössa – med uppgift om att frivilliga gåvor mottogs – i form av en porslinshund skribenten i smaken. Sådana porslinshundar hörde hemma på jungfrukammarens byrå! Inte skall arbetare eller medelklass imitera just detta!

När en ny utställning, som aviserats redan i samband med den första, anordnades i Arbetareinstitutet är samma recensent överväldigad. Det är inte en ”sekret komité” som arrangerar utställningen och skribenten är inte längre kritisk utan hänförd. Kanske berodde detta på att möblerna nu ej var standardmöbler. Denna gång hade Arbetareinstitutet låtit arkitekten Carl Westman rita möblerna – eller kanske man ska säga möblemanget, för Westman ritade gärna möbler i samma stil till en sammanhållen inredning. En fabrikör Lagerbring på Oxtorgsgatan hade tillverkat möblerna. Skribenten skriver entusiastiskt: ”Heder åt dessa människosläktets fredliga välgörare! Samt åt fru Bendixson, som lärt medmänniskorna konsten att göra ett stilfullt dörrdraperi af ingenting.”

Westman var i början av sin karriär när han ritade möblerna till utställningen och det var just som möbelarkitekt han började sin bana. Mest känd är han dock för rådhuset i Stockholm från 1910-talet. Westman arbetade under hela sin tid som arkitekt med såväl möbler som byggnader.

Den så kallade arbetarmöbeln bestod av skänk, byrå, sekretär, soffa, säng, länsstolar, vanliga stolar och ett tvättställ samt ett par bord. I en artikel om Westman som möbelformgivare några år senare förmodar Ina Almén att han fått intryck från Amerika, där han också vistats i åren 1893-95. Möbeln var en enkel laserad furumöbel med måttfulla former. Den utställda möbeln var grön, men den kom att tillverkas i många olika färger och såldes i för sin tid ett relativt stort antal.

Ja, arbetarmöbeln fick framgång, men den framgången var inte den som avsetts. Arbetareinstitutet strävade ju efter att skapa goda möbler för kroppsarbetare. Möblerna var emellertid dyra jämfört med industriellt framställda. Därför kom möblerna att säljas till människor, som var medvetna och som föll för charmen hos de enkla moderna möblerna och som hade ekonomiska möjligheter. Den stora spridning som möbeln fick påverkade den inhemska möbelindustrin.

Skönhet för alla

Båda dessa utställningar visar ett slags moderna hem som har sina rötter i det traditionella svenska lantliga hemmet. Det är ungefär samma ideal som Ellen Key framför i Skönhet för alla. Hon prisar allmogens hem, men menar att det inte går att ”härma de gamla stugorna på Skansen”, hemmen måste anpassas till nya behov. Dock kan Skansens stugor lära alla något om hur man med enkla medel kan skapa vackra hem.

Skönhet för alla kom i första upplagan 1899, och denna kom att följas av flera. Det är en av Ellen Keys oftast nämnda skrifter. Det rör sig inte om någon bok utan ett blygsamt litet häfte - första upplagan var inte mer än 40 sidor - som innehåller fyra uppsatser. Det ingår i serien Verdandis småskrifter, och tillförsäkrades därigenom stor spridning. Ellen Keys författarskap har ett utmärkande drag; hon gör upprepade bearbetningar av egna texter. Detta gäller även för Skönhet för alla som omarbetades och – som författarinnan själv uttryckte det ”tillökades”.

Ellen Key ansluter sig – som stora delar av samtiden både i Sverige och andra länder – till ett lantligt ideal, där människor ofta bygger och inreder sina egna hem och inte, som i städerna, är beroende av byggmästare. Hon uppskattar inte heller den smak som byggmästarna hyllar:

den mest grant tarvligt tyska; ej blott i det yttre utan även i det inre. Mörka tapeter med meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln.

Det enda botemedel som finns mot den överlastade stadsmiljön är enligt Key dels att var och en kräver förenkling, dels att de som fabricerar tapeter, tyger, porslin och annat för hemmet samarbetar med ”konstslöjdens idkare” så att en mer estetisk produktion finns för alla.

