Inskickade texter per 9 april 2006, forskarutbildningskursen "Kapital och fält. Metoder för studier av utbildning och kultur", Uppsala universitet, mars-juni 2006

Arbetstiteln på min avhandling är: Den egna platsen – en studie av platsens betydelse för utvecklingen av den samtida svenska professionella dansen. I överensstämmelse med detta är mitt forskningsområde är de “platser” där den professionella dansen manifesterar sig under perioden från början av sextiotalet och framåt.

För en genomgripande analys av den professionella dansens ”platsers” kultursociologiska betydelse krävs en kultursociologisk teori som kan placera resultatet av den analys av det empiriska materialet enligt ovanstående teoretiska ram i ett större sammanhang där man kan frilägga de mönster som finns i interaktionen mellan aktörernas - platsernas - interaktion och deras inbördes hierarki och relation till det omgivande samhället. Denna teoretiska ram avser jag till stor del att grunda på Pierre Bourdieus poststrukturalistiska teoribildningar.

Bourdieu använder sig av termen ”fält” för att synliggöra de relationer som tillsammans formar de strukturer som utgör det mänskliga samhället. Fältteorins praktiska användbarhet beror på dess flexibilitet som gör det möjligt att analysera det mänskliga samhällets mest komplexa strukturer. Tack vare sin flexibilitet kan den användas för att skapa hierarkiska strukturer som metaforiskt kan liknas vid kinesiska askar. Ett fält, till exempel det svenska kulturproduktionsfältet, som bland sina aktörer har såväl restriktiva kulturproduktionsfält som enskilda och kollektiva aktörer, ingår tillsammans med andra aktörer i hierarkiskt överordnade fält, till exempel i det svenska samhällsfältet som i sin tur är aktör i andra hierarkiskt överordnade fält osv. Genom fältens interaktion och samspelet inom fältet kan komplexa relationer i samhället synliggöras. Till exempel visar Bourdieu att relationen mellan fältet av kulturella praktiker och det kulturella fältet omfattar olika system av kulturell positionering som i sin tur påverkar och formar tillståndet i det kulturella fältet där olika grupper tävlar om kulturell legitimitet.[1] I en ämnesspecifik tillämpning kan man se det icke-kommersiella svenska kulturområdet som understöds av allmänna medel som ett restriktivt kulturproduktionsfält, där det icke-kommersiella svenska dansområdet, i form av det restriktiva dansproduktionsfältet, ingår som en aktör. De presumtiva scenerna är aktörer i det restriktiva dansproduktionsfältet och i det restriktiva kulturproduktionsfältet. Eftersom positioneringen är en dynamisk process kommer deras positioneringar i det ena fältet att påverka deras inbördes relationer och positioneringar i det andra fältet.

Bourdieu beskriver fältet som en instabil dynamisk struktur vars gränser är stridszoner, fältet är en plats för kraftmätningar vars syfte är att bestämma värden och etablera positioner inom dess möjlighetsrymd. Kampen mellan oppositionerna inom fältet leder till en fortsatt integration av oppositionerna så att fältet konsolideras. Det enda kriteriet på fälttillhörighet är produktionen av en erkänd – även ett polemiskt bemötande är ett erkännande - effekt inom fältet. Om man överför detta på det aktuella ämnet – dansens platser - kan man säga att scenen Glashuset (belägen på Södermalm i Stockholm) är en aktör inom dansproduktionsfältet så länge det fungerar som dansscen, när det upphör att fungera som dansscen försvinner det från dansproduktionsfältet för att senare ingå i teaterproduktionsfältet när det övergår till Spegelteatern. Att som aktör genomföra den obligatoriska positioneringen inom ett fält är ingen enkel process eftersom positioneringen kräver insikt om fältets karaktär, som Bourdieu beskriver det: “in an artistic field which has reached an advanced stage of this history, there is no place for naïfs/../one has to possess the whole history of the field”.[2] Något som grundarna av Glashuset verkligen fick anledning att inse. Men det är ett misstag att betrakta Bourdieus fältteori som en enkel kampteori, samspelet inom och mellan fälten är mycket mer komplext:

The field of cultural production produces its most important effects through the play of the homologies between the fundamental opposition which gives the field its structure and the oppositions structuring the field of power and the field of class relations.[3]

Och i min mening är det denna komplexitet som för Bourdieus fältteori så attraktiv som analysredskap. Den kan också – tänker jag mig – utgöra en stabiliserande faktor när det används tillsammans med de plats/rum teoribildningar jag ämnar använda i min forskning. Jag har redan haft tillfälle att göra en sådan kombinerad analys i en artikel om ovan nämnda Glashuset – och kombinationen av dessa teoribildningar gav ett mycket intressant resultat.

Erik Backman

Vad är friluftsliv för en idrottslärarutbildare?

- tankar om friluftsliv i Bourdieus perspektiv .

I mitt arbete som idrottslärarutbildare har jag kommit att utveckla ett speciellt intresse för frågor som rör friluftsliv. I min forskning har jag fokuserat på frågor som rör innebörd och mening med friluftsliv (2005), vilka människor som utövar friluftsliv (2003), villkor för hur friluftsliv kommer till uttryck i grundskola och högre utbildning (2004) och jag har då funnit Bourdieus teoretiska begrepp användbara.

Jag är nu i inledningsskedet av mitt avhandlingsarbete och har påbörjat skrivandet av en artikel baserad på en intervjustudie med 17 idrottslärarutbildare i Sverige som genomfördes våren 2004. I min analys av intervjumaterialet har jag specifikt använt mig av Bourdieus begrepp fält och symboliskt kapital som teoretiska verktyg. Baserat på idrottslärarutbildarnas utsagor avser jag ställa följande frågor i artikeln:

- Kan man betrakta friluftsliv som ett fält i Bourdieus mening och hur förhåller det sig till idrottens och akademins fält?

- Vad betraktas som det symboliska kapitalet i friluftsliv bland lärarutbildarna?

- Vilka positioner är möjliga på friluftslivets fält och hur positionerar sig lärarutbildarna?

- Vad har lärarutbildarnas utsagor om friluftsliv för pedagogisk relevans?

Friluftslivets fält

Ett utmärkande kriterium för fältets existens är att det ska inrymma en dynamik och en kamp där krafter verkar i olika riktningar. Kampen inom fältet, eller spelet som Bourdieu också beskriver den som, kan handla om vem som har tolkningsföreträde eller vilka regler som ska gälla. Inom fältet verkar agenter vilka kan ta eller tilldelas positioner av olika värde. Agentens strategi i spelet eller kampen beror på dennes position i fältet. Krafterna verkar i en hierarkisk ordning och även om fältens existens förutsätter en viss grad av autonomi i förhållande till andra fält så innebär fullständig autonomi att den dominerande kraften får vara ohotad. Krafternas förhållande till varandra är alltså beroende av graden av självständighet inom fältet. (Bourdieu & Wacquant 1992, Bourdieu 1993). Bourdieu benämner själv idrotten som ett fält (2005) och flera forskare har därefter studerat olika aspekter av detta fält (Jarvie & Maguire 1994, Vaugrand 2001). Brown menar att ämnet idrott och hälsa kan ses som ett fält (2005) och enligt Ekberg består kampen inom detta fält om huruvida ämnet syftar till att aktivera eller bilda eleven (2005). För att studera om det finns förutsättningar för existensen av ett friluftslivets fält kommer jag i denna korta bakgrundstext att föra ett hypotetiskt resonemang om vad friluftslivets fält skulle kunna vara och hur detta kan stå i relation till andra fält.

Faarlund diskuterade tidigt frågan vem som kunde anses som auktoritet inom friluftsliv och således ha tolkningsföreträde i en definition av begreppet. Han menade att området har flera möjliga intressenter; forskare, myndigheter, erfarna utövare, friluftslärare, etc som kan vara angelägna att få uttrycka sin syn på friluftsliv (1974). Generellt kan man beskriva det som att de tidiga definitionerna av friluftsliv har mötts av reaktionen att de varit för vida och allmänt hållna. I Sverige ville man i en statlig utredning (SOU 1969) att friluftsliv och idrott skulle lyda under en gemensam organisation och man valde att definiera idrott och friluftsliv som ”fysisk aktivitet som människor utför för att få motion och rekreation eller uppnå tävlingsresultat” (Lindroth 1995). Från friluftsorganisationer uppkom dock starka invändningar mot att förknippas med den prägel av tävling och konkurrens som man menar kännetecknar idrottsverksamheten. I Norge har man sedan 1971 haft en ”officiell” norsk definition där man menar att friluftsliv ”er opphold og fysisk aktivitet i friluft i fritiden med sikte på miljöförändring og naturopplevelse” (Faarlund 1974) vilken också gäller som officiell i Sverige sedan början på 90-talet (Friluftsgruppen 1999, Emmelin 1994). Det är främst från forskarhåll man har markerat avvikelser från de officiella definitionerna av friluftsliv i Sverige och Norge och eftersökt ett mera specifikt innehåll. Faarlund (1974) och Öhman (1999) framhåller livet i naturen och Tordsson (1993) och Tellnes (1985) poängterar den fria naturen, d.v.s. en natur som inte är begränsad eller påverkad av civilisationen. Utöver detta betonar också Mytting och Bischoff (1999) samt Brevik (1978) och Faarlund (1978, 1994) frånvaron av konkurrens och tävling i friluftsliv och att friluftsliv bör bedrivas i form av specifika aktiviteter. Friluftsfrämjandet i Sverige menar också att friluftslivet utöver naturupplevelser också bör ge motion (www.frilufts.se).

Richardsson (1994) har använt Bourdieus begrepp fält och kapital då hon studerat det norska friluftslivets kulturella konstruktioner i Den Norske Turistforenings publikationer. Hon menar att friluftslivet i Norge fyller ett antal kriterier som gör det möjligt att betrakta detta som ett socialt fält ur Bourdieus mening. Tordsson (2002) har studerat meningsdimensioner i det norska friluftslivet under 1900-talet och diskuterar friluftsliv som sociokulturellt fenomen. I likhet med Richardsson använder han begreppet fält men han avser inte ett fält i Bourdieus mening. Tordsson har istället en fenomenologisk utgångspunkt och riktar uppmärksamheten mot hur friluftsliv situtionaliseras i en meningsskapande kontext och vilka kategorier som där framträder.

Av de senaste decenniernas utveckling i Sverige kan man notera att friluftsliv har haft att förhålla sig till idrott vilket kan betraktas som ett etablerat fält (Bourdieu 2005). Av definitionen på idrott att döma (RF 1996) betraktar man från det idrottsliga fältets sida friluftsliv som en underkategori. Agenterna inom friluftslivets fält menar man dock att man inte ingår i idrottens fält utan utgör ett eget autonomt fält. Att friluftsliv ingår som ett utbildningsinslag i idrottslärarutbildning innebär också att den specifika värdeordning och struktur som gäller inom akademins fält blir betydelsefull att förhålla sig till som lärarutbildare i friluftsliv. Man kan följaktligen se lärarutbildarna i friluftsliv som agenter på olika fält och de har därmed att förhålla sig till de olika spelstrategier och kapitalformer som råder inom dessa fält. Min avsikt är att studera om och hur de talar om friluftsliv som ett fält.

Symboliskt kapital i friluftsliv

Med det symboliska kapitalet uppfattar jag att Bourdieu vill beskriva hur människor eller institutioner åtnjuter tilltro och aktning i ett visst socialt sammanhang. Shilling (1993) och Brown (2005) talar om ett kroppsligt kapital som en form av symboliskt kapital vilket båda menar bl.a. kommer till uttryck i ämnet idrott och hälsa och i idrottslärarutbildning. Detta kroppsliga kapital kan utgöras av den kroppsliga färdigheten i att utföra en idrottsaktivitet eller andra människors värdesättande av kroppens utseende och kan omvandlas till andra kapitalformer när eleverna och studenterna träder in i ett utbildningsfält. Det kroppsliga kapitalet benämner också Ekberg (2005) som idrottsligt kapital. Som exempel på symboliskt kapital i friluftsliv skulle det kunna utgöras av kunskap om fjällvärldens väder och vind.

Det finns anledning att anta att de lärarutbildare jag intervjuat vill delta i kampen om den legitima definitionen av friluftsliv och därav skulle man rent hypotetiskt kunna kalla dessa för agenter inom friluftslivets fält. Jarvie och Maguire beskriver hur Bourdieu förklarar kampen inom sportens fält: ”… the field of sporting practices is the site of struggles in which what is at stake is the monopolistic capacity to impose the legitimate definition of sporting practice…” (1994). Även Kay och Laberge (2002) framhåller att det är definitionen av aktivitetens praktik som står på spel i deras studie av fältet inom Adventure Racing (multisport, min anm). I sin analys av friluftslivets fält i Norge menar också Richardsson att positionstagandet inom fältet är avhängig den syn på friluftsliv man har och att detta kan generera ett symboliskt kapital som hon menar tar sig uttryck som statusen inom fältet (1994). Min avsikt är alltså att studera vad mina respondenter talar om som möjliga positioner inom ett friluftslivets fält och vad de betraktar som värdefullt, d.v.s. som symboliskt kapital i friluftsliv.

Detta är lite av bakgrunden till det område som jag, utifrån idrottslärarutbildarnas intervjuutsagor, är intresserad av att studera och analysera med hjälp av Bourdieus teorier och begrepp. Jag hoppas att kursen och litteraturen inom denna kan hjälpa mig att utveckla min förståelse för användbarheten av begreppen fält och symboliskt kapital i denna preliminära bakgrundstext

Referenser

Backman, E. (2003). Är det inne att vara ute? En studie av ungdomars friluftsvanor Magisteruppsats i pedagogik. Lärarhögskolan. Stockholm.

Backman, E. (2004). Friluftsliv i grundskolan, i Larsson & Redelius (red.). Mellan nytta och nöje. Rapport nr 2 Skola-Idrott-Hälsa. Idrottshögskolan. Stockholm.

Backman, E. (2005). Friluftslivets praktik, i Larsson & Redelius. Leve idrottspedagogiken. En vänbok till Lars-Magnus Engström. Stockholm: LHS Förlag.

Bourdieu, P. & Wacquant, L. (1992) An invitation to Reflexive sociology. Chicago, The university of Chicago Press.

