HTML-version av Donald Broady: "Lärarutbildningens hierarkier", publ. som ett förord pp. 5-6 i Mikael Börjesson, Det svenska högskolefältet och lärarutbildningarna, Rapporter från Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi 30. Uppsala: SEC, Uppsala universitet, 3 rev. uppl. december 2006.
Hela rapporten finns tillgänglig på
www.skeptron.uu.se/broady/sec/sec-30.pdf
Förord: Lärarutbildningens hierarkier
av Donald Broady
Det är en remarkabel upptäckt som Mikael Börjesson redovisar i den här
rapporten. Under de senaste femton åren har de svenska lärarstudenternas
tillgångar successivt skrumpnat ihop. Vad man än mäter – de allt lägre
gymnasiebetygen, de allt sämre resultaten på högskoleprovet, härkomsten i allt
lägre samhällsklasser, den sjunkande utbildningsnivån för deras föräldrar – har
de som rekryteras till lärarutbildningen allt mindre kulturellt och annat
kapital med sig i bagaget. Det är inte längre lärares barn som blir skollärare.
Att lärarutbildningen i olika avseenden är lågt rankad har varit känt sedan tidigare undersökningar (varav somliga presenterats i föregående utgåvor i denna rapportserie). Det gäller särskilt vid de etablerade universiteten. Placeringen är relativt sett högre i de interna hierarkierna vid högskolor och nyare universitetet där elitutbildningar saknas, men mönstret överallt detsamma. Andelen kvinnliga studenter är hög. Mest extrem är förskollärarutbildningen som nära nog monopoliseras av arbetarklassens döttrar. På övriga lärarutbildningar är spridningen något större, enligt principen att ju äldre barn som skall undervisas, desto högre socialt ursprung och desto större andel män bland deras lärare.
Detta visste vi redan, däremot inte vad Mikael Börjesson visar på de följande sidorna: att lärarutbildningarna förflyttat sig på den sociala kartan, att rörelsen alltsedan tidigt 1990-tal varit nedåtriktad och att förändringen varit så dramatisk. Bortsett från vissa kortare tekniska utbildningar finns ingen utbildning som rutschat lika brant utför. Eftersom nedgången främst drabbat de delar av lärarutbildningen som tidigare haft förhållandevis högre social och meritokratisk rekrytering, finns det skäl att tala om en proletarisering.
Som medborgare blir man bekymrad. Förutom de oundvikliga frågorna om skolundervisningens kvalitet finns anledning att oroa sig för sociala konsekvenser. Det går att förutse att en stor del av landets skolor kommer att te sig oacceptabla för överklassen och den övre medelklassen. Så snart dessa föräldrar läst det första brevet som barnets nya lärare skickat hem, kommer de att knacka på hos rektorn och meddela att en så okunnig person får inte släppas i närheten av mitt barn. Eller också röstar de med fötterna och flyttar barnet till en annan skola. Då klyvs systemet definitivt.
Som utbildningssociolog blir man nyfiken. Hur förklara att rekryteringen av lärarstudenter är som den är? Och vilka är effekterna?
De hänvisningar till skollärarnas usla löner och yrkets dåliga status som brukar cirkulera i debatten räcker inte som förklaringar utan väcker bara fler frågor. Varför är i så fall status och löner så låga? Utbildningssociologin kan bidra med förklaringar av annan art. För egen del tror jag att det är fruktbärande att sätta de spänningar och konvulsioner som präglar lärarutbildningen i samband med dess olikartade placering i olika hierarkier: högt upp i skolans värld, långt ned i den akademiska världens interna hierarkier, och ytterligare andra placeringar i de administrativa och politiska fälten och i det större sociala rummet.
Tag som exempel lärarutbildarkåren, vars ställning bestäms av flera olika hierarkier. I skolans värld är många lärarutbildare hemmastadda i de högre sfärerna: de kan vara uppburna läromedelsförfattare med positioner i skolämnesföreningarna och på annat håll, somliga är betrodda i fackliga sammanhang, andra anlitade i kursplanearbete eller i den regionala och nationella skolutvecklingen. Många är personligen bekanta med skolledare, skoldirektörer och tjänstemän på Skolverket.
Sådana symboliska tillgångar och sociala nätverk tillmäts ringa värde i den akademiska världen. I synnerhet vid de etablerade universiteten är det andra slag av symboliskt kapital som räknas. Att utifrån en position som lärarutbildare försöka göra sin röst hörd är ganska utsiktslöst. Reaktionerna brukar bli misstro eller tystnad. I den belägenheten är förklarligt att vederbörande vänder ryggen åt universitetsvärlden och vetenskapssamhället för att i stället söka sin förankring inåt lärarutbildningen och utåt skolsektorn.