När hon gör bedömningen av vad som är vackert och vad som är fult menar hon att ingen kan bestämma över andra, den personliga smaken måste vara vägledande och de kära minnen man har från andra människor eller tider skall man inte göra sig av med utan vörda. Det är vid nyanskaffningar som den utvecklade smaken skall komma till användning, men tyvärr har de flesta inte någon utvecklad smak. Hon menar att avsaknaden av smak gör att många tillfredsställer sin strävan efter skönhet på ett fult sätt, trots att det låter motsägelsefullt. Personligheten skall i stället prägla rummet, man skall i rummens inredning kunna förnimma den person som dagligen lever där.

Ett vackert hem skall se ut så här:

Rummen få icke ha för många möbler; väggarna böra vara oljemålade och möblerna ha samma färg som väggarna, Det får gärna vara en mängd överdrag, vilkas tyg kan tvättas. Jag vill inte ha någon säng i huset. I dess ställe skall det vara divaner. Mitt sovrum skulle vara grönt, så att man fick det intrycket att man vilade i en grön lövsal. Mitt kabinett blått, både golv och gardiner ha samma friska blåa färg som möblerna. I toalettrummet borde allt vara i snövit färg och möblerna i enkel, ren stil.
I alla husets rum borde stå skrivbord och finnas böcker. Böcker äro hemmets bästa prydnander. En var av familjens medlemmar måste känna att hemmet alltid har underhållande kraft nog, och till detta bidraga böcker mest af allt.

Detta ideal finner Ellen Key både i tidens strömningar och hos den rumänska drottning Elisabeth, som under pseudonymen Carmen Silva verkade som författarinna. Den som besöker Ellen Keys bevarade sista hem Strand kan notera att detta hem följer både drottningens och författarinnans egna inredningsråd.

Men Ellen Key hämtar inte alla sina idéer från annat håll, hon har många egna. Hon ivrar för att kvinnor inte skall betrakta det sköna i hemmet som en lyx utan som en nödvändighet. Precis som arrangörerna praktiskt velat visa i hemutställningarna understryker hon att det vackra kan uppnås med enkla medel och till lägre kostnader än det osköna. Hon ger läsaren enkla praktiska tips om hur man på ett billigt sätt skaffar enkla möbler eller vackra rum. Man kan köpa ljusa engelska tapeter med stiliserade mönster, men låter bli de alltför storblommiga. Men mönstrade tapeter gör sig inte bra tillsammans med tavlor, helst skall tapeten vara mönstrad i en ton som ligger nära bottenfärgen, och allra helst skall väggen vara enfärgad. ”Enfärgade tapeter erhållas nu billigt, om man tar så kallat otryckt papper i gulbrunt, olivgrönt, gult eller andra färger.” Men allra enklast och billigast får man en vacker enfärgad vägg om man helt enkelt målar väggen med limfärg eller oljefärg beroende på rummets användning. Ljusa väggar, vitmålade eller fernissade trägolv och trasmattor kompletterar. För säkerhets skull lämnar författarinnan praktiska råd om hur man bäst fernissar sina golv!

Ellen Key ger också vägledning i hur man skaffar ett billigt hem, av madrasser och kuddar skapar man en divan, korgstolar förses med kuddar i ”stilfull kretong” eller hemvävt tyg och så vidare – som vi ser helt i samma anda som Lars och Greta skred till verket: att använda det enkla, billiga och förädla med egna insatser.

Skönhet för alla möttes emellertid inte i alla läger med entusiasm. Samma recensent, som inte uppskattat det blå rummet, ironiserar över skriften, ”ett litet ljusrödt häfte” i Dagny. I bokanmälningen målas en kommande tid upp ”då skönheten som en svartsjuk tyrann dominerar allt vårt lösöre, då intet fult i möbel- eller husgerådsväg finnes att tillgå vare sig för pengar eller för goda ord och då den stolte ägaren af den sista storrosiga divanen eller den sista virkade antimakassen högdraget affärdar en ström af lystna spekulanter”.

Skönhet för alla karakteriseras som en bok som skulle kunna utnyttjas som en receptbok för att skapa en ”allmängiltig skönhetstyp”.

Recensenten förutsätter att alla stockholmare antingen just sett eller planerar att se Arbetareinstitutets utställning och att alla dessa likaså är väl inlästa på Keys pamflett.

Fram till slutet av 1890-talet hade stora insatser gjorts för att förbättra arbetarbostäderna; inriktningen var främst på själva bostaden: bättre lägenheter skulle byggas. Arkitekter engagerades i arbetet att rita funktionella, hygieniskt tillfredsställande och ekonomiska bostäder. Emellertid kom också själva hemmets inredning att fokuseras.