Bourdieu, P. (1993) The field of Cultural Production. Oxford, Polity Press.

Bourdieu, P. (2005) Program för en idrottssociologi. in: H. Larsson & K. Redelius (Eds) Leve idrottspedagogiken! En vänbok tillägnad Lars-Magnus Engström. Stockholm, HLS Förlag. Originalarbetet publicerat 1987.

Breivik, G. (1978) To tradisjoner i norsk friluftsliv, i: G. Breivik & H. Lövmo (Eds). Friluftsliv fra Fridtjof Nansen til våre dager. Oslo, Universitetsforlaget. 7-16.

Brown, D. (2005) An economy of gendered pracices? Learning to teach physical education from the perspectiv of Pierre Bourdieu´s embodied sociology, i Sport, Education and Society, 1, 3-23.

Emmelin, L. (1994) i L. Emmelin (Ed) Nordiskt seminarium om friluftslivsforskning.

Faarlund, N. (1974) Friluftsliv: hva-hvorfor-hvordan Hemsedal, Hoyfjellskolen norsk alpincenter.

Faarlund, N. (1994) Friluftsliv – a way home, i: B. Dahle (Ed) Nature – the true home of culture. Olso, Norges idrettshögskole. 21-28.

Friluftsgruppen. (1999) Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer. Stockholm, Kulturdepartementet).

Jarvie, G. & Maguire, J. (1994) Sport and leisure in social thought. London, Routledge.

Kay, J. & Laberge, S. (2002) Mapping the field of “AR”: adventure racing and Bourdieu´s concept of field, i Sociology of sport journal, 1, 25-46.

Lindroth, J. & Blom, K-A. (1995) Idrottens historia. Stockholm, Sisu idrottsböcker.

Mytting, I. & Bischoff, A. (1999) Friluftsliv. Grunnbok. Studieretning for idrettsfag. Oslo, Gyldendal Norsk forlag AS.

Richardsson, H. (1994) Kraftanstrengelse og ensomhet. En analyse av det norske friluftslivets kulturelle konstruksjoner. Bergen, Universitetet i Bergen.

Riksidrottsförbundet, RF. (1996) Idrotten vill, verksamhetsidé och riktlinjer för idrottsrörelsen in i 2000-talet.

Shilling, C. (1993) The body, class and social inequalities, i: J. Evans (Ed) Equality, education and physical education. London, Falmer. 55-73.

Statens offentliga utredningar, SOU (1969) Idrott åt alla. Stockholm.

Tordsson, B. (1993) Perspektiv på friluftslivets pedagogik. Norge, Högskolan i Telemark.

Tordsson, B. (2002) Å svare på naturens åpne tiltale. En undersökelse av meningsdimensjoner i norsk friluftsliv på 1900-tallet og en dröftelse av friluftsliv som sosiokulturelt fenomen. Avhandling. Oslo, Norges Idrettshögskole.

Tellnes, A. (1985) Friluftsliv-vegledning, opplaering og informasjon. Oslo Miljöverndepartementet.

Vaugrand, H. (2001) Pierre Bourdieu and Jean-Marie Brohm: their schemes of intelligibility and issues towards a theory of knowledge in the sociology of sport, i International review for the sociology of sport, 2, 183-201.

Öhman, J. (1999) Miljöfostran i naturen. Örebro, Örebro universitet.

Webadresser

Ekberg, J-E. (2005) Bourdieu och idrottsläraren. Article from www.idrottsforum.org. (ISSN 1652-7224).

http://www2.frilufts.se/flf/flf.dsp?dsp=friluftspolitisktprogram

Madeleine Boll

Uppgift Bourdieukursen Kapital och fält mars-juni 2006.

Att inlämnas senast 5 april och som sedan kan utvecklas till examinationsuppgift/ Madeleine Boll 06 04 05, madeleine.boll@lg.se

Några frågor som formulerats relaterat till Bourdieutraditionens verktyg(främst kapital och fält)och metoder som är tänkt att användas för att utforska sjukgymnastik relaterat till sjukgymnaster verksamma utanför behandlingsfältet.

I Konstens regler står på s11-13 i förordet att den sociala verkligheten uppstår i ett möte mellan system av dispositioner å ena sidan och system av positioner a den andra, samt att sociologiska förkklaringar kräver undersökningar från båda dessa håll. Vidare att förmågan att motstå det i fältet inbyggda tvånget relateras till 1) dispositioner och medhavda tillgångar,2) positioner, och 3) förhållandet mellan egna dispositioner och inom fältet tillgängliga positioner. De frågor jag har i anslutning till detta är Hur problematiserar man det konkret? T ex relaterat till den historiska utvecklingen av sjukgymnastens habitus?

Syftet till att jag går kursen Kapital och fält är att jag behöver komma närmare begreppen, som jag redan börjat använda mig av i mitt avhandlingsarbete.Nedan några reflektioner över bergreppen utifrån min nuvarande förståelse.

Habitus

Vad jag förstått ingår de tre begreppen habitus, kapital och fält i en helhet, där just habitus, dvs det förkroppsligade kapitalet är verksamt som förklaringsmodell för att skapa rörelse mellan de kontrasterande polerna i t ex teori och praktik, som i sig är två skilda logiker. Habitus är en teoretisk konstruktion och kan inte studeras som fenomen. Det är handlingen som ska studeras. Det begrepp jag mest intresserat mig för är habitus, genom att det beskrivs som förkroppsligat kapital och är kollektivt orkestrerat som ett system av varaktiga och överförbara benägenheter, strukturerade strukturer predisponerade som strukturerande strukturer dvs praktiker, som ett seglivat ofta omedvetet handlingsmönster.

Jag tänker mig att beskriva sjukgymnastik som förhållningssätt och kommunikation. Traditionellt arbetar sjukgymnaster med patienter, som på olika sätt är sjuka eller skadade i kroppen, med en strävan till att rörelsemässigt kunna fungera bättre, vilket kan beskrivas som en önskan om förändring av den nuvarande kroppsliga rörelsefunktionen, vilken i sig är reproducerad utifrån inlärda handlingsmönster. Sjukgymnastens roll i detta kan vara att uppmärksamma nuvarande kropps-och rörelsemässiga tillstånd och visa på möjliga vägar till något annat, som bättre svarar upp mot de livsmål patienten har idag än de förkroppsligade system som danats i den ursprungliga socialiseringen.

Mitt intresse ligger i huruvida sjukgymnaster som arbetar på andra nivåer, dvs hälsofrämjande och med organisations-och ledarutveckling fortsätter att arbeta utifrån det förhållningssätt de gjort i patient-terapeutrelationen, men i en mer överförd bemärkelse.

Fält

Ett socialt fält befolkas av förkroppsligade agenter som konkurrerar om något för dem gemensamt, där de befinner sig i ett system av relationer utifrån givna positioner i detta system t ex behandlingsfältet, där sjukgymnaster strider om rätten att döma om rörelsens betydelse i prevention, behandling och rehabilitering. Varje autonomt fält har sin specifika art av kapital och fältbegreppet är ett verktyg att studera fördelningen av detta kapital. För sjukgymnastik kan det handla om specifikt kapital i form av rörelse, som på olika sätt är i fokus inom sjukgymnastiken. Det räknas inte som kapital i Bourdieus termer, men kanske att det i ett sjukgymnastsammanhang kan erkännas som värde som hjälphypotes för att förklara symboliskt kapital. På den arenan finns också hälsopedagoger, kiropraktorer och naprapater. Man kan också se det som ett fält av institutioner och även makt, där andra yrkesgrupper i vården konkurrerar om utrymmet för att åstadkomma en god vård. Sjukgymnastik har funnits organiserat i Sverige sedan 1813 där P.H. Ling startade sitt Gymnastiska centralinstitut(GCI). Inledningsvis rådde fullständig autonomi och sjukgymnastiken utvecklades inom ramen för en organismtanke att både den friska och sjuka människan behövde röra på sig(Beskrivet i Ottosson 2005, ”Sjukgymnasten vart tog han vägen). Ett fält är där man odlar ett kapital och det handlar också om historiska erövringar. Det jag intresserar mig för är överförbarheten av sjukgymnastens habitus mellan olika fält, men till viss del också refletkera över utvecklingen av sjukgymnastens habitus över tid. Inledningsvis autonomi, senare inordning i en remisskultur och specialisering och idag remissfrihet och nya arenor.

Kapital

Kapital är symboliska och materiella tillgångar, där kulturellt kapital är titlar och utbildningskapital (examina), socialt kapital som en hjälphypotes till detta, i form av släktband och vänskapsförbindelser, ekonomiskt kapital som materiella tillgångar och kännedom om ekonomins spelregler. En tillgång vilken som helst kan fungera som symboliskt kapital, dvs erkännas värde i ett givet sammanhang.

Det är det symboliska kapitalet jag intresserar mig för t ex att sjukgymnastens habitus i det hälsofrämjande arbetet efterfrågats som stresshantering i ett grundskolesammanhang och att sjukgymnaster anlitats på organisationsutvecklande och ledande nivåer.

Om avhandlingsarbetet(start dec 2004)

Studie 1 och 2

Min avhandling är en sammanläggningsavhandling och de första två studierna bygger på intervjuer som gjorts innan jag blev helt klar över att jag ville arbeta med Pierre Bourdieus verktyg. I dessa använder jag Bourdieus begrepp mer som ett reflekterande ramverk, för att uppmärksamma det resultat som framkommit. I studie 1 som jag kallar organisationsstudien är upplägget hermeneutiskt, där jag inspirerats av Gadamer. I studie 2 som jag kallar skolstudien har jag använt kvalitativ innehållsanalys inspirerat av Granheim och Lundman. Båda dessa metoder kan beskrivas som relationsinriktade, där Gadamer för fram vikten av detta emellan(forskare och text) och där den tematiska nivån i innehållsanalysen handlar om att upptäcka det latenta budskapet i texten.. Det jag gjort hittills är att diskutera de teman som studierna mynnat ut i ett sammanhang av sjukgymnastikens habitus. I den första studien är detta mindre utvecklat, medan jag i den andra studien utvecklat tankar om sjukgymnastik som ett specifikt kommunikativt kapital, där kommunikation definieras som både verbal och kroppslig. I det sammanhanget refererar jag till Thornquist[4] som sjukgymnastforskare.

Studie 3 och 4

Jag har börjat skriva på studie 3, som är reflektioner över min egen forskning. Där tänker jag använda mig av Bourdieus socioanalys och de reflexionsfrågor som beskrivits i Loïs Wacquants bok och i en artikel av Ingrid Heyman. Kanske att det kan tillföra något att också reflektera över mina föräldrars yrken och egen utbildning. I studie 4, som är på idéstadiet har jag tänkt att använda fenomenografi, för att uppmärksamma variationer i synsätt hos sjukgymnaster som arbetar utanför behandlingsfältet och att där föra in det sociala ursprunget och deras ackumulerade kapital i form av utbildning.

Cecilia Candréus

Kapital och fält VT 06 Cecilia Candréus, doktorand i Textilvetenskap

De hädangångnas heraldik - Vita broderade begravningsfanor i det högadliga begravningsskicket ca 1670-1720

I min avhandling avser jag att undersöka tillverkning och bruk av ceremoniella textilier och studien kommer att behandla vita, broderade begravningsfanor brukade i det högadliga, svenska begravningsskicket under perioden ca 1670-1720 som ett tillämpat exempel. Syftet är att, genom ett studium av fanorna i deras historiska kontext, undersöka de faktorer som inverkat på tillverkning och bruk. Vilka motiv och värderingar låg bakom deras tillkomst och vilken funktion fyllde deras bruk?

Fanorna utgör en väl avgränsad föremålsgrupp med en specifik ceremoniell funktion och ett enhetligt utseende. De bildar en bra utgångspunkt för att skildra ett bruk av ceremoniell textil hos hovet kontra adeln. Vidare faller föremålstypen in i gränslandet mellan profant och sakralt bruk. Undersökningen, som utgör en kvalitativ studie, kommer att omfatta en problematiserande behandling av fanornas utseende, tillverkning och bruk. Undersökningsmaterialet består av såväl bevarade föremål som skriftliga källor.

I 1600-talets Europa utgjorde ceremonier som kröningar, triumftåg, bröllop och begravningar betydelsefulla evenemang där samhällets elit gavs tillfälle att visuellt manifestera sin sociala position. Vid ceremonierna användes en påkostad rekvisita bestående av bland annat professionellt utförda textilier. Genom att i exempelvis begravningsrekvisitan visa upp sin egen och sina förfäders heraldiska vapenbilder tydliggjordes den avlidnes hierarkiska ställning och börd. Under 1600-talet använde manliga medlemmar av adeln inledningsvis svarta begravningsfanor med en målad vapenbild. Bruket av de svarta fanorna förbjöds i en överflödsförordning 1668 och omkring 1670 etablerades istället ett bruk av vita begravningsfanor med en broderad vapenbild. Bruket av de vita fanorna var begränsat till män inom högadeln (friherre/greve) och de som innehade flera titlar förde en fana för varje titel. Tidpunkten för etableringen de vita fanorna sammanfaller med en förändring av begravningsskicket där fokus flyttades från iscensättningen av en påkostad begravningsprocession till ett fokus på ceremonien i kyrkorummet.

Bourdieus teorier om kapital och fält kan utgöra givande redskap för att beskriva fanornas funktion och värde inom det adliga fältet. Under den aktuella tidsperioden rasade en strid om kriterierna för värdering av makt och hierarkisk position där aristokratiska värden stred mot framväxande meritokratiska ideal samtidigt som reduktionens genomförande rubbande de ekonomiska förutsättningarna för flera nyckelpersoner inom fältet.

· Vilket symboliskt värde tillerkändes fanorna inom fältet? Går det att utröna om om/hur kapitalarter som anor, titlar, ämbetsinnehav och krigiska bedrifter påverkade fanornas värde?

· Vilka motiv låg bakom bruket av de vita begravningsfanorna? Kan bruket av ses som en del i de anhörigas strategi att försvara/förstärka sin position inom det adliga fältet (redskap för att förmedla kapitalinnehav)?

