Detta är en preprint-version av Donald Broady, "En ny vetenskap om konstnärliga verk?", Res Publica, nr 21, 1992, pp. 195-197.

Denna korta artikel är en kommentar till den i samma tidksriftsnummer publicerade svenska översättningen (pp. 198-211, rubricerad av "Pierre Bourdieu intervjuad av Pierre-Marc de Biasi") av « "Tout est social ! », Magazine litteraire, no 303, octobre 1992, pp. 104-111.

En ny vetenskap om konstnärliga verk?

Några ord i anslutning till intervjun med Pierre Bourdieu

Donald Broady

Bourdieu gör det inte lätt för sig. Han vill så mycket på en gång. Eftersom han gör bruk av ett omfattande metodbatteri, från statistiska korrespondensanalyser till historiska, etnologiska och lingvistiska metoder, är det inte konstigt att filosoferna kallar honom positivist och de empiristiska sociologerna filosof, att liberalerna betraktar honom som marxist och marxisterna som liberal, att specialisterna på kvantitativa metoder anser att han försummar att verifiera sina resultat och att somliga specialister på s.k. kvalitativa metoder tycker att han är en reduktionist, strukturfunktionalist och inskränkt räknekarl. Eftersom han givit sig till att undersöka ett otal vitt skilda sociala grupper — bönderna och trasproletärerna, skollärarna och eleverna, universitetslärarna och studenterna, storföretagagarna, ekonomerna och juristerna, politikerna och fackföreningsledarna, biskoparna, filosoferna, humanisterna och samhällsvetarna, författarna och förläggarna, konstnärerna och galleristerna — inbjuder han till avvärjande reaktioner, inte bara från studieobjekten utan framför allt från mer specialiserade (dvs. snart sagt samtliga) konkurrenter i forskarvärlden. Det är kanske naturligt att den som ägnat decennier åt att bli specialist på, låt säga, Flaubert uppfattar sociologen som klampar in på samma forskningsområde som en glad amatör.

Till sitt försvar brukar Bourdieu hävda, att den långt drivna arbetsdelningen inom dagens humanvetenskap oftast har sociala orsaker. Forskarna konkurrerar på en marknad där det kan löna sig att bilda en egen liten skola och hägna in en egen specialitet, nästan hur smal som helst. Hellre nummer ett i byn därhemma än nummer två i Rom, som talesättet lyder. Men det finns enligt Bourdieu inga vetenskapliga skäl till att stycka sönder forskningens föremål, så att somliga specialister tar sig an Flauberts texter, andra hans personlighet och åter andra samhället runtomkring. Tvärtom, detta slags socialt betingad — till skillnad från vetenskapligt motiverad — specialisering är ett hinder för utvecklingen av humaniora och samhällsvetenskap. Medan Bourdieus egen disciplin, sociologin, på andra håll och tydligast inom den amerikanska inflytandesfären upplösts i ett otal bindestrecksvarianter (ofta försörjda av specialiserade finansiärer, därav uppsplittringen i bostadssociologi, skolans sociologi, åldringssociologi etc), har han i Frankrike bidragit till att återuppliva durkheimianernas storslagna — imperialistiska, menar kritikerna — dröm om sociologin som ett synnerligen omfattande företag, inkluderande i stort sett allt vad vi i dag benämner samhällsvetenskap och därtill åtskilligt som brukar klassificeras som humaniora.

Intervjun härintill illustrerar problemet. Läsaren bör veta att Bourdieus samtalspartner, Flaubertkännaren Pierre-Marc de Biasi, tillhör ledarna för en ny skola inom fransk litteraturvetenskap, "den genetiska kritiken", som förespråkar en minutiös granskning av författarens väg från de första utkasten, över olika koncept och manuskriptversioner fram till det publicerade verket — sådan denna väg, väl att märka, avtecknas i det författaren skrivit ned. Texterna i centrum, det är inte fråga om ett återtåg till Sainte-Beuve och den biografiska metoden.

Intervjun illustrerar de svårigheter och möjligheter som är förbundna med Bourdieus projekt. Hans senaste bok Les règles de l'art är den hittills mest genomförda demonstrationen av hans metod för att övervinna den arbetsdelning som han finner så fördärvlig, och som inom forskarvärlden tar sig uttryck i dikotomier mellan historisk och strukturell analys, mellan fenomenologiskt eller psykologiskt inifrånperspektiv eller sociologiskt utifrånperspektiv, mellan internalistisk och externalistisk förståelse av litterära och konstnärliga verk, etc. Den sist nämnda dikotomin ställer mot varandra litteraturvetare som håller sig inom texternas värld och litteratursociologer som söker förklaringar i författarens biografi eller klassbakgrund eller läsekretsens sociala och ekonomiska belägenhet. Bourdieu menar att tillvägagångssätten är otillräckliga var för sig. Han räknar självfallet in de Biasi bland internalisterna (och attackerar honom i sin bok, s. 276f), och meningsutbytet dem emellan visar att diskussionen om Bourdieus brobyggarprojekt nätt och jämnt börjat. Materialrikedomen till trots är hans senaste bok närmast ett forskningsprogram, ett förslag till en ny "vetenskap om konstnärliga verk". Själv förutspår Bourdieu att man kommer att nå långt längs den anvisade vägen, dvs när man på systematiskt vis relaterar litterära och konstnärliga verk och deras upphovsmän till de litterära och konstnärliga fältens struktur och historia — ja, till och med ifråga om utforskandet av stilen och tonen och texternas allra mest "interna" språkliga och konstnärliga kvaliteter kommer man att nå mycket längre att vad internalisterna lyckas med. Pierre-Marc de Biasi tvivlar. Det finns ingen domstol som kan avgöra vem som har rätt, men fler empiriska undersökningar, varför inte även på svensk botten, skulle ge något slags besked om vad Bourdieus redskap duger till och vari begränsningarna består.

URL of this page is www.skeptron.uu.se/broady/sec/p-broady-92115-en-ny-vetenskap.htm