I det inledande citatet är det ofördärvade lantliga hemmet grunden, och mannen har tolkningsföreträde när det gäller hemmets inredning.

Vi har här mött samtidens folkuppfostrande strävan i Arbetareinstitutets utställningar och i Ellen Keys Skönhet för alla. Naturligtvis kan detta försök att reformera arbetarehemmen ses ur andra synvinklar. Man kan knyta an till den inredningstrend som var en naturlig reaktion mot samtidens överlastade mörka interiörer. Där var det ett konstnärligt avantgarde som introducerade en ny ljus inredningsstil, inspirerat av arts-and-crafts-rörelsen i England. Ellen Key hade kontakter med Karin och Carl Larsson, vars inredningsideal fick stor genomslagskraft. Även Carl Westman fick starka influenser från England och USA.

Arbetareinstitutets utställningar ingick i en trend. Även Svenska slöjdföreningen engagerade sig i denna strävan att förädla de enkla hemmen. Slöjdföreningen ville påverka hemmen bland annat genom de mönsterblad för möbler föreningen utgav. Förslagen till dessa kom ofta fram genom tävlingar. 1899 anordnade även Slöjdföreningen en utställning. Där visades en möbel - som alltså även presenteras på mönsterblad – som karakteriserades som en ”arbetarmöbel”. Möblemanget var tänkt att helt och fullt täcka familjens behov av inredning. Alla dessa furumöbler var dekorerade med en vit svan och i övrigt laserade.

Stockholms arbetareinstituts förenings folkbildande verksamhet skedde på borgerligt initiativ. Arbetarna var föremål för bildningsverksamheten. Hemutställningarna anordnas alltså i samma anda som besjälade föreningen, det vill säga en strävan till förädling och förbättring av arbetarnas livsvillkor. Genom estetiskt och hygieniskt bättre hem skulle arbetarfamiljen också andligen höjas. Redan i samtiden uppfattade man, som vi sett, att de ansträngningar som görs för att påverka en bestämd grupp, i det här fallet kroppsarbetare, kan träffa bredvid målet. Arbetarmöblerna kom att stå i estetiskt medvetna personers hem i stället för i arbetarbostäderna.

Ambitionen att förädla de enkla hemmen var inte över i och med utgången av 1800-talet. År 1917 anordnades till exempel en uppmärksammad utställning med samma syfte av Svenska slöjdföreningen i Liljevalchs konsthall. Jag tror att man även i andra utställda hemmiljöer, H55 och H99 med flera, kan spåra samma tänkande som i Arbetareinstitutets utställningar: genom att visa det moderna skall människors hem ”förädlas”. Om man på en utställning möter svensk inredning, svenska möbler, textilier i svensk tradition skall man vilja införa nationella estetiska kvaliteter i sina egna hem. Det svenska hemmet, nu när arbetarhemmen inte längre existerar som begrepp, skall förädlas och påverkas. Och det finns säkert också en tanke – om än omedveten – om att de människor som lever i vackra hem faktiskt också skulle bli bättre människor.

Låt oss lyssna till Ellen Keys sammanfattning:

Och genom att eftersträva skönheten, på samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfredsställer kvinnan icke blott ett berättigat krav i sin egen natur: hon övar även ett djupt inflytande på medlemmarna i ett hem, där hon är själen. Barnens sinne uppfostras och förfinas genom de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro och en glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, och kvinnan själv blir lyckligare genom den skapandets glädje, som utövningen av en konst städse medför.

…och Margareta då?

Det här är ett bidrag till en festskrift till en förtjänt biblioteksmänniska. Vad har Lars och Greta gjort för att figurera här?

Margareta Törngren tog i början på 1990-talet initiativ till en utredning om ett ansvarsbibliotek för folkbildningsområdet. Utredningen bekostades av Föreningen för folkbildningsforskning och genomfördes av SPPB. Resultatet blev att biblioteket 1995 fick ställning som ansvarsbibliotek för – som det formulerades – informationsförsörjning till svensk folkbildningsforskning.

Folkbildning låg Elin Ekman, tidigare chef för Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek, SPPB, varmt om hjärtat. Elin var också medlem i Stockholms arbetareinstituts förening. Insamlingen av material till en svensk folkbildningsbibliografi hade genom åren fått stöd från föreningen. Bibliografin skulle täcka tiden 1850-1950, en period som saknade användbara bibliografiska hjälpmedel. Arbetet med insamling bedrevs – och bedrivs ännu i skrivande stund – av litteraturhistorikern fil. lic Åke K. G. Lundquist i Lund. Lundquists arbete fanns dokumenterat på tiotusentals handskrivna registerkort i hans ägo.