En arbetshypotes är att de vita begravningsfanorna utgjorde redskap i en visuell retorik. Efter begravningen bibehöll fanan en visuell exponering genom att den ibland hängdes upp som ett minnesmärke i anslutning till gravkoret. I andra fall syddes fanan om till ett antependium där man genom vissa omändringar i broderiet kunde skapa ett alliansvapen. Som antependium erhöll vapenbilderna genom sin placering på altaret en central exponering i kyrkorummet.

Bruket av de vita begravningsfanorna kommer att behandlas genom en serie fallstudier. Jag har ännu inte bestämt exakt vilka infallsvinkar som skall stå i fokus men det torde vara av intresse att studera en person ur den etablerade aristokratin i relation till en relativt nyadlad person då attityder och motiv till bruket av fana möjligen skiljer sig åt. Ytterligare en vinkling att belysa är den grupp ur högadeln som drabbades hårt av reduktionen. Exempelvis utgör Carl Gustav Wrangel (d. 1676) och Magnus Gabriel De la Gardie (d.1686) intressanta fall. En planerad fallstudie kommer att behandla en tvist angående rätten att använda begravningsfana. Här lyfts ytterligare en dimension in då den aktuella tvisten genererades av att begravningen ägde rum i Estland som vid tidpunkten (1672) utgjorde en svensk provins. Genom tvisten skildras således även spänningsfältet mellan "moderlandets" och provinsens respektive riddarhus och de sociala konsekvenser som följde på att vissa släkter kom att tillhöra båda riddarhusen.

Marianne Carlsson

Sociologiska institutionen

Kurs: Kapital och fält. Metoder för studier av utbildning och kultur

Intressanta metodfrågor och/eller problem med att använda Bourdieus metoder på mitt forskningsområde och mitt material

Mitt avhandlingsämne

Jag blev intresserad av hur man sett på skolbegåvning eller studiebegåvning genom två tidigare uppsatser i sociologi. Tidigare forskning visade på att studiebegåvning bl.a. korrelerade med klassursprung. Detta tyckte jag var intressant då jag genom intervjuer samt en litteraturstudie såg att man i arbetarklass tycktes tala om praktisk kontra teoretisk begåvning vilket man inte gjorde i medelklass. Det fick mig att fundera över att det verkade som om man i arbetarklass hade förkroppsligat en begåvningssyn som praktiker något som kom på 50-60-talet tillsammans med en diskussion om det man då kallade begåvningsreserven.

Vidare funderingar kring orsakerna till detta förkroppsligande fick mig intresserad av hur man sett på skolbegåvning och vad det inneburit under en längre tidsperiod. Kortfattat kan man kanske sägas att vad gäller begåvning går linjen från 30-talets mestadels genetiska anlag till 40-, 50- och 60-talets praktiska och/eller teoretiska begåvning. Sedan vidare till sena 60-,70-, och 80-talets betoning på vad och om man ska göra åt snedrekryteringen som mestadels verkar bero på klass snarare än begåvning, och slutligen till 80-, 90- och 2000-tusentalets tal om elevens personliga utveckling.

Mitt material

Jag använder mig enbart av statliga offentliga utredningar från 1932-2001. Detta görs utifrån antagandet att svenska utbildningsreformer ofta verkar ha varit initierade uppifrån från politiskt håll men även att man tenderat att inkludera tongivande pedagoger/forskare som experter i dessa undersökningar/utredningar som senare till stor del använts som underlag till skolreformerna.

Några problem med att använda Bourdieus metoder samt frågor kring hur man skulle kunna lösa detta?

Räcker mitt material till för att använda sig av Bourdieus metoder? Jag använder mig enbart av Statliga offentliga utredningar. Det kan ju diskuteras huruvida svensk utbildning är ett eget fält då det är så påverkat av politik. Det gör å andra sidan att mitt material kan vara användbart för att titta på produktionsdelen av fältet dvs. den statliga/politiska sidan av produktionsfältet.

Mitt intressefokus ligger på hur man sett på begåvning men hur förhåller sig en begåvningssyn till begreppen kapital, habitus och fält? Kan man bara titta på en liten del av något större med hjälp av Bourdieus metoder? Speciellt med tanke på att Bourdieu har stora undersökningar något jag inte har möjlighet att göra. Var kan man då säga att en begåvningssyn kan komma in? Som ett symboliskt kapital med ett konsekrerande syfte att legitimera de studieframgångsrikas positioner? Som ett argument som man kämpar om på fältet och hur det ska användas - kanske de liberalas genetik och individuella personliga utveckling och vänsterns jämlikhetsförsök med snedrekrytering och praktisk och teoretiskt begåvning samt begreppet begåvningsreserv? Kan man säga att man producerar en begåvningsyn/ ett begåvningsbegrepp.

Om man ser begåvning som ett medel att strida på ett fält vilket fält då - politikens eller utbildningens? Vidare har man använt begreppet ett stridsmedel vad har då denna kamp samt reformerna som gjordes inneburit? Om man tittar på en del tongivande namn som tex Kjell Härnqvist Torsten Husen och andra, har dessa använt sig av dessa utredningar som en möjlighet att göra sig gällande inom sitt fält? Måste jag då inte gå utanför mitt material och titta på pedagogikens fält. Behöver man titta på ett så stort område eller kan man avgränsa sig och enbart titta på en sak när man använder sig av Bourdieu dvs ett enda stridsmedel?

Karin Darin

Handelshögskolan i Stockholm

Institutionen för företagande och ledning

Centrum för entreprenörskap och affärsutveckling

Bourdieutraditionens verktyg i mitt avhandlingsarbete

Mitt avhandlingsarbete berör frågor relaterade till egenföretagande. I min avhandling studerar jag relationen mellan sociala bakgrunder samt livsbanor och ’arbetslivsstrategier’, eller ’karriärstrategier’. Syftet är att skapa vidare förståelse för hur dessa relationer ser ut och på detta vis också skapa vidare förståelse för fenomenet egenföretagande. Således placerar jag egenföretagandet i ett arbetslivsperspektiv och studerar det som en arbetslivsstrategi bland andra. I tidigare studier har egenföretagare, till mångt och mycket, beskrivits som en tämligen homogen grupp. I dessa studier fokuseras egenföretagarnas gemensamma egenskaper snarare än skillnader dem emellan. Egenföretagandet kan dock ta olika former, äga rum i olika branscher och inbegripa olika yrken. Mot denna bakgrund är det troligt att olika människor med olika sociala bakgrunder och livsbanor och därmed med olika kapitaltillgångar och –strukturer agerar på olika typer av företagande liksom att människor med olika sociala bakgrunder träder in i olika positioner i arbetslivet. Min tanke är att i detta avhandlingsarbete applicera Bourdieus begrepp och metodologi för att fånga dessa relationer och förhoppningsvis kunna ge en mer dynamisk bild av egenföretagandet.

Centralt för mitt arbete är relativismen som återfinns i Bourdieus epistemologiska ansats samt de begrepp som svarar mot denna ansats så som kapital, habitus, disposition, strategi. Det är centralt då det är i relationen mellan aktörer det blir möjligt att fånga skillnader och likheter mellan och inom yrkesverksamma grupper samt synliggöra tillgångar som enbart existerar i detta relativa förhållande, först här blir det möjligt att ge en mer dynamisk bild av egenföretagandet. Jag kommer att använda mig av geometrisk dataanalys för att fånga relationer mellan grupper bland den population jag studerar samt de arbetslivsstrategier dessa olika grupper agerar på. Med denna metod kan tillgångar så som ekonomiska, kulturella och symboliska, nedärvda liksom förvärvade, som kännetecknar grupper av individer och som skiljer dem åt, synliggöras. Den population studien baseras på består av individer inom vissa branscher med skilda tillgångar i termer av utbildningskapital, ekonomiska tillgångar så som inkomster och förmögenheter, de har (troligtvis) skilda sociala bakgrunder i termer av föräldrar som besitter skilda sociala positioner vilket i sin tur genererar olika typer och volymer av nedärvt kapital. De kan besitta skilda tillgångar i form av erfarenheter av företagande och erfarenheter från specifika industrier, dessa kan eventuellt fungera som symboliska tillgångar; praktisk och kulturella kunskaper om hur vissa marknader fungerar. Kapitaltillgångar och –strukturer blir centralt i studien för att förstå relationen mellan socialt ursprung samt livsväg och förutsättningar i arbetslivet.

Olika tillgångar skapar olika möjligheter, eller förutsättningar, i arbetslivet. Nedärvda och ackumulerade tillgångar öppnar upp för vissa möjligheter i arbetslivet och stänger till andra. Tanken är här att studera för vilka grupper egenföretagandet blir en möjlighet; vilka (olika) tillgångar besitter dessa grupper och vad karaktäriserar det företagande som de träder in i. Jag kommer troligtvis inte att beröra fältbegreppet i avhandlingsarbetet då jag inte studerar klart avgränsade fält, snarare då kanske olika marknader där kapital investeras, ackumuleras och transformeras inom arbetslivet. Då de data jag förfogar över utgörs av SCB data blir också frågan om fält, som jag tolkar det, något problematisk; kan fält identifieras och definieras med hjälp av standardiserade industrikoder eller är det främst genom att studera hur aktörer inom ett fält relaterar och förhåller sig till varandra som fältet blir synligt? Jag tar heller inte fasta på produktionsfält, det vill säga att fokus inte ligger på vilka aktörer som bidrar till ett fälts struktur, utan snarare på vilka effekter strukturer på arbetsmarknaden får för dem som träder in i, och som är del av att upprätthålla, den.

Marta Edling

Konsthögskolornas relation till det konstnärliga produktionsfältet: en problemskiss

Den forskare som närmar sig verksamheten vid en konsthögskola utifrån en förväntad likhet med andra högskolor, och som via en insamling av skriftliga mål- och styrdokument vill försöka förstå sig på verksamheten, kommer inte särskilt långt. Till skillnad från de vetenskapliga utbildningarna, vars kurs- och utbildningsplaner, verksamhetsberättelser och kurskataloger ger information om såväl bildningsgång och curriculum, är konsthögskolornas dokument ofta inte särskilt upplysande. De kan vara mycket knapphändiga och summariska, ibland personligt eller konstnärligt formulerade, och man kan ibland till och med få intrycket att de är formulerade utifrån ett motstånd mot kravet på ’varudeklarering’. Ett sådant exempel utgör presentationen av kursen ”Resa till perceptionens nollpunkt” som gavs vid Konstfacksskolans målerifack i april 1993. Under rubriken ”Kursplan” angavs ”Diskussioner, rollspel och resor i tid och rum. Om Big Bang, om Kejsarens nya kläder, om succé och fiasko, om våra första bilder, om magi, om längtan efter en guru” och som kursens ”Hemuppgift” listades ”skärpa, ilska, aggressioner, erfarenheter”. Rubrikernas formella ”högskolemässighet” och det egensinniga innehållet skapade i denna kurspresentation en ironisk distans likt följande citat ur presentationen av målerikursen ”Liket lever” vid Konsthögskolan i Malmö höstterminen 2000: ”Kursen ger 5 universitetspoäng. Hade diplom delats ut skulle de i så fall tryckts med frakturstil i djup purpur på glättat laxrosa papper”. På en konsthögskola är det alltså inte självklart att företrädarna för utbildningarna (eller studenterna) känner sig bekväma med högskolans gängse procedurer och normer, många kan uppleva det som en ”påtvingad formalitet och struktur”. Som Högskoleverket också konstaterar går ”utbildningstiden /…/ut på att individen skall finna sin konstnärliga egenart och utveckla den” och den fria utbildningsgången framstår därför för många som oförenlig med ”metodik” och ”obligatoriska moment”.

Vad som genererar ”kvalitet” i utbildningen på en konsthögskola bestäms inte heller av värden satta av högskolan själv utan hämtas från det omgivande konstlivet. Även i detta avseende följer alltså inte konsthögskolorna ’spelreglerna’ inom högskolan (detta är ett självklart faktum också för en granskande myndighet som Högskoleverket). Ett exempel på detta är att lärarnas position i tjänstehierarkin är avhängig en extern måttstock: rangordningen mellan adjunkter, lektorer och professorer står i reciprokt förhållande till deras framgångar i konstlivet. Eventuell vidaremeritering för högre tjänster måste sålunda ske via den konstnärliga karriären utanför högskolan.

Man kan alltså konstatera att de färdigheter, kompetenser och förhållningssätt som (vid en given historisk tidpunkt) tillskrivs värde och giltighet i det samtida konstlivet också i hög grad verkar bestämmande på konsthögskolornas utbildning och kvalitetskriterier. Därför förefaller begreppen ”kapital” och ”fält” kunna fungera som redskap för att belysa denna beroenderelation.

Anna Ekström

Doktoranders villkor, möjligheter och strategier på det vetenskapliga fältet

Jag befinner mig i början av mitt avhandlingsarbete och har inte kommit så långt ännu, men försöker här kort beskriva vad jag ämnar göra i min avhandling.

Doktorander skulle kunna ses som en aktör på det vetenskapliga fältet. De forskarstuderande måste dock förhålla sig till övriga aktörer på fältet och navigera där efter. Dels handlar det om aktörer i dess direkta närhet, det vill säga vid den institution som de är verksamma, men de måste även förhålla sig till det vetenskapliga fältet i stort, politiska påbud, forskningsfinansiärer etc.

Jag vill undersöka doktoranders olika villkor, möjligheter och strategier på det vetenskapliga fältet med hjälp av Bourdieus begrepp kapital, fält och habitus. Med villkor vill jag belysa vilka skyldigheter/rättigheter/möjligheter de har gentemot sin institution och sin omgivning samt sig själva. Möjligheter, försöker att fånga in vilken roll till exempel kön, klass och etnicitet kan tänkas ha. Det har sedan tidigare visat sig att till exempel kvinnor i mindre utsträckning än män blir professorer efter doktorandtiden, att studenter med utländsk bakgrund verkar har det svårare ut på arbetsmarknaden och att individer med arbetarklassbakgrund tenderar att hamna utan för de spår som leder mot forskarstudier.[5] Hur ter sig då doktorandernas tillvaro i vardagen och hur förhåller de sig till bilden av den ideale doktoranden? Vilka strategier har doktoranderna? (Men hur ser Bourdieu på strategier, hur undersöker jag detta? )

Har funderat på att välja att studera doktoranderna vid Göteborgs universitet samt Chalmers tekniska högskola som fallstudier.

