Sif Bokholm: "I vimlet" (utdrag), underlag till SEC-seminarium med Sif Bokholm torsdagen den 4 oktober 2001 kl 13.15-15.00
Lokal: ILU, Uppsala universitet, Seminariegatan 1, rum 1219

URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-bokholm-011004.htm

Malmö den 26 september 2001

Till
Deltagarna i seminarium i Uppsala
den 4/10 2001 kl. 13.15–15.00

Hej!
Först och främst vill jag tacka för inbjudan att komma till Uppsala och berätta om min pågående forskning. Det skall bli mycket trevligt.

Tanken är att jag dels skall tala något om arbetet med min bok om Agda Montelius: ’En kvinnoröst i manssamhället’, dels om mitt nuvarande forskningsämne.

Under arbetet med avhandlingen hände det som väl alla känner till – det samlades en hel del material som inspirerade till ytterligare forskning. Resultatet blev en uppsats under rubriken ’I vimlet – Mötesplatser för kvinnosak och kultur kring sekelskiftet 1900’ som blir mitt bidrag till den antologi som projektet ’Det vidgade rummet’ kommer att ge ut.

För att ni skall få en uppfattning om uppsatsens innehåll skickar jag ett kort utdrag. Inlednings- och avslutningsavsnitten sänder jag i den form jag tänker mig dem i mer eller mindre färdigt skick. Däremellan endast en redovisning av mina huvudsakliga undersökningsobjekt.

 Vi ses torsdagen den 4/10

 Sif Bokholm

I vimlet.
Mötesplatser för kvinnosak och kultur kring sekelskiftet 1900

Sif Bokholm

 Den 7 februari 1885 träffades 20 kvinnor i Hushållsskolans lokal på Jakobsbergsgatan 11 i Stockholm. Det var första sammankomsten i det exklusiva damsällskapet Nya Idun och på programmet stod ett föredrag av författarinnan Anne Charlotte Edgren-Leffler. Bland publiken fanns den 35-åriga Agda Montelius, bosatt på Södermalm tillsammans med maken Oscar, filosofie doktor och sedermera framgångsrik professor i arkeologi. Själv var hon sedan sex år tillbaka engagerad i det sociala arbetet i sin hemförsamling där hon var ordförande i Maria Skyddsförening. Två månader tidigare hade hon deltagit i bildandet av Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF), Sveriges första organiserade kvinnorörelse med hela kvinnosaken på sitt program. Där skulle hon följande år väljas in i styrelsen, 1898 tillträda som vice ordförande och från 1903 till sin död 1920 fungera som första kvinnliga ordinarie ordförande. Dessförinnan hade hon intensifiera sina insatser på det sociala området; år 1889 var hon en av grundarna av Föreningen för välgörenhetens ordnande (FVO) och som heltidsarbetande byråföreståndare blev hon en ledande kraft när det gällde att rationalisera det filantropiska arbetet i Stockholm.[i]

     FVO och FBF blev fortsättningsvis Agda Montelius huvudarenor men dessutom syntes hon ofta i vimlet av mötesplatser i Stockholm under perioden 1880–1920 där olika grupper av borgerliga kvinnor träffades i mer eller mindre organiserad form. I min biografi över Agda Montelius har jag låtit de stora organisationerna stå i centrum. Här vill jag främst undersöka andra mötesplatser, där Agda Montelius roll blir att utgöra en sammanhållande länk som hjälper mig med urvalet. Jag väljer nämligen att begränsa mig till de arenor där hon på ena eller andra sättet är närvarande. Hon är inte huvudpersonen men hon finns alltid på plats, ibland med ordförandeklubban i handen, ibland som en medlem bland andra. I själva verket var hennes aktivitet och synlighet så omfattande, att man genom att följa hennes väg mellan mötena får upp till ytan en stor del av den borgerliga kvinnorörelsens föreningsliv vid denna tid.

     Tidens kvinnosaksfråga var perspektivrik: Vissa grupperingar hade klart uttalade politiska program där kampen för jämställdhet med männen var huvudsyftet, andra bestod av sammanslutningar med uppgift att tillvarata kvinnans intressen som yrkesverksam och självförsörjande. Några ägnade sig åt socialt samhällsarbete medan andra stod för kulturellt utbyte och gemensamt nöje. Men alla syftade mer eller mindre medvetet till att vidga kvinnolivet både rumsligen och andligen. Ofta kombinerades flera av dessa syften inom samma förening. Ett exempel är Nya Idun där kulturellt umgänge och munter samvaro förenades med en kvinnopolitisk strävan. Ett annat är Handarbetets vänner som i denna uppsats endast kommer att nämnas i förbifarten men som gjorde en stor kulturell insats som skapare av en modern textilkonst samtidigt som man gav utbildning och en passande sysselsättning för borgarklassens döttrar och en viss försörjningsmöjlighet åt några av arbetarklassens kvinnor.[ii] För att kunna göra sin stämma hörd i den mångsidiga samhällsdebatten krävdes politisk kunskap och träning både i argumentationsteknik och offentligt framträdande, något som Diskussionsklubben av den 21 januari 1912 förväntades ge. Ett viktigt medel för att få acceptans för kravet på jämställdhet var att informera omvärlden om kvinnors erfarenhet och kompetens och här spelade Iduns kvinnliga akademi och Årstautställningen en huvudroll. Av utrymmesskäl har jag valt att fokusera på samlingsplatser där kvinnofrågan stod i centrum, detta på bekostnad av en rad organisationer med ett mer renodlat socialt och filantropiskt syfte. Eftersom Agda Montelius aldrig ägnade sig åt ett avlönat yrkesarbete saknas även sådana sammanslutningar.  