Ett möte med Lundquist kom till stånd och resulterade i att SPPB fick tillgång till excerptsamlingen för att överföra materialet till maskinläsbar form. Detta arbete är en bärande del i det arbete som utförs inom ramen för ansvarsområdet folkbildningsforskning. Registreringsarbetet utförs av Eric Fridén. Det beräknas pågå ungefär till och med år 2003. Databasen är allmänt tillgänglig genom att den ingår som en del i den nationella basen LIBRIS. Internetadressen är: http://www.libris.kb/svensk.folkbildningsbibliografi.html

Folkbildningsdatabasen innehåller referenser till omnämnanden av folkbildning i främst tidningar och tidskrifter, men också material i årsböcker och liknande förtecknas. I samband med att referenserna registreras i databasen förses de med indextermer, men naturligtvis är även posterna sökbara i fritext.

När jag informerar om folkbildningsdatabasen brukar jag säga att den rymmer material till många festskriftsartiklar. Detta är ett exempel, Greta och Lars hittades i SFbB.

Litteratur, källor

Almén, Ina, Carl Westman såsom möbelarkitekt. I: Ord & bild. Årg XI Göteborg 1903.

Dagny 2(1899):9

Eriksson, Eva, Den moderna stadens födelse. Svensk arkitektur 1890-1920. Stockholm 1990.

Fahlstedt, Amalia, Ett mönsterrum för billighet och smak. I: Idun Årg 12 1899:33.

Formens rörelse. Svensk form genom 150 år. Red.: Kerstin Wickman. Stockholm 1995.

Frängsmyr, Tore, Föreläsningar för folket. Om Arbetareinstitutet och folkbildningen. I: Lychnos. Årsbok för idéhistoria och vetenskapshistoria. Uppsala 1991.

Key, Ellen, Skönhet för alla. Fyra uppsatser. 4 uppl. Stockholm 1908. (Studentföreningen Verdandis småskrifter. 77.) [Den hittills senaste, sjunde, utgåvan av Skönhet för alla är en faksimil 1996 på förlaget Rekolid, som bygger på femte upplagan från 1913, alltså den senaste av de upplagor som kom ut under Keys livstid.]

Leander, Sigfrid, Folkbildningens födelse. Stockholm 1980.

Leander, Sigfrid, Från Anton Nyström till vi som vet mest : en studie över Stockholms arbetareinstitut och dess roll i svenskt folkbildningsarbete. Stockholm1965.

Leander, Sigfrid, Under Arbetareinstitutets tak : Stockholms arbetareinstitut 1880-1955. Stockholm 1955.

Liedgren, Rut, Så bodde vi. Arbetarbostaden som typ- och tidsföreteelse. Stockholm 1961.

Lundin, Claës, Det nya Stockholm. Stockholm 1890.

Palm, Bertil, Arkitekten Carl Westman 1866-1936. Lund 1954.

Raphael, Axel, Bostadsfrågan : föreläsningar hållna vid Stockholms arbetareinstitut hösten 1902. Stockholm 1903.

Stockholms stadsarkiv: Stockholms arbetareinstituts arkiv.

Svensk folkbildningsbibliografi 1850-1950. http://www.libris.kb/svensk.folkbildningsbibliografi.html

Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok. Stockholm 1942-1955

Svenskt biografiskt lexikon. Stockholm 1917-

Topelius, Ann-Sofi, Skönhet för alla och Ellen Keys Strand. I: Östergötland : meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum. Linköping 1982.

Uddman, Ralph, Stockholms arbetareinstituts bibliotek 1882-1987. En sammanställning. Med årsberättelse över Stockholms arbetareinstitutsförenings etthundraåttonde verksamhetsår 1987-1988. Stockholm 1988.

Jag tackar Ralph Uddman, Åke K.G. Lundquist och Allan Sundqvist för synpunkter på manus.

________________________

Eva Trotzig är utbildad bibliotekarie och har bland annat varit chef för Lärarhögskolans bibliotek och Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. Hon är också forskare och har disputerat i pedagogik.

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-trotzig-9912.htm
This HTML version created by Donald Broady.
Last updated Dec 1999
Back to SEC home page