För att ta reda på vilka doktoranderna är, vilka kapital de bär med sig krävs en kartläggning. Tänker mig här en enkät om bakgrund, antagning till forskarutbildningen samt villkoren vid institutionen. Är det tillräckligt, möjligt? Vilka ”variabler” kan användas som indikatorer på olika kapital?

Efter att ha gjort denna kartläggning är min intention att genomföra intervjuer med intressanta grupper, extremer, från enkätunderökningen. Vilka blir de intressanta grupperna? Är det en viss typ av kapital som gör sig gällande inom vissa ämnen? Är det någon grupp som utmärker sig etc.?

Vilket är det symboliska kapitalet hos doktorander? Doktorandens innehav av symboliskt kapital borde vara avhängigt till förekomsten av en uppsättning av sätt att tala och handla som framstår som värdefulla för gruppen inom fältet. Vad har doktoranderna för bild av vad de måste vara för att bli en del av och vara en del av det vetenskapliga fältet? Finns det liknande drag mellan olika ämnen, discipliner? Kan man här då tala om ett vetenskapligt fält, ett universitet fält eller är det mer lämpligt att tala om olika discipliner?

Frågor:

- Vad menar Bourdieu med strategier? Hur har Bourdieu själv undersökt strategier?

- Hur hänger strategier samman med kapital?

- Ser Bourdieu universitetsfältet som ett delfält av det vetenskapliga? Är då olika discipliner delfält av universitetsfältet?

Elin Gardeström

Att använda Bourdieus verktyg för att undersöka journalistutbildning i Sverige.

Kursen kapital och fält-06

Att betrakta journalistutbildning som ett fält låter sig göras – en utbildning är en avgränsad värld styrd av sin egen logik och sina egna särskilda typer av kapital. Men då syftet med min avhandling är att idéhistoriskt undersöka de strider och ideologier som låg bakom skapandet av en journalistutbildning i Sverige – då är frågan vad jag tjänar på att betrakta de enskilda utbildningarna som ett fält? Här uppfattar jag Bourdieu som lite paradoxal. Å ena sidan vill han se utbildning som ett uttryck för hela samhällets kultur och politik. Å andra sidan skapar han dessa autonoma analysenheter som förefaller sväva fritt från samhällets påverkan och som endast kan styras av målrationella individer eller grupper med olika typer av kapital.

Det finns de som talar om ”det publicistiska fältet”.[6] Jag tycker det finns svårigheter med att betrakta media med sina aktörer som ett fält. Den är till sitt väsen ett kärl för kommunikation, en offentlighet, en arena där olika samhällsintressen möts, stöts och blöts. Självklart finns på denna arena ett visst antal regler för att få yttra sig där, något som skulle kunna sägas vara ett bevis för att det är ett speciellt fält. Problemet är att reglerna hela tiden ändras och det finns en omgivande politisk utveckling i det svenska samhället som trycker på. Om jag betraktar journalistiken som ett isolerat fält kan det snarare försvåra förståelsen eftersom man bara får med halva berättelsen.

Ett annat alternativ är att betrakta yrkeskåren, aktörerna, som ett fält. I den tidiga pressen på 1800-talet verkade en brokig samling litteratörer, politiker, opinionsbildare och publicister. På 1900-talet blev journalist med tiden ett mer uttalat yrke. Vägen dit gick genom en lärlingstid på en redaktion. Journalistaspiranten socialiserades in på en redaktion och även in en viss politisk ideologi. Att vara journalist på en socialistisk tidning och på en borgerlig kunde innebära mycket skilda ting. Rapportering i tidningarna var i viss utsträckning politiserad. Tidningar av olika ideologi gav sin verklighetsskildring. På den här tiden anser jag att journalistik var politikens uttryck, alltså inget eget fält. Men hur var det med yrkeskåren?

I takt med framväxten av en tydligare norm om vad journalistik var på 30-40-talet, i takt med att fackföreningen SJF, Publicistklubben och Tidningsutgivarna, TU konstituerade sig, i takt med att det formerades speciella utbildningar för journalister, kan man i ökad grad tala om framväxten av ett journalistiskt fält befolkat av journalister. Det skapas spelregler för hur journalistiken och tydliga enhetliga yrkesnormer. Yrkets regler börjar gå före ideologin och skiljas från politiken. Det växer också fram ett ideal om objektiv journalistik, ett ideal om en värderingsfri verklighetsspegling som i mycket passar en självständig yrkeskår.

Utbildningarna av journalister anser jag i högsta grad byggde upp journalistiken som ett enhetligt normsystem, här lärde man ut yrkeskårens (fältets?) regler. Jag har inga svårigheter med att se journalistiken som ett fält från 60-talet och framåt men anser att det är svårtillämpligt på den tidigare perioden. Min slutsats är att man måste skilja på yrkeskåren och på offentligheten och jag anser att den senare inte kan betraktas som ett fält. Med Bourdieus termer är det snarare att betrakta som ett socialt rum.

Betydligt lättare har jag att använda kapitalbegreppet. I offentligheten, i tidningar är det väldigt tydligt att det gäller att ha vissa former av kapital för att kunna yttra sig. Man måste, som Foucault menar, verka inom diskursen ordning för att få ordet. Vad för sort kapital som har behövts för att få komma till tals har varierat historiskt. Tidningar kunde vara ett forum för personer med ett visst utbildningskapital, de lärdes tummelplats. Grundläggande har också varit att ha pengar, ekonomiskt kapital, för att starta och driva tidningar. I partipressen behövde man ett visst svenskt organisations- eller politiskt kapital, dvs omfatta rätt ideologi för att få skriva i tidningar. Genom historien finns belägg för den speciell aura som omsvärmade journalisterna, ljusbäraren, sanningssökaren, rättskiparen, den svages försvarare. Kanske kan man säga att yrket omsvärmats av en karismatisk ideologi. Jag tror att denna form av karisma idag är ett viktigt symboliskt kapital man behöver för att få framgång inom journalistiken. Man måste på ett trovärdigt sätt ha konstituerat sig själv som en sanningssägare.

Slutligen, en reflektion om utbildningskapital. Bourdieu hävdar ofta en utslagsgivande indikator på framgång är utbildningsnivån. Detta är intressant att analysera när det gäller journalister och deras utbildning. Yrket har en tradition av att anställa akademiker, men oftast de som var lite misslyckade. Det fanns också de som började som politiker och agitatorer och fann sitt uttryckssätt i journalistiken. Det finns naturligtvis exempel på framstående akademiker som gjort sig ett namn som publicister, till exempel Herbert Tingsten. Min egen erfarenhet är att det inom journalistkåren har funnits ett utbildningsförakt. Den som har upphöjts är ofta autodidakten. Akademisk utbildning är inte självklart en merit. Vad detta beror på vore intressant att veta. Kanske vi för förhållandena i Sverige ska införa ytterligare en typ kapital – proletärt kapital? Eller använda en annan teoretisk utgångspunkt.

Mattias Hessérus

Kapital och fält - metoder för studier av utbildning och kultur (5p)

Forskningspresentation

Mattias Hessérus, Historiska institutionen

VT06

Det privatas konstruktion och betydelse i svensk dagspress under ett långt 1900-tal

Man kan utan en alltför ingående studie konstatera att synen på och behandlingen av offentliga personers privatliv i dagspressen under 1900-talet har varit föränderlig. Pressforskaren Claes-Göran Holmberg visar i En svensk presshistoria att pressen efter 1910 generellt får en mer seriös, mer politiskt och mer ideologiskt präglad inriktning. Journalistkåren, som får en allt starkare självkänsla och som blivit medveten om sin opinionsbildande funktion, värnar om det fria ordet i debatten. God journalistik går före profit.^{^[7]} En restriktiv hållning när det gäller att publicera detaljer om politikers privatliv tycks också under kommande decennier vara en gällande princip. Det faktum till exempel att statsminister Per-Albin Hansson lever ett dubbelliv privat - två parallella familjebildningar - avslöjas inte i någon av de rikstäckande tidningarna under 1940-talet trots att tidningsvärlden är väl medveten om de rådande förhållandena.^{^[8]}

Distinktionen mellan privat och offentligt är grundläggande inom politiken och det moderna samhället. Det är i gränsdragningen mellan dessa två sfärer som politikens ansvarsområden uppstår, vilka områden som ska regleras av samhället och vilka områden som ska lämnas till individen att själv bestämma över.^{^[9]} Att definiera ”det privata” är dock svårt, begreppet är, om vi ser det historiskt och kulturellt, föränderligt.^{^[10]} Just därför är det också särskilt intressant att studera. Synen på det privata är kopplat till samhälleliga normer och värderingar och därmed också till vårt sätt att se på samhällsmedborgaren och dennes rättigheter och skyldigheter. Vi kan till exempel se att demokratiska samhällen generellt betonar rätten till en skyddad privat sfär för individen medan totalitära regimer har tenderat att söka upplösa den privata sfären.^{^[11]} På vilket sätt det privata och det personliga är kopplat till makt och maktutövande är också av stor betydelse. Det sätt på vilket politiska ledare beskrivs på i media säger mycket om vad som anses vara av vikt i ett samhälle. Vilken syn på individen är den dominerande i samhället? Hur pressen skildrar offentliga personers privatliv kan ge oss svar på den typen av frågor. I min avhandling vill jag söka nyckeln till den föränderliga synen på individen i Sverige, under ett långt 1900 – tal (1860-2004), genom att i nedslag studera det privatas konstruktion och betydelse i dagspressen.

Avhandlingens fråga

I min avhandling ställer jag fyra frågor vars svar ska leda fram till en förståelse för det privatas konstruktion och betydelse under ett långt 1900-tal. Teoretiskt utgår jag från den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas och hans verk Borgerlig offentlighet, men jag kommer sannolikt också att ha användning av Bourdieu i mitt avhandlingsarbete. Nedan presenterar jag kortfattat mina avhandlingsfrågor samt hur jag tror att Bourdieus begrepp ”symboliskt kapital” kan användas för att studera ”det privatas konstruktion”.

Min avhandling har två syften: ett deskriptivt och ett förklarande. Jag är både intresserad av att beskriva hur en utveckling har sett ut samt att analysera de bakomliggande faktorerna.

Hur har offentliga personers privatliv skildrats i svensk dagspress under perioden 1860-2004?

Den första frågan syftar till att utreda och beskriva det sätt på vilket offentliga personers privatliv har beskrivits i dagspressen under de studerade delperioderna. Jag vill frilägga a) hur ingående det privata skildras, b) i vilka sammanhang det privata behandlas och c) på vilket sätt, rent stilistiskt, det privata skildras.

Hur konstrueras privatpersonen i svensk dagspress under perioden 1860-2004?

I offentligheten kan egenskaper eller tillgångar som tillhör intimsfären fungera som ”symboliskt kapital”. ”Symboliskt kapital”, en term lånad från Bourdieu, kan vara en tillgång vilken som helst som erkänns värde i ett visst sammanhang.^{^[12]} Visst symbolisk kapital kan vara nödvändigt att äga för att bli accepterad i en viss miljö. För att bli accepterad i kretsen historiker, som historiker, krävs t ex. någon typ av historisk grundutbildning.

I offentligheten krävs olika typer av symboliskt kapital för att vinna respekt eller accepteras. I vissa fall kan en offentlig persons privatliv fungera som symboliskt kapital i offentligheten. Länge var det t ex. inte möjligt att vara öppet homosexuell i offentligheten, att vara heterosexuell var då ett symboliskt kapital.

Konstruktionen av det privata handlar om att frilägga vilka egenskaper eller tillgångar kopplade till intimsfären en offentlig person behöver äga för att vinna respekt eller accepteras i offentligheten.

Vilken betydelse har offentliga personers privatliv i dagspressen under perioden 1860-2004?

Med betydelsen av det privata menas på vilket sätt offentliga personers privata omständigheter påverkar deras möjligheter att agera i offentligheten. Det handlar alltså om hur nära kopplat privatlivet är till den offentliga rollen. Betydelsen varierar naturligtvis inom gruppen offentliga personer. För en politiker är privatlivet (åtminstone idag) tydligare kopplat till den offentliga rollen än vad det är för t ex. en toppchef inom näringslivet. Här kan också tilläggas att förhållandet ser olika ut för kvinnor och män. En genusaspekt är tydlig.

Om det skett en förändring i konstruktion och betydelse av det privata under den studerade perioden, hur har förändringen sett ut och varför har den skett?

Avhandlingens andra syfte är den kausala frågan: Vilka är de bakomliggande orsakerna till förändringen? Jag kommer att förklara förändringsprocessen kontextuellt, dvs. jag vill sätta in den deskriptiva analysen i en övergripande historisk förändringsprocess.

Birgitta Johansson

Bourdieus verktyg och metoder – några lösa tankar.

Kursen ”Kapital och fält”

Min avhandling kommer att handla om Göteborgs stadsteater under Mats Johanssons ledning (1962—82), en period med stora omvälvningar inom flera olika områden. Här är några tänkbara ingångar, där Bourdieus ”verktygslåda” eventuellt kan vara till hjälp.

Strategier – Göteborgs stadsteater försöker, från slutet av 1960-talet, stärka sitt ”kapital” och förbättra sin position på maktens fält. Man gör det genom att ta strid med dels det etablerade politiska fältet, dels det framväxande journalistiska fältet. (Teater)konsten blir allt mer instrumentell, inte en ”konst för konstens egen skull” utan syftade till att upplysa nya publikgrupper om hur samhället egentligen ser ut och fungerar, i hopp om att dessa insikter ska leda till samhällsförändringar.

Teaterns eget kapital utgörs av en historia (så som man själv uppfattar och återberättar den) med politiskt engagemang, integritet och oräddhet (den antinazistiska hållningen under 1940-talet), men också med en avantgardetradition och nära kontakter med centraleuropeisk teater. Detta ger teatern en stark position på det kulturella fältet, men när den aktivt försöker förändra konsumtionsfältet, dvs. välja bort sin gamla publik (gammal och borgerlig) till förmån för en ny (ung och radikal) utbryter strider. Stadsteaterns starka ställning på det kulturella fältet gör att akademiker, kritiker och kollegor på andra teatrar ställer upp bakom teaterns repertoar och agerande – motståndet kommer från det politiska fältet, där majoriteten är beroende av den del av konsumtionsfältet som känner sig utestängd från teatern. På det framväxande journalistiska fältet (detta är tv:s genombrottstid, inledningen på tidningsdöden och maktkoncentration inom pressen) uppstår en strid mellan kritiker (=kulturskribenter) och nyhetsjournalister – vem ska bevaka och bedöma en konst som inte längre bara är konst, utan minst lika mycket ett inlägg i den dagsaktuella politiska debatten?