***

De sammanslutningar jag främst går in på är följande:

Föreningen för gift kvinnas äganderätt (1873-1896)

Fredrika-Bremer-Förbundet (bildat 1884)

Sällskapet Nya Idun (bildat 1885)

Svenska dräktreformföreningen (1886-1903)

Svenska kvinnors nationalförbund (bildat 1896)

Iduns kvinnliga akademi (bildad 1905)

Diskussionsklubben av den 21 januari 1912

Kvinnornas Årstautställning 1914

Dessutom framskymtar bl.a. Familjesamkvämet Heimdall/Kråkorna, International Council of Women, FKPR, LKPR, Blåstrumpskotteriet, Svältringen, Federationen, Föreningen Vaksamhet, Skyddsvärnet, Hemmet Fristad, Samfundet De nio, Handarbetets vänner och ett antal av de föreningar som var anslutna till SKN.

Naturligtvis kan det inte bli tal om en djupgående studie av föreningarna - uppsatsen är 42 sidor lång. Speciellt fokuserar jag på syftet med de olika verksamheterna och vilka personer som deltog. Att det överlappande medlemskapet var stort framgår av bifogad tablå.

***

Här följer den avslutning jag tänkt mig:

Strategier och skiljelinjer på väg mot offentligheten

Berättelsen om ett urval av kvinnoföreningar bildade under åren 1873 till 1914 ger ett brett perspektiv på tidens kvinnofråga. Frigörelsekampen utkämpades på flera fronter; den handlade om det mest intima, den egna kroppen och klädseln, om jämställdheten i äktenskapet och rätten till en umgängeskrets utanför hemmets och mannens kontroll. På det offentliga planet gällde den rätten till ett eget yrkesliv och försörjning liksom delaktighet i det sociala och politiska arbetet. Frigörelsen från mannen avspeglas också i kvinnorörelsens utveckling. Medan de först bildade organisationerna öppet sökte mannens stöd poängterades med åren alltmer den egna kraften, något som FKPR är ett exempel på. Detsamma gäller Årstaprojektet. Här sökte man med ljus och lykta både i Stockholm och Malmö innan man fann tillräckligt många kvinnliga bokbindare för att slippa ta männen till hjälp.[iii] Agda Montelius var tydlig i sitt budskap, när hon beskrev utställningen som ”ett mäktigt epos öfver den svenska kvinnans duglighet” och något ironiskt påpekade att den enda gång tidplanen spräcktes var när manliga händer måste tas till hjälp, d.v.s. vid uppbyggandet av fastigheten.[iv]    

     En viktig strategi var att demonstrera kvinnlig kompetens – som grupp men också som individer. Samtidigt som betydelsen av samarbete poängterades var det både tillåtet och önskvärt att lyfta fram individen som förebild. På ett synnerligen professionellt och målmedvetet sätt använde man sig av tävlingar, utställningar och biografiska verk för att dra fram den ena ”märkes­kvinnan” efter den andra i offentlighetens ljus.[v] I protest mot en manlig särorganisering skapade kvinnorna en mot­offentlighet med egna klubbar, egna hotell- och sammanträdesrum, egna utställningar och egna förebilder. Slående är i hur hög grad de kopierade männens offentlighet. Den något paradoxala slutsatsen blir att de efterstävade likhet med männen men utan att utmana dem på deras egna arenor. I stället blev särorganisering, en kvinnlig borgerlig offentlighet, ett viktigt redskap i jämlikhetskampen.[vi]

     De föreningar som skildrats i denna uppsats hade det gemensamt att de officiellt stod för partipolitisk neutralitet och det är intressant att se hur kvinnor trots olika samhällsåskådning och intresseinriktning kunde samlas till gemensamma aktioner och intellektuellt utbyte. Samtidigt kunde kravet på neutralitet få en bromsande effekt. Så kom hänsynen till medlemmarnas politiskt vitt skilda åsikter att påverka SKN i en konservativ riktning och både Nya Idun och DK avstod av samma anledning ibland från att ta ställning i kontroversiella frågor. Värt att notera är också att det enbart är kvinnor med borgerliga värderingar som trätt fram, något som naturligtvis beror på att det är professorskan Agda Montelius och hennes nätverk som stått i fokus. De socialdemokratiska kvinnorna var knappast overksamma under denna tid och vi vet att de ofta samarbetade med den borgerliga kvinnorörelsen i speciella sakfrågor.[vii] Men i sociala och kulturella sammanhang tycks skiljemuren mellan de båda lägren ha varit hög. I de förberedande mötena inför Årstautställningen deltog flera socialdemokratiska kvinnoföreningar, bl.a. representerade av Anna Sterky, men när utställningskommittén konstituerades saknades hon och hennes partikamrater. Kanske stöttes de bort av den klart uttalade regeln att ingen partipolitisk propaganda fick drivas.[viii] Följden blev att utställningen fokuserades på de borgerliga kvinnornas verksamhet även om också industriarbeterskorna, deras antal och arbetsprestation belystes både i en grafisk framställning och i talrika sifferuppgifter inklusive lönestatistiker.