Spänningarna mellan motriktade hierarkier kan förklara fler särdrag hos lärarutbildningen. Ett tydligt exempel är tendensen att låta undervisningsformerna likna dem som lärarstudenterna anmodas att tillämpa i sitt framtida arbete med skolelever. Med åtföljande kollisioner med akademiska värdesystem. Att det är något särskilt med lärarutbildningen framgår av tankeexperimentet att formerna för undervisning av blivande kriminologer eller veterinärer skulle anpassas till för tillfället gångbara uppfattningar om hur lagbrytare eller kor bör bemötas.
Ett annat exempel är hur forskarutbildningen ofta försiggår i anslutning till lärarutbildningarna och i pedagogik, didaktik, pedagogiskt arbete, lärande och liknande ämnen. Min hypotes är att denna utbildning i de flesta fall inte är en utbildning till forskare; det är en maskerad lärarutbildning, nämligen en utbildning till högskolelektor. Doktoranderna förbereder sig inte för att utforska saker och ting utan för att undervisa om dem. Låt vara att detta bara är en hypotes som förstås måste prövas genom undersökningar av vad forskarutbildningen gör med doktoranderna och vad dessa gör under sin utbildning och därefter, jämte jämförelser med andra utbildningar (där förvissa samma mönster kan återfinnas, men sällan lika påtagligt). Ändå tror jag tills vidare att vi här kan finna förklaringar till den annars gåtfulla hållning till forskningstraditionerna och det vetenskapliga hantverket som präglar åtskillig forskarutbildning i lärarutbildningarnas närhet. Mycket av det som där pågår förefaller oförenligt med de vetenskapliga fältens värdehierarkier – exempelvis strävan att till formen men inte i kraven på metod och empiri efterlikna forskningen inom psykologi, filosofi, statsvetenskap med flera discipliner, eller genrekravet att avhandlingens första femtio sidor skall fyllas med läroboksliknande referat av stora tänkares tankar av ringa relevans för den efterföljande resultatredovisningen. Allt sådant blir mer begripligt i perspektiv av att det här egentligen rör sig om en lärarutbildning. När doktoranderna läser om Vygotskij eller Foucault är poängen inte att de skall bidra med nya insikter om Vygotskij eller Foucault, inte heller att de skall utrusta sig med verktyg för sina egna undersökningar. Poängen är att de, doktoranderna, prepareras för att undervisa om Vygotskij eller Foucault och för att ta del i utbytena och konkurrensen med andra som undervisar om Vygotskij eller Foucault. Denna och likartade mekanismer kan förklara att vetenskapligheten så ofta antar karaktären av yttre apparition, ungefär som den svart- och gulrandiga bakkroppen som får vissa blomflugor att likna getingar. Fast utan gadd. Ett fenomen som biologerna kallar mimikry. Att man inom dominerade forskningsområden är benägen att förse sina verksamheter och alster med yttre attribut lånade från ansedda discipliner är väl bekant. Uttryck för underordning, således – dock bara så länge man befinner sig tillräckligt nära de vetenskapliga fältens gravitationscentra; samma symboliska tillgångar som där tillerkänns noll och intet värde kan vara högt skattade inom områden där fler rivaliserande hierarkier gör sig gällande. Ett sådant område är den till lärarutbildningen knutna forskarutbildningen (liksom forskningen).
Noteringarna ovan om de undervisande lärarna, undervisningsformerna och forskningsöverbyggnaden skulle grovt sagt kunna sammanföras under rubriken "Akademisering med förhinder" men berör mer än bara den välbekanta dualiteten akademisk kultur kontra lärarseminariumkultur. För att förklara lärarutbildningens egenart och utveckling behövs studier av polariteter och hierarkier inom fler fält och områden. Mikael Börjesson har tagit sig an frågan om vad lärarstudenterna i jämförelse med andra studenter för med sig från föräldrahemmet och i form av skolkapital – en fundamental aspekt som negligerats när lärarutbildningen och dess tillkortakommanden debatterats ur otaliga andra vinklar.
Detta förord är en kort version av ett anförande ”Lärarutbildningens hierarkier” vid NFPFs (Nordisk Förening för Pedagogisk Forskning) 31:a kongress, Danmarks Pædagogiske Universitet, 6-9 mars 2003. Under samma session presenterade Mikael Börjesson för första gången den studie av förändringar i rekryteringen av lärarstudenter som redovisas nedan.