Stadsteaterns föreställningar börjar kommenteras på ledarsidor och nyhetsplats, vilket väcker protester inom det kulturella fältet. Här kan man kanske tala om att ett socialt fält ersätts av ett fält av institutioner?

Utvecklingen över tid innebär en försvagning av Stadsteaterns autonomi, man blir allt mer beroende av stats- och kommunala bidrag – recetterna täcker utgifterna i allt mindre grad. Det politiska fältet kan alltså sägas ”vinna” över det kulturella, och det som från början var egna initiativ från teaterns sida, exempelvis satsningarna på skolteater, förortsteater osv. övergår till att bli åligganden från staten och kommunens sida. På maktens fält sker en förskjutning från det kulturella fältet till det politiska – men också till det journalistiska.

Charlotte Jørgensen

Beskrivelse af ph.d.-projekt i relation til anvendelsen af Bourdieus feltbegreb

Charlotte Jørgensen

Min foreløbige arbejdstitel er ”Fysisk aktivitet som forebyggende og sundhedsfremmende strategi – en undersøgelse af feltet for udbydere af fysisk aktivitet og idræt brugt som forebyggelse og sundhedsfremme i to udvalgte kommuner”.

Baggrund

Den 1. januar 2007 træder en ny strukturreform i kraft, hvilket betyder at der bliver ændret grundlæggende på rammerne for varetagelsen af de offentlige opgaver og den offentlige service i Danmark. Et af de områder, hvor en sådan ændring vil finde sted, er i opgavefordelingen på sundhedsområdet, hvor kommunerne vil overtage arbejdet med blandt andet sundhedsfremme og forebyggelse. Et af de indsatsområder, som pt. har høj prioritet på forebyggelsesområdet er fysisk aktivitet. Set i forebyggelsessammenhæng er fysisk aktivitet et forholdsvist nyt område, derfor er udviklingen i forhold til metoder og igangsatte initiativer stadig ikke udbygget.

Et af formålene med min undersøgelse er at kortlægge og tilvejebringe viden om den strukturelle og organisatoriske dimension ved fysisk aktivitet og idræt brugt som forebyggelse og sundhedsfremme i kommunerne under den nye strukturreform med henblik på at analysere, hvordan de forskellige aktører igennem kampe og samarbejde vil positionere sig i det nye felt for udbydere af fysisk aktivitet og idræt brugt som forebyggelse og sundhedsfremme.

Derudover ønsker jeg at undersøge, hvordan disse nye tiltag bliver ført ud i praksis, her inddrages to kommuners arbejde med fysisk aktivitet som forebyggelse som eksempler. Jeg ønsker at undersøge, hvem der har den legitime magt til at fastsætte målgruppen, dvs. hvilke borgere man anser for utilstrækkeligt fysiske aktive, hvilke argumenter der anvendes, hvordan man kommer i kontakt med disse personer, samt hvordan får man dem omvendt til en mere korrekt tilværelse som fysisk aktiv. Spørgsmålene er hvem der har monopol på diskursen omkring fysisk aktivitet som sundhedsfremme? Hvem formulerer de normative retningslinier?

I arbejdet med at skabe og udvikle tiltag, der kan fremme adgangen til fysisk aktivitet for de borgere, der ikke allerede er fysisk aktive, vil kommunerne have brug for at finde samarbejdspartnere, der kan varetage en del af arbejdet. Der er fra regeringens side lagt op til at idrættens organisationer skal indgå som vigtige samarbejdspartnere i dette arbejde. Jeg ønsker derfor at undersøge om og hvordan idrættens organisationer, foreninger og aktører vil indgå i dette arbejde? Hvordan stemmer dette arbejde overens med idrætsorganisationernes værdigrundlag? Vil der i dette samarbejde foregå kampe i forhold til en begrebsdefinition af idræt og fysisk aktivitet? Kan de frivillige aktører fra idrætskulturen fastholde værdigrundlaget fra deres idrætspraksis i det sundhedsfremmende arbejde, eller vil de blive opslugt og integreret af det sundhedsparadigme som eksisterer kommunalt? Og vil de frem for alt vedblive med at være frivillige aktører, eller vil der ske en professionalisering af dette arbejdsområde?

Til forskel fra situationen i Sverige har de frivillige organisationer i Danmark ikke haft tradition for at varetage social- og sundhedsopgaver. Af samme årsag har den velfærdspolitiske logik historisk set ikke haft en særlig stor udbredelse i idrætsfeltet. De velfærdspolitiske mål med idrætten, hvorunder idræt som forebyggende og sundhedsfremmende aktivitet hører, har ikke domineret ideologien i feltet, men har derimod primært været et element, der fra statens side har ydet et dynamisk pres mod idrætsfeltet. Den ene af de to store danske idrætsorganisationer Danske Gymnastik- og Idrætsforeninger (DGI) har i særlig grad været afvisende over for at indskrive eksterne felters logikker i deres idrætsdefinition. Det ser dog ud til, at der er ved at ske en form for paradigmeskift i idrætsorganisationerne. DGI har for eksempel i organisationens nye formålsparagraf fra 2004 indskrevet sundhed som en del af foreningens primære formål. Det ser ud som om, at organisationerne er ved at udvikle nye strategier, der skal sikre dem en aktiv rolle i løsningen af velfærdsopgaver, blandt andet arbejdet med sundhed og forebyggelse. Jeg er derfor interesseret i at undersøge, om en åbning mod samarbejde med kommuner/stat om velfærdsopgaver vil rykke vil idrætsfeltets autonomi.

I mit arbejde med at undersøge overstående er jeg i øjeblikket optaget af om og i så fald hvordan jeg vil kunne anvende Bourdieus feltbegreb. Området for fysisk aktivitet som forebyggelse og sundhedsfremme er et område med et ubestridt magtcentrum, et ”apparat” og ikke noget felt, da der i øjeblikket ikke er nogen strid i feltet, dvs. nogen konkurrerende standpunkter om hvad fysisk aktivitet er, hvilken gavnlig virkning det har for folkesundheden, samt hvordan det skal gribes an. Men spørgsmålet er, om opfattelsen af fysisk aktivitet som sundhedsfremmende tiltag vil blive ændret, når nye agenter indtræder i feltet, her de frivillige aktører fra idrætsforeningerne. Eller om dette apparat bygger på en så stærk logik og tilknytning til en (læge)videnskabelig forståelse af fysisk aktivitet, at de nye aktører efterhånden vil overtage denne logik.

Kan man i modificeret form anvende Bourdieus begreb om felt, og dertil hørende analyse af de kampe der foregår inden for dette felt, på et område som ikke lever op til hans definition af et felt?

Anders Jörnesten

Sociologiska institutionen

Uppsala universitet

Att utforska ambivalens med hjälp av Bourdieu

I mitt pågående avhandlingsprojekt studerar jag på vilket sätt enskilda forskare identifierar sig med sig själva samt det vetenskapliga samhället. Själva idén utgår från den forskning som producerats under 90-talet och utgår ifrån att det skett förändringar inom den vetenskapliga praktiken.[13] I denna forskningstradition menar man att en ökad inblandning från aktörer utanför den vetenskapliga verksamheten kommit att påverka den traditionella vetenskapen i en mer kommersiell anda. Utifrån detta kan man fråga sig vad det kommit att innebära för forskarna själva? Är detta överhuvudtaget något som överhuvudtaget kommit att påverka forskare?

Denna fråga besvarar jag bland annat i mitt pågående avhandlingsmanus genom att se hur den svenska forskningspolitiken formulerats från mitten av 40-talet fram tills nu. Dock vill jag betona att tyngdpunkten ligger på en beskrivning av 80- och 90-talet. En klar skillnad är bland annat hur man under 80- och 90-talet betonar begreppet nytta. Nyttan betonas mycket starkare än förut. Dessutom kommer begreppet att omdefinieras så att nyttan inte enkom blir akademins nytta, utan hela samhällets. Detta hänger bland annat ihop med utvecklandet av det så kallade kunskapssamhället[14] där ekonomi och forskningspolitik stundom får en närbesläktad innebörd. Samtidigt som nyttan betonas finns en klar inriktning mot formuleringar som rör sig mot en starkt traditionellt akademisk retorik, där kunskap för kunskapens skull etc. betonas. Det finns alltså ett klart ambivalent förhållande till den vetenskapliga praktiken vilket yttrar sig på ett väldigt explicit vis i de dokument jag studerat. Denna ambivalens har dessutom kommit att förstärkas under den studerade perioden.

Förutom denna undersökning gör jag också intervjuer med sociologer runt om i Sverige som handlar om identitet, nytta och annat som är kopplat till deras forskning. Lite existentialistiskt uttryckt skulle man kunna säga att det handlar om den klassiska spänningen mellan framträdelse och väsen. Inte så att jag menar att det finns något grundläggande väsen som måste förstås. Istället handlar det om ett för det vetenskapliga fältet specifikt och konstruerat väsen för hur den vetenskapliga verksamheten bäst bör bedrivas. Detta kontrasteras mot framträdelsen, praxis, om hur man handlar. Enkelt uttryckt handlar det om vilken roll man vill ha och vilken man blir tilldelad. I dessa intervjuer finns exakt samma ambivalens som i de forskningspolitiska texterna. Det är alltså frågan om en reproduktion av en spänning som tycks finnas på alla nivåer i vetenskapen.

Hur ska man då analysera denna spänning? En uppenbar väg i förhållande till den Bourdieuanska traditionen vore att beskriva ambivalensen som genererad ur ett det kulturella fält av vilket vetenskapen utgörs. För att möjliggöra detta kan man börja med att beskriva det fältspecifika, fältets doxa. Detta kan sedan kontrasteras mot de yttre ideal som får en allt större betydelse för fältet. Genom en sådan illustration får man en uppfattning om vilka ideal som tillsammans utgör det ambivalenta d.v.s. de som skapar striden och dynamiken i fältet. När man väl gjort detta kan man besvara en rad frågor som uppstått i samband med intervjuerna, exempelvis varför en forskare som sysslar med forskning direkt riktad åt externa intressenter känner sig mindervärdig i förhållande till sina kollegor. Man kan också förklara vad det är som driver dessa kollegor att just se ner på och inte ta sin kollegas arbete på allvar. Andra forskare känner sig splittrade i förhållande till sin forskning. Ett sådant förhållningssätt går också att på ett enkelt sätt illustrera med hjälp av Bourdieus teoretiska ramverk.

Kanske viktigast av allt är att med hjälp av Bourdieus fältbegrepp konkretisera vad den vetenskapliga verksamheten faktiskt består av och vad som står på spel i denna strid om dominansen av det vetenskapliga fältet i Sverige. Genom att göra detta lyfter man upp en mycket aktuell problematik till ytan som kan främja debatten om den politiska och ekonomiska styrningen av vetenskapen.

Jenny Kallstenius

Kallstenius: ”Kapital och fält” april 2006

Jag arbetar med ett projekt inom vilket jag studerar den svenska grundskolans utveckling sedan genomförandet av valfrihets- och friskolereformerna i början av 1990-talet. I fokus är de elevströmmar som uppstått som en följd av möjligheten att välja skola, och då avses elevströmmar mellan olika delar av Stockholms såväl som mellan kommunala grundskolor och fristående grundskolor.

Jag tänker mig att begreppet ”fält” kan vara användbart när det gäller att diskutera det svenska utbildningssystemet, olika förekommande positioner och relationer mellan olika aktörer så som exempelvis kommunala skolor och friskolor, skolor i förorten respektive i innerstaden, grundskolor som erbjuder olika profiler och inriktningar. Jag tänker mig också att utbildningsfältet påverkades och förändrades av valfrihets- och friskolereformerna som dels gjorde tillgångar och resurser (materiella och symboliska) formellt sett tillgängliga för alla, dels öppnade upp för skapandet av särskilda lärmiljöer (friskolor, specifika profiler och inriktningar).

Jag tänker mig att begreppet ”kapital” kan vara användbart när det gäller att diskutera de olika val som föräldrar och elever gör, avseende om de söker sig till en kommunal respektive en fristående grundskola, i vilket område skolan är belägen, om de söker sig till särskilda profiler (exempelvis konfessionell, internationell, alternativ pedagogik, matematik etc.).

Jag tänker mig även att begrepp som ”habitus” och ”strategier” kan vara användbara när det gäller just dessa val och på längre sikt vilka konsekvenser de kan få för elevers framtida utbildnings- och yrkeskarriärer.

Det skulle vara mycket spännande att göra en korrespondensanalys på de kvantitativa data jag har i form av SCB-statistik över åk9 elever (boendestadsdel, var de går i skolan, etnicitet, socioekonomiska bakgrundvariabler, skolmeritvärden, elevernas egna betyg etc)

Lena Larsson

En delstudie i min kommande avhandling är att undersöka blivande idrottslärares förväntningar på utbildningen och föreställningar om det kommande yrket. Mina funderingar är att med hjälp av Bourdius begrepp habitus, kapital, praktiker och fält kunna undersöka dels hur sociala förutsättningar som studenternas erfarenheter har betydelse för vad som tillerkänns värde vid inträdandet inom ett fält (den kommande utbildningen), dels förklara hur praktiker kan tänkas uppstå och eventuellt reproduceras. I skolan återskapas samhällsstrukturen och min förhoppning är att Bourdieus teori om social reproduktion ger ord för att beskriva hur det går till. Tidigare forskning har visat att majoriteten av utbildade idrottslärare har varit aktiva inom föreningsidrotten under sin uppväxt. Som utgångspunkt för att välja Bourdieus begrepp är att studenterna oavsett om de mött idrott som aktiva utövare eller bara som undervisningsämne i skolan har ett förhållningssätt eller en bestämd uppfattning om idrott och ämnet idrott och hälsa vilket kan tänkas ha betydelse för deras val av utbildning och deras föreställningar/förväntningar.