     Det är knappast ett genomsnitt av den borgerliga kvinnan vi mött. Beträffande civilstånd är det svårt att dra en skiljelinje. Som framgår av bifogade tablå övervägde visserligen antalet ogifta, men skillnaden är inte tillräckligt stor för att man ska kunna dra några slutsatser. Däremot framstår det tydligt att de gifta kvinnor som deltog oftast hade män som representerade en intellektuell eller ekonomisk elit medan de ogifta skaffat sig en egen position i samhället som lärare, författare, konstnärer, socialarbetare m.m. Dräktreformföreningen tycks skilja sig från de övriga genom sin överrepresentation av gifta kvinnor. Gurli Linders presentation av de tio mest verksamma medlemmarna visar att fem var gifta med akademiker, varav fyra professorer, en med ett justitieråd och en med en bankdirektör. I gruppen fanns dessutom två, förmodligen ogifta, kvinnor som titulerades gymnastikdirektör respektive lärarinna.[ix]

     Kvinnorna var, som Gertrud Adelborg uttryckte det, måna om att deras emancipation skulle förverkligas genom ett lugnt, sansat och agitationsfritt agerande. Trots detta tog de onekligen ett djärv steg när de klev ut i offentligheten och krävde förändring av det dåtida manssamhället. Mest provocerande uppfattades förmodligen medlemmarna i Föreningen för gift kvinnas äganderätt. Föreningen var den första i sitt slag och den siktade till att undanröja mannens husbonderätt inom äktenskapet, något som måste ha slagit ner som en bomb i 1870-talets samhälle. Som vi sett spelade liberala och reformvänliga män en betydande roll i föreningen, men det hindrade inte att kvinnorna blev huvudmålet för kritiken. När Sydsvenska Dagbladet 1877 kommenterade riksdagsmannen Carl Johan Svenséns motion i frågan var det ”fruntimmers­föreningen” och dess medlemmar, ”en flock bedagade blåstrumpor”, som blev måltavla för en gycklande kritik.[x] Medlemmarna i Nya Idun gisslades också i pressen. Då handlade det om deras samröre med den i mångas tycke osedliga Ellen Key. Av samma anledning knakade det i fogarna inom vissa äktenskap som vid salongsmottagningar och glada möten inom Kråkorna uppvisade en idyllisk fasad. Både Calla Curman och Gurli Linder beklagade sig inför Agda Montelius över äktenskapliga stridigheter på grund av att deras män ogillade att de umgicks med Ellen Key.[xi]

     Att offentligen demonstrera kvinnlig kompetens kunde också uppfattas som utmanande. Trots att kvinnorna vid Årstautställningen avstod från att peka på uppenbara orättvisor av rädsla att anses alltför provocerande undgick de knappast kritik. Utställningsvärdinnorna fick ibland utstå både överlägsenhet och hånleenden. Men en kvinnlig skribent kunde lite raljerande berätta om hur ”de mest förhärdade gamla ungkarlshjärtan” veknade inför hemköket och demonstrationskurserna i matlagning. Sådan ”sant kvinnlig verksamhet” kastade, menade hon, ett försonande drag över de andra ”okvinnliga” tilltagen.[xii] De dåtida kvinnosakskvinnorna kunde alltså få utstå klander av både offentlig och mer privat karaktär på grund av sin djärvhet att utmana manssamhället. Men säkerligen övervägde det positiva i form av ett brett nätverk av vänner och likasinnade med många tillfällen till kulturellt, intellektuellt och nöjsamt umgänge. Framför allt skall man inte underskatta den tillfredsställelse de delade med varandra vid varje framgång, för varje nytt steg som togs på vägen mot målet att, som Agda Montelius uttryckte det, uppnå ”rätt för kvinnan att blifva människa, fullt och helt.”[xiii]

Tablå över överlappande medlemskap 

SDF    Svenska dräktreformföreningen

GKÄ    Föreningen för gift kvinnas äganderätt

FBF     Fredrika-Bremer-Förbundet

SNI     Sällskapet Nya Idun

SKN    Svenska kvinnors nationalförbund

DK      Diskussionsklubben av den 21 januari 1912

IKA     Iduns kvinnliga akademi

Årsta  Årsta utställningskommitté

og      ogift

Back to SEC home page
URL of this page is<http://www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-bokholm-011004.htm
This HTML version created by Donald Broady. Last updated 2001-10-04