Kan man se det som att begreppen är dynamiska och nära sammanbundna med varandra och att det är lämpligt att med hjälp av dem kunna undersöka vad som tillerkänns värde både vid mötet med en utbildning och för att kunna synliggöra relationen mellan kapital, habitus och idrottslärarutbildningens och idrottsundervisningens synliga och osynliga praktiker och specifika logik?

Metoden jag använder är analys av essäer kring vissa givna teman som studenterna skriver under första veckan på sin utbildning.

Med hjälp av dessa texter vill jag försöka analysera om och hur deras habitus kan tänkas konverteras till kapital och generera praktiker.

Jag vill också försöka undersöka vad som tillerkänns värde inom utbildningen (vad som kan ses som symboliskt kapital i studenternas ögon).

Min avsikt är sedan att följa studenterna under utbildningen för att undersöka om och hur utbildningen (vistelsen i fältet) på olika sätt kan utmana och medvetandegöra de föreställningar om skolan som studenterna bär med sig. Tidigare forskning har visat att studenterna inom lärarutbildningen ingår i en sociokulturell gemenskap och kunskap utvecklas och manifesteras i en miljö som i mycket påminner om studenternas tidigare skolgång. Om studierna i de olika ämnena inte har nära koppling till läraryrket skapas lätt likhetstecken mellan lärarstudierna och tidigare skolerfarenheter.

Tanken är att studenterna skriver olika texter under utbildningens gång och att de i slutet på utbildningen återigen ska skriva essäer runt samma teman som vid första tillfället.

Frågorna jag funderar över är:

Kan man se habitus som en form av kapital som finns lagrat i oss och främst införlivats under uppväxten och är det en möjlighet för att förklara hur praktiker uppstår och vad som betraktas legitimt?

Kan det studenterna värderar som viktiga kunskaper ses som en form av kapital?

Jag vill följa studenterna och undersöka om och hur deras habitus, vad de ser som kapital etc möjligen förändras under utbildningen och undrar om idrottslärarutbildningen kan betecknas som ett delfält inom akademin?

Emilia Liljefrost

Att studera mikrofinans med Bourdieu

Alla människor har ekonomiska behov som i specialiserade samhällen måste lösas med hjälp av olika transaktionsformer. Därför har mänskligheten utvecklat olika typer av finansiella system för att lösa dessa behov och underlätta för handel. Tillgången till finansiella tjänster varierar världen över och i fattiga länder har inte alla tillgång till formella banktjänster. Detta är bakgrunden till varför finansiella tjänster som verktyg mot fattigdom anses vara intressant. Att öka tillgången på finansiella tjänster skall underlätta kapitalackumulation inom länder såväl som öka levnadsstandarden bland de individer som varit utan men som nu får tillgång till dessa tjänster. Detta är tänkt att stödja ekonomisk och samhällig utveckling. Att använda finansiella tjänster i kampen mot fattigdom har fått stor uppmärksamhet genom mikrofinansstrategier. Mikrofinans innebär att det skapas möjlighet för fattiga människor att ta små lån och få tillgång till säkra sparformer. Den kanske mest kända mikrofinansorganisationen är Grameen Bank in Bangladesh.

Mikrofinans har blivit en populär metod bland biståndsgivare men resultaten av dessa projekt visar ingen enhetlig bild av huruvida mikrofinans fungerar som fattigdomsbekämpningsmetod eller ej. Mitt avhandlingsprojekt tittar på vilka övergripande mål på policy nivå som är uppsatta, vad man har tänkt uppnå och vilka som skall nås av tjänsterna etc. Dessa målformuleringar jämförs med de samhälliga strukturella ramverk som påverkar människors möjlighet – och vilja, att utnyttja dessa tjänster på ett specifikt sätt. Tre fältarbeten har hittills genomförts i Kenya där undersökningen är förlagt i Nairobi regionen men också delvis i Mt: Kenya regionen.

Det finns en diskrepans mellan hur fattiga människor och fattigdomen problematik beskrivs på policy nivå jämfört med den komplexa verkligheten. Denna skillnad ger relevans till frågor kring hur man kan förklara varför vi skapar fattigdomsbekämpningsstrategier som generaliserar problemen och dels frågor som omfattar vilka strukturer på lokal nivå som påverkar människors möjligheter att utnyttja en finansiella tjänst på ett specifikt sätt.

För att gå händelserna i förväg; jag tror att fattigdomsstrategier skapas utifrån förutsättningar som hänger samman med rika länders historia och inrikes så väl som utrikes politiska strukturer. Strategierna blir en spegel av våra ideal bilder kring hur vi vill att våra egna samhällen skall fungera. På lokal nivå finns ett historiskt arv som skapar samhälliga strukturer och hierarkier människor emellan som får praktiska konsekvenser när det kommer till människors val av och specifika utnyttjande av finansiella tjänster och dessa strukturer finns inte med när man bedömer möjligheten att använda sig av mikrofinans för att bekämpa fattigdom.

Här tror jag att Bourdieus verktyg kan komma till användning. Framförallt tror jag att jag får användning av fältbegreppet och de kopplingar som finns mellan fält och hur fältens hierarkier får konsekvenser för vilka kapitalformer som räknas när det kommer till människors positioner och det handlingsutrymme som dessa positioner ger.

Dels ser jag en möjlighet att studera mikrofinans som om det vore ett fält då det producerar sina värden (doxan), konstruerar positioner och där det finns en kamp om doxan mellan dem som innehar specifika positioner. Dessutom har begreppet maktens fält betydelse för hur man kan förstå mikrofinans på policy nivå då det finns en indelning och hierarki mellan olika områden som ligger till grund för de mentala modeller som mikrofinans som koncept bygger på. Här finns antagligen en delförklaring till diskrepansen, mikrofinansstrategierna utgår antagligen ifrån en specifik uppsättning i maktens fält medan den uppsättningen ser ut på ett annat sätt än vad denna metod utgår ifrån.

I den lokala miljön utifrån maktens fält finns olika kapital former som i sin tur styrs av det symboliska kapitalet. Dessa kapitalformer och tillhörande habitus sätter det ramverk som gör ett visst beteende möjligt, dvs. gör ett sätt att hantera en finansiell tjänst valbar för dem som nås av dessa strategier.

En annan intressant aspekt är att Bourdieus egen användning sker i institutionaliserade miljöer med fasta fält. Som jag ser det präglas Kenya av brist på institutionaliserade miljöer och därtill fält som spelplan för olika aktörer. Detta tror jag också kan belysas tydligare genom att använda mig av Bourdieus vetenskapliga verktyg och man kan också ställa sig frågan varför människor ägnar sig åt interaktion där man bygger kapital i en miljö där det kapitalet inte säkert kan överföras till annan form av kapital för att stärka individens possition.

Thomas Niedenmark

Det publicistiska fältet 1810-30

Av Thomas Neidenmark

Synopsis

Denna uppgift vill jag använda till att vidga min förståelse för Pierre Bourdieus fältverktyg och dess tillämpning i historiska studier. Mitt avhandlingsprojekt syftar till att kartlägga publicister under perioden 1810-30 och ett hjälpmedel att konkretisera detta tillhandahåller fältteorin. I sin helhet så är det de enskilda människornas handlande och deras nya livssituation som ska tolkas i den framväxande medborgerliga offentligheten där pressen kom att bli en institution och maktfaktor för styrning av bildning och utbildning.

Empiriska studier har visat på en mängd formella nätverk för den aktuella perioden. En ambition är att synliggöra informella strukturer i sociala nätverk som manifesterar sig som aktörer under denna period. Mina tidigare undersökningar har visat att formella politiska grupperingar uppvisade en korrelation med studentnätverk som aktörerna varit anslutna till. Formerandet av formella nätverk belyses enligt Bourdieus teori genom en studie av det symboliska kapital aktörerna ägde och då även deras system av dispositioner. Genom att upprepa Bourdieus sociologiska frågor om vad som splittrade och enade studenter, vad var lek och vad var allvar och vilka skönjbara politiska attityder och habitus framträder i en svensk kontext, tror jag mig kunna skapa en bild av de informella grupperingar som senare etablerade sig som politiska dito i den politiska pressen?[15] En konkret fråga utifrån detta resonemang kan formuleras:

Hur ser konsolideringsprocessen av nätverk och framväxten av ett publicistiskt fält ut?

Ett fälts vara beror på dess autonomi, hävdar bland andra Håkan Gunneriusson och Ylva Hasselberg.[16] Hasselberg ifrågasätter möjligheten att identifiera autonomi i fält före Svensk industrialisering. Utifrån hennes resonemang håller jag med henne. Då Gunneriusson och Hasselberg resonerar i termer av absoluta autonoma fält aktualiseras genast frågan om att problematisera autonomi. Fältstudiets relevans bekräftas då fältbegreppet operationaliseras som ett konstruktionsverktyg för att utforska de krafter som stärker eller försvagar autonomin och därigenom skapar eller söndrar fälten.[17] Detta ter sig intressant i sammanhang där autonomin är svag eller osäker. Utifrån en tidigare studie av biografiska fakta som kunde jag bland annat belägga att uppsala- och stockholmspublicister utgjorde ett exklusivt (men föränderligt) fält skilt från andra fält, med uppvisande av en viss autonomi.[18] För min avhandlings syften är det relevant att fördjupa denna förståelse och jag ställer frågan:

Kan jag för perioden 1810-30 tala om autonomi i ett publicistiskt fält?

Pierre Bourdieu kartlägger positioner och hierarkier inom sociala fält. Genom att använda adjektiv som konservativ och subversiv implicerar detta en dynamisk strävan hos aktörerna. De blir positionssökare. Detta vill jag problematisera och klarlägga genom att förstå Bourdieus tankegångar bättre. Mina tidigare studier har pekat på att publicister inte uppträdde som positionssökare i ett publicistiskt fält, vilket förstås ska sättas i relation till graden av autonomi och den relaterade frågan om när ett specifikt publicistiskt kapital ger sig tillkänna. Fram till sekelskiftet 1800 var publicistik ofta en bisyssla och korrespondens har visat att aktörerna i huvudsak önskade ett ämbete inom något verk. Moderniseringsprocessen med bland annat tryckfrihetsförordningen från år 1810 möjliggjorde att publicisterna kunde odla sina litterära intressen och framföra kritik mot att stånds- och skråsamhället ännu privilegierade frälsepersoner vid tillsättande av tjänster inom ämbetsverken. För moderniseringsriktningen kan även nämnas införandet av en tillträdesgräns av 18 års ålder 1812, vilken motverkade möjligheten att adliga kunde skriva in sina barn vid ett ämbetsverk. Den tidigare anciennitetsnormen innebar att frälseungdomar kunde avancera längre inom ämbetsverk än andra.[19] Det fanns således ett positionssökande under 1810-talet, men inte primärt mot framstående positioner på ett publicistiskt fält. Några undantag framträdde dock redan 1810 där aktörer såg förtjänsten av att presentera sina kvaliteter genom publicistik. Detta torde vara en markör för att det inte fanns ett publicistiskt fält 1810. Men är de ovan presenterade strävandena strategier eller rationellt åtråvärda mål och i vilken utsträckning är de medvetna? Genom att studera korrespondens och informella nätverk tror jag mig kunna ge en bild av relationen mellan målrationalitet och strategier och det faktiska utfallet av uttryckta ambitioner. Spontana frågor till Bourdieu blir härmed ifall kollektivet av målrationella publicister utgör ett autonomt publicistiskt fält och när sker övergången mellan ingen till viss grad av autonomi? Finns hos aktörerna målrationalitet som uttrycks genom strategier? Frågeställningarna sammanfattar jag genom:

Vad var målrationalitet och i så fall när framträdde individer som uppvisade ett målrationellt beteende för ett publicistiskt värv?

Litteratur

Bourdieu, Pierre & Jean-Claude Passeron, 1979, The Inheritors. French students and their relation to culture. Chicago.

Bourdieu, Pierre, 2000, Konstens regler. Det litterära fältet uppkomst och struktur, Stockholm/Stehag.

Bourdieu, Pierre, 2004, Praktiskt förnuft : bidrag till en handlingsteori, Göteborg.

Bourdieu, Pierre, 2004, Science of Science and Reflexivity, Chicago.

Broady, Donald (red.), 1998, Kulturens fält, Göteborg.

Broady, Donald, 1998, ”Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg” i Skeptronhäften nr 15, Uppsala.

Gunneriusson, Håkan (red.), 2002, Sociala nätverk och fält, Uppsala.

Neidenmark, Thomas, 2004, Publicister och pöbelsofister i liberalismen slyngelår : en inledande kartläggning av uppsala- och stockholmspublicisternas sociala fält under 1800-talets första decennier, D-uppsats framlagd vid historiska institutionen i Uppsala, Uppsala.

Nilsson, Torbjörn, 2000, ”Ämbetsmannen i själva verket – rekrytering och avancemang i en moderniserad stat 1809-1880” i Score Rapportserie 2000:5, Stockholm.

Ludwig Qvarnström

Forskarutbildningskursen ”Kapital och fält”

Reflektioner kring användandet av Bourdieus verktyg i relation till mitt avhandlingsprojekt med arbetstiteln ”Vigselrummet 1912–1914. En historiografisk och sociologisk undersökning”.

Mitt nyligen påbörjade avhandlingsprojekt i konstvetenskap handlar om svenskt monumentalmåleri under 1910-talet. Närmare bestämt studerar jag händelserna kring dekoreringen av Stockholms rådhus vigselrum (arkitekt Carl Westman). Detta vigselrum är Sveriges första borgerliga vigselrum i en uppmärksammad byggnad som vid tiden får ses som ett prestigefyllt uppdrag att dekorera. Under byggnadstiden erbjöd sig Eva Bonniers donationsnämnd att bekosta muralmålningar i vigselrummet varpå en allmän tävling utlystes våren 1912. Denna tävling följdes av ytterligare en allmän tävling och slutligen en begränsad och avgörande tävling. När väl Eva Bonniers donationsnämnd hösten 1914 utsett Georg Pauli som vinnare tackar Stockholm stads drätselnämnd nej till erbjudandet varpå en i byggnaden tidigare engagerad konstnär, som inte deltog i tävlingarna, anlitas, nämligen Filip Månsson. I samband med tävlingarna utbröt en omfattande debatt i svensk dagspress.

I våra konsthistoriska översiktverk tas ofta omständigheterna kring dekoreringen av vigselrummet upp som ”vigselrumsstriden”. Vad man i allmänhet fokuserar på är inte Filip Månssons målningar eller det vinnande förslaget av Georg Pauli utan den andra tävlingens förstapristagare Isaac Grünewalds förslag samt pressdebatten. Grünewalds vigselrumsförslag intar i konsthistorieskrivningen en ställning som genombrottsverk inte bara för honom själv som konstnär utan även för expressionismen inom svenskt monumentalmåleri. Målningen utgör idag ett av nyckelverken i Skissernas museums (Lund) permanenta utställning över offentlig konst i Sverige (i museets samling finns merparten av de insända förslagen till dekoreringen).

I mitt material figurerar förutom Grünewald, Pauli och Månsson även konstnärer som Sigrid Hjertén, John Sten, Einar Forseth, Carl Wilhelmson, Oskar Brandtberg, Olle Ågren, John Bauer m.fl. och kritiker som August Brunius, Carl David Moselius, Axel Gauffin, Karl Asplund m.fl. I juryn för Eva Bonniers donationsnämnd satt personer som Richard Bergh, Carl Westman, Ragnar Östberg och prins Eugen m.fl. Här har vi alltså en salig blandning av ”kulturfurstar” och avantgardister.

Jag tänker mig att jag med hjälp av Bourdieus kapital- och fältbegrepp kan placera in aktörerna/agenterna som framträder i mitt material inom ett kulturellt produktionsfält (dess självständighet bör ses i relation till konstfältet i Paris). Vad som kan vara intressant är att se aktörernas positioner inom fältet som bakgrund för den polemiska debatt som vigselrumstävlingarna ledde till där inte bara kritiker och konstnärer utan även jurymedlemmar och allmänheten ventilerade sina åsikter.

Något jag tycker är särskilt intressant i sammanhanget är att det handlar om en offentlig utsmyckning. ”Vigselrumsstriden” blir till en konstnärlig strid där den konstnärliga friheten hamnar i centrum. Samtidigt är det uppdrag man slåss om ett uppdrag som jämfört med stafflimåleri måste placeras i riktning åt den kommersiella polen. I det sammanhanget framträder en rad olika yrkesgruppers roller (positioner på fältet). Filip Månsson som till slut fick uppdraget ansågs på 1910-talet (främst bland de avantgardistiska kretsarna) som en dekorations- eller yrkesmålare och inte direkt som konstnär. I konsthistorieskrivningen har han även helt fallit bort trots att han var den i särklass mest anlitade monumentalmålaren i Sverige under 1910-talet.

Förutom att, med hjälp av Bourdieus metoder, beskriva ett kulturellt produktionsfält tänker jag mig att följa några av de centrala personernas rörelser inom fältet under ett längre tidsspann eller via några ”snitt”. Det jag söker är helt enkelt hur det kommer sig att några av dessa konstnärer, särskilt Isaac Grünewald, kunde vända ”vigselrumsstriden” till sin fördel medan andra inte kunde det, ex. Georg Pauli. Jag är även intresserad av huruvida det med dessa metoder är möjligt att ge en förklaringsmodell för den senare kanoniseringen där några av konstnärerna hamnat i våra konsthistoriska handböcker (Grünewald, Hjertén, Sten m.fl.) medan andra helt glömts bort (Månsson, Brandtberg, Ågren m.fl.).

/Ludwig Qvarnström

Ingrid Redbark-Wallander

Mitt specialområde är dans och jag inriktar mitt avhandlingsarbete på att undersöka hur en ny genre inom svensk dans skapas, tar sig in i området, blir accepterad och etablerad. Jag har valt perioden strax innan andra världskriget bryter ut till ca 1970, det är perioden innan vi får statlig kulturpolitik.

Den nya genren kallas idag för modern/nutida dans – men begreppen konstnärlig dans, fridans, fri dans, uttrycksdans är några av dem som användes under den aktuella perioden.

Strax innan andra världskriget bryter ut, skapas det två olika föreningar inom dansområdet som intar väldigt olika positioner – den ena förespråkar ”all slags dans” den andra ”konstnärl-ig dans”. Utan att här fördjupa mig mer i vad deras positioner innebär, har jag detta som utgångspunkt när jag tänker mig att i dessa positioner kunna hitta en kamp mellan de uttryck modernismens olika estetiska ideal tar sig inom dansområdet. Jag föreställer mig att jag med hjälp av Bourdieus begrepp fält kan studera hur den nya genren tar sig in i dansområdet.

Bourdieu delar upp fältet mellan producenter och konsumenter. Jag kommer att fokusera produktionsfältet vilket inom mitt område representeras av: koreografer/dansare, journalister, konstnärer, utbildningar, scener och olika typer av institutioner; positionerna mellan dessa skulle då skapa danskonstens sociala fält. Dispositionerna – rummet av möjligheter – är det tillgängliga spelrummet av dansens genrer, stilar, teman och konstnärliga grepp. Men en viktig del av dispositionerna är begreppet habitus – det som finns inristat både i tanken och i kroppen av tidigare vanor, som blir utmanat och ifrågasatt. (Habitus är ett begrepp som inte denna kurs tar upp och som kan vara svårt att empiriskt undersöka om man använder sig av statistiska metoder – men att forska inom ett så explicit kroppens konstområde som dans gör att jag anser att habitus blir ett nödvändigt begrepp att använda)

En fråga jag ställer mig är om det område jag kommer att fokusera uppfyller alla Bourdieus krav för att kallas ett fält. Är det tillräckligt självständigt? Det är möjligt att det inte är så – men trots det kan begreppet fält kanske fungera som ett verktyg att tydliggöra olika positioner och vad de strider om?

Som jag uppfattar fältbegreppet fokuserar det strukturen och Bourdieu ville göra en generell utsaga av det han undersöker. Jag är intresserad att kombinera en strukturell analys med det individuella aktörskapet och funderar just nu över hur det är möjligt?

En fundering jag har är hur användbart fältbegreppet är när man som jag inte tänker sig att använda ett empiriskt material som jag ska statistiskt bearbeta, finns det andra sätt att använda det?

Charlotte Skawonius

Kapital och fält,

begreppens användbarhet i mitt avhandlingsarbete

Jag har funderat på om det finns något särkilt område jag skulle vilja utforska som inte har med mitt avhandlingsarbete att göra. Det skulle det säkert finnas om jag gav mig själv tid och utrymme. Det skulle vara utmanande och litet uppiggande. Men eftersom jag nu har en avhandling med tillräckligt mycket data får den bli mitt ämne även i det här fallet.

Avhandlingens ämne är: Det praktiska sinnet, familjer val och elevers spridning på grundskolor. Jag har samtalat med 21 familjer om hur de har resonerat och handlat när de har valt grundskola för sina barn. Familjerna bor dels i ett välbärgat medelklassområde med villor och dels i ett område med hyreshus och en befolkning med låg socioekonomisk status, varav majoriteten kommer från andra länder.

Vad jag funnit är naturligtvis att familjernas kapital avgör hur och vad de väljer för skola, och framför allt deras möjlighet att överhuvudtaget göra val. Att kapital har varit ett användbart begrepp råder ingen tvekan om och det handlar om alla sorters kapital, ekonomiskt, kulturellt, symboliskt och socialt. Särskilt informations- utbildningskapital är avgörande för möjligheten att ställning till val.

Men några fält har jag egentligen inte skapat eller utforskat. Även om jag i mitt huvud har en bild av ett konsumtionsfält av skolor. Däremot har jag funderat på hur jag skulle ha gjort om jag hade gjort det. Jag föreställer mig att jag skulle ha konstruerat ett fält av de aktuella skolorna och att det förmodligen inte hade räckt med fältet av skolor inom det geografiska område jag studerade. Man hade också behövt se de aktuella skolornas position i relation till andra skolor för att förstå deras position – och därför att valmöjligheten innebär att elever i teorin har tillgång till stadens alla skolor.

Jag antar att vad jag i så fall skulle ha konstruerat är ett fält av institutioner – skolorna. Det sociala rummet av skolor och elever går också att placera in i det geografiska rummet. Ett fält av skolor, antar jag, kan dels vara ett konsumtionsfält, det vill säga, ett fält där eleverna rör sig som konsumenter och där det intressanta är vilka kapital elever har som dras till en viss skola. Det borde också kunna vara ett produktionsfält, bestående av olika slags skolproducenter vilka innehar sina positioner på fältet, beroende bland annat på var de befinner sig i kampen om vad skolan vill förmedla i form av kunskap och inriktning och vilka elever skolan vill producera.

Av intresse vore att bestämma skolornas i undersökningen inbördes positioner och också i relation till andra skolor. En sådan bild har utkristalliserat sig i mitt huvud, men den är så att säga inte vetenskapligt bekräftad. Jag har bedömt att avhandlingens population är för liten för att konstruera ett sådant fält. Att jag i mitt huvud har gjort mig sådana bilder har ändå varit till hjälp för att förstå hur sådana val görs.

Marie Ulväng

Uppsala universitet Kapital och fält, Donald Broady

Ekonomisk-historiska institutionen

Marie Ulväng, 2 april 2006

Bondehushåll i förändring

Kläder och hemtextilier som uttryck för identitet i Härjedalen 1780 till 1900

Avhandlingens övergripande syfte är att via konsumtion/innehav av kläder och hemtextilier undersöka bondehushållens självbild och identitetsskapande process i en tid av förändring i södra Härjedalen 1780 till 1900. Frågeställningarna tar avstamp i de bevarade klädesplaggens förändring från gammalt (livstycken av empiresnitt, knäbyxor) till nytt (blus, långbyxor). Skeendet har ofta beskrivits som förborgerligande, det vill säga som böndernas önskan att efterlikna samhällets övre skikt. På senare tid har forskningen istället betonat förloppet som förbondligande, det vill säga som böndernas medvetna strävan efter en identitet skild från både obesuttna och borgare.[20]

Frågan om bondehushållens självbild och identitetsskapande process är tvetydig. Den innefattar såväl ett kollektivt handlande på gruppnivå som enskilda ageranden på hushållsnivå. Den övergripande frågan blir därför att ta reda på om det överhuvudtaget går att tala om en gemensam bondekultur. Strävade de härjedalska bondehushållen efter att distansera sig från andra grupper, i första hand torpare och backstugusittare? Om det fanns en rådande bondekultur, vilka bönder var då drivande och vilka inkluderades? Var sfären generös mot de barn som inte via arv eller giftermål tog över en gård eller bereddes egen jord via avstyckning? Hur förändrades dynamiken utåt och inom gruppen över tid? Denna övergripande fråga studeras i huvudsak med utgångspunkt i hushållens konsumtion/innehav av kläder och textilier. Mot bakgrund av tidigare forskning står två textila företeelser, vilka troligen kan ses som uttryck för sociala gränsdragningar, i fokus. Den ena frågan rör förändrade preferenser och synen på hemproducerat och köpt. Här vill jag undersöka om självhushållningen tilltog bland de rikare bondefamiljerna vid 1800-talets slut.[21] Motivet till att avstå från köpetyger och konfektionskläder skulle då kunna bottna i en förändrad attityd till köpta varor som ett uttryck för lönearbetarstatus. Avstod de härjedalska bondehushållen från klädedräktens köpetyger, vilka är rikt förekommande under 1800-talets första decennier, i syfte att visa sin status? Öppnade 1800-talets timmerförsäljning och skogsköp upp för en konsumtionskultur där köpt var fint oavsett samhällsskikt? Den andra frågan rör hemmets textila inredning. Blev bondefamiljerna i Härjedalen mer angelägna om hemmets textila utsmyckning under 1800-talet? Var det i så fall ett uttryck för hemmets privatisering, nya vanor och andra umgängesformer? Innebar engagemanget för hemtextilier och boendemiljö att kläderna kom att betraktas som ett mindre viktigt uttrycksmedel?

Jag kommer att utgå från ett mikroperspektiv där individ (kläder och textilier), hushåll (ekonomisk, social och kulturell miljö) och samhälle (kontext) utgör tre nivåer. Å ena sidan står grundvalen för Bourdieus teoribildning, parisiskt 1960-tal, långt ifrån 1800-talets härjedalska bondemylla. Å andra sidan utgör Bourdieus kapital, habitus och sociala rum funktionella verktyg i sökandet efter orsaker till textila uttryck. Korrespondensanalysen är ytterligare ett användbart redskap i min planerade utforskning av hushållens ekonomiska, sociala och kulturella förehavanden. En del av kartläggningen kan vara att identifiera föremål eller företeelser som indikatorer för en viss kultur eller grupptillhörighet. Dessa kan utgöras av moden som har förknippats med borgerliga influenser som till exempel livkjol, klänning, underkjol, krinolin, blus, byxor, bonjour och underkläder. Eller med hemtextilier som dukar, gardiner, servetter och mattor, som också sammankopplats med ett borgerligt leverne. Vävstol och symaskin bör tyda på egen tillverkning. Vidare kan uppgifter om böcker, tavlor och säga något om hushållets kulturella ställning, och hästar och åkdon något om geografisk rörlighet. Föreningshandlingar och tidningar bör kunna ge upplysningar om böndernas delaktighet och samhällsinflytande. Gårdsstorlek, djurinnehav, skulder och fodringar ger viktig information om hushållens ekonomiska verksamheter. Kyrkoböckerna bidrar med uppgifter om hushållets storlek, antal tjänstefolk och giftasmönster. Bruket av titlar, till exempel hemmansägarehustru eller arrendator säger både något om jordbrukets förändring och sociala positioner. Korrespondensanalysens korta bäst-före-datum blir inte ett problem i min dåtidsforskning. För att komma åt förändring över tid kommer jag att göra vissa nedslag. Till problemen hör snarare svårigheterna att finna dugliga indikatorer, eftersom dessa både skiftar och ändrar betydelse över tid. Sammanfattningsvis tänker jag i termer av Bourdieu-light, det vill säga ett försiktigt lånande av Bourdieus mest ändamålsenliga verktyg.

Andreas Åkerlund

Den nationalsocialistiska diktaturen och det vetenskapliga fältet

Den 7 april 1933, kort efter det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland, trädde lagen ”Gesetz zur Wiederherstellung des Berufsbeamtentums” (BBG), mer känd som ”Arierparagraferna”, i kraft. Lagen förbjöd judar och andra ”icke-arier” att arbeta i statlig tjänst samt gjorde det möjligt att avskeda även de statsanställda som misstänktes för att inte helt och fullt stödja den nationalsocialistiska staten. Som en direkt följd av denna lag pensionerades eller avskedades ca 15% av de tyska universitetslärarna och ersattes med andra som var mer eller mindre regimtrogna. Målet med denna lag var tydligt. Det handlade om att det dittills relativt autonoma universitetsväsendet skulle underordnas politiken, om en tydlig vilja att ideologisera vetenskapen. Ytterligare steg togs i denna riktning. Universitetens självförvaltning inskränktes genom att de akademiska senaterna upplöstes och rektorn blev ensam ledare enligt den så kallade ”führer-principen”. Den 1 maj 1934 grundades ett ministerium för vetenskap, uppfostran och folkbildning (REM) som hade som uppdrag att styra och övervaka hela bildningslandskapet – en nyhet i det federala Tyskland med traditionellt starka lokala institutioner.

Det vore möjligt att göra en längre lista på händelserna som återföljde maktövertagandet. Dessa uppenbara försök att inskränka vetenskapernas (relativa) autonom ledde till att tidigare forskning utgick ifrån att Nazi-Tyskland var en vetenskaplig öken där endast kvasivetenskaper som arisk fysik och arisk matematik hade fått ett uppsving. Nyare forskning har dock visat att den så kallade fyraårsplanen (Vierjahresplan zur Wehrhaftmachung) som syftade till att rusta upp Tyskland ledde till en uppåtgående trend för mycket teknisk och naturvetenskaplig forskning; främst krigsrelaterad, men även en biologisk vetenskap som växtförädling fick kraftigt ökade anslag. Detta gällde naturligtvis även rasbiologin och den historiska demografin. Även inom humaniora påbörjade många vetenskapsmän och –kvinnor forskningsprojekt sam var mer i linje med de – mer eller mindre uttalade – önskemålen från staten och NSDAP. Att måla ut Nazi-Tyskland som en vetenskaplig öken är alltså närmast historieförfalskning.

Det händer alltså någonting med den tyska vetenskapen efter 1933, men vad? Den går ju inte under utan förändras i en viss riktning. Frågan jag ställer mig är om det är möjligt att förklara det som hände i Tyskland efter maktövertagandet med Bourdieus fältmodell? Kan Bourdieus modell av ”det vetenskapliga fältet”[22] hjälpa till att förklara hur den vetenskapliga världen i allmänhet reagerar på och anpassar sig till diktatoriska ingrepp?

Jag skulle vilja göra försöket att applicera Bourdieus teorier om det vetenskapliga fältets specifika egenskaper och funktionssätt på det som händer inom vetenskapsvärlden efter det nazistiska maktövertagandet. Fältbegreppet är alltså tänkt att användas som ordnande princip för händelserna inom den tyska vetenskapen. Målet med denna process är först och främst att förklara egenskaperna och utseendet hos det fält som undersökningsobjekten i min avhandling, nämligen de svenska lektorerna, träder in i när de anländer från Sverige, men även att undersöka om begreppen som fält och strategi kan användas vid förklaringen av de enskilda lektorernas handlande.

Trine Øland

Spørgsmål til diskussion på kurset ”Kapital og felt”, 5. april 2006 v. Trine Øland

Projektet ”Grænser for progressive pædagogikformer – en socialisationsanalyse” studerer institutionaliseringen af progressive pædagogikformer, eksemplificeret ved projektarbejde, i en dansk folkeskolekontekst. Det empiriske materiale består primært af omfattende udskrifter og optegnelser af observations- og samtalearbejde på en folkeskole med projektpædagogik, samt optegnelser af læsninger af pædagogiske programmer og politiske programmer (statslige og til dels kommunale) vedrørende skolens form, indhold, mål og mening. Der er også foretaget interview med lærere og spørgeskemaundersøgelse med cirka 35 elever. Desuden består materialet af optegnelser af historisk arbejde med mangfoldige kilder og dokumenter. Det historiske arbejde bevæger sig ind imellem langt tilbage, men det primære historiske nedslag fokuserer på en skole der blev etableret i 1968 i forbindelse med institutionaliseringen af et såkaldt nyt børnesyn i folkeskole-regi. Grundlæggende teoretiske og videnskabsteoretiske inspirationer stammer først og fremmest fra Bourdieu, men også fra Foucault. Afhandlingens analyser kommer forventeligt til at bestå af prakseologiske analyser (Bourdieu) og dispositiv-analyser (Foucault).

De prakseologiske analyser vil interessere sig for projektarbejdet som en social og mental kategoriseringspraktik, forstået som en klasse-praktik. Analyserne vil fokusere på de praktiske afgrænsninger af projektarbejdets vidensområde/faglighed, sociale relationer og reguleringer samt subjektivitetsform, dvs. strategier snarere end struktur er i fokus. Fx kan det udledes, at elevers generelle dispositioner slår ud som sagsforhold: indre ”kunstnerisk” talent og kreativitet, men også udvist vilje til at planlægge og projektere sit skoleliv, bliver ”sagen”. På den måde er det planen at fremanalysere mere almene kategorier eller feltspecifikke kapitalformer (egenskaber) der gør sig gældende i det pædagogiske felt hvor projektarbejde er institutionaliseret. Dispositivanalyserne har til formål at afgrænse hvilke dominerende magt-vidensrelationer (objektiveringsformer) og subjektiveringsformer den progressive pædagogik/projektarbejdet er vævet ind i, dels i dag, dels omkring 1968. Dispositiverne udlæses som en i tiden tværgående rationalitet der synes at være i gang med at foreskrive den sociale omgang (disciplinen eller selvledelsen er eksempelvis dispositiver som Foucault får frem).

Følgende tre problemer kan diskuteres:

1 Objektivering af feltspecifikke kapitaltyper ved hjælp af etnosociologi og historisering

Der skal foretages en historisk-konkret synliggørelse af aktuelt effektive sociale forskelle i det pædagogiske felt hvor projektarbejde er institutionaliseret – set i relation til det sociale rums totale differentieringer af forskelle (i hvert fald i teorien). Spørgsmålet er hvordan dette vil lykkes ved hjælp af en kombination af etnografisk feltarbejde, et teoretisk-sociologisk blik vedrørende forskelsrelationer samt historisering og samfundsmæssiggørelse af skillelinjer i feltet. Problemet består bl.a. i at oparbejde de sociale forskelle i feltet som praktiske forekomster – uden at overtage Bourdieus kapitalformer med bind for øjnene.

2 Historien som objektiveringsredskab og historien som en form for klassifikation

I første omgang anvendes et historisk perspektiv som en måde at fremkalde kategorier i det nutidige materiale på – altså som en slags objektiverende sammenligningsgrundlag og ikke-lineært forståelses- og forklaringsreservoir hvad angår det nutidige materiale (kategorier historiseres og samfundsmæssiggøres). Samtidig kan der produceres viden om et stykke pædagogisk skolehistorie, nemlig perioden omkring 1968 i forhold til i dag: ved hjælp af en foucausk dispositiv-analyse kan det undersøges hvilke magt-vidensrelationer og subjektiveringsformer som projektarbejdet er vævet ind i omkring 1968 og i dag, og ved hjælp af en bourdieusk analyse kan forskellige positioner og historisk betingede styrkeforhold mellem positioner i det pædagogiske felt, relateret til positioner i magtfeltet/det sociale rum, synliggøres. Hermed skulle det være muligt at sige noget om det aktuelles retning i en bredere mening, men også at afmontere nogle af de mere lineære historiefortællinger, fx om progressivismens forfald. En vis optagethed af hvordan historien omtales og henvises til i dag indgår derfor også i projektet – i det mindste som forstyrrelse! Lige fra 1920´erne kan der fx spores en fortælling om at den progressive pædagogik skulle være mere rummelig og dermed ikke båret af særlige interesser, men tværtimod interesseret i alles interesser. En anden dominerende nutidshistorie er at i 1920´erne og 1960´erne var der rigtig progressivisme til, men ikke mere, fordi progressivismens fokus på det unikke individuelle barn er blevet overtaget af en økonomisk orienteret individualisme. I den forbindelse er Bourdieus advarsel mod at beskrive de to poler (økonomisk og kulturel) i rummet for økonomisk magt som et før og et efter interessant (Bourdieu 1989: State Nobility). Her bliver det tydeligt at den historiske fortælling om en slutning, et før og et efter, blot vil være et synspunkt eller en elementær klassifikations-operation. Som jeg læser Bourdieu, bør løsningen være at sammenligne to feltbeskrivelser (en for hver periode), struktur til struktur, således at sammenligningsobjektet er historiske relationer mellem positioner og grupperinger. Men dermed løses problemet vel ikke? Historieskrivning (afgrænsning af perioder fx) – både den historie aktører i det pædagogiske felt fortæller og den historie jeg kommer til at skrive – vil altid være en klassifikation?

3 Foucault og Bourdieu og fænomenerne praktik og kritik

I forlængelse af Foucault er det centrale at objektivere den rationalitet der er indskrevet i programmerne (de politiske, administrative eller pædagogisk-teknologiske). Foucault er på ingen måde interesseret i at vise en forskel mellem ideal og ”virkelighed”. Derimod er interessen at vise at måden vi forstår virkeligheden på, afhænger af programmerne og programmerne medfører effekter i virkeligheden, de krystalliseres i institutioner, de informerer individuel adfærd og udgør et net for opfattelsen og vurderingen af praksis, fx gennem evaluering af indsatser. På den måde udleder jeg i forhold til mit projekt, at med Foucault fås et fokus på de betydningsmæssige praktikker hvormed viden, socialitet og subjektivitet konstrueres som norm og kategori. Popkewitz taler fx om at analysere felter, forstået som kontekster for betydningsmæssige antagelser eller felter for kulturel praksis. Der er altså ikke tale om felter og praktikker i sociologisk og samfundsmæssig forstand jf. Bourdieu, men kontekster der indskriver antagelser om menneskelig væren, handling og deltagelse. Med Bourdieu er der både fokus på en kulturel betydningsmæssig praktik og en social praktik, og den kulturelle praktik er her struktureret af en differentieret samfundsmæssig praktik: kategorierne har samfundsmæssig oprindelse og udtrykker samfundsmæssige forhold og distinktioner. Spørgsmålet i forhold til mit problemområde drejer sig om hvilken rolle disse forskellige grund-teorier spiller og hvilke typer af kritik der kan etableres med de forskellige typer af teori? Måske kan man sige at med Foucault anlægges et epistemologisk snit: der kan foretages en undersøgende vurdering af kategorier og former for viden. Med Bourdieu anlægges udover et epistemologisk snit, også et socialt snit: der kan også foretages en undersøgelse af den aktuelle socialhistoriske virkelighed i form af dominans og udbytning og hvordan det relaterer sig til kategorier og former for viden. Jeg ønsker både at rejse spørgsmål om den progressive pædagogiks etablerede tænkemåder, men også, og ikke mindst om den progressive pædagogiks etablerede sociale strukturer og praktikker. Så behøver jeg overhovedet Foucault – eller sagt på en anden måde: kan Foucaults bidrag siges at være indeholdt i Bourdieus bidrag?

[1] Pierre Bourdieu: Distinction (Paris. 1979, London, 1984, övers.), sid. 136 f.

[2] Ibid. sid. 60 f.

[3] Ibid. sid. 44.

[4] Kunskapsutveckling inom sjukgymnastik(1990); Kommunikation i kliniken(2001)

[5] Nexø Jensen, Hanne (2003) ”Danske ph.d.-studerendes karrierespor – vejen ad hvilken” Højgaard,Lis og Dorte Marie Søndegaard (red.) (2003) Akademisk tillblivelse. Akademia og dens kønnede befolkning København: Akademisk Forlag, Högskoleverket (2006), Forskarutbildning och forskarkarriär – betydelsen av kön och socialt ursprung Högskoleverkets rapportserie 2006:2 R, Etzkowitz, Henry et al. (2000) Athena Unbound – The Advancement of Women in Science and Technology, Cambridge: Cambridge University Press

[6] Rosengren, Cecilia, Tidevarvets bättre genius (Sthlm 1999), även avhandlingsmanus av Jonas Jarlbrink, Journalistkultur.

[7] Holmberg (1983), s. 130.

[8] Gustafsson (1992), ”Per-Albin Hansson”.

[9] Boling (1996), s. 9-10.

[10] Moore (1984), s. 9-10.

[11] Simmel (1971), s. 79.

[12] Broady (2005), s. 3.

[13] Se exempelvis Gibbons, M. m.fl. The new production of knowledge. The dynamics of science and research in contemporary societies. GB: SAGE Publications. 2002 samt Ziman, J. Real science. What it is, and what it means. GB: Cambridge university press 2000

[14] Självklart ska man ställa sig kritisk till hela retoriken kring ”kunskapssamhället”. Samtidigt pekar begreppet på något i det här sammanhanget mycket viktigt, nämligen ambitionen att från politiskt håll sammanföra vetenskapen och samhället.

[15] Bourdieu, 1979, s. 50f.

[16] Se Gunneriussons och Hassebergs artiklar i Sociala nätverk och fält.

[17] Broady, 1998, s. 20f.

[18] Neidenmark, 2004, s. 64.

[19] Nilsson, 2000, s. 26.

[20] Christiansen (1978) och Ahlberger (1996)

[21] Ahlberger (1996) s. 154 f och Shammas (1990) s. 4.

[22] Det vetenskapliga fältets specifika karaktär beskrivs bäst i Les usages sociaux de la science (jag använder mig av den tyska utgåvan: Bourdieu, Pierre, Vom Gebrauch der wissenschaft. Für eine klinische Soziologie des wissenschaftlichen Feldes, Konstanz: UVK, 1998.

URL of this page is http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/k-kap06-texter-060409.htm
Back to the course page Kapital och fält
Back to SEC home page
Created by Emil Bertilsson. Last updated 2011-08-11