Abstracts och papers

Lista över samtliga deltagare>>

Lars Elenius, FD, Luleå tekniska universitet, Lars.Elenius@ltu.se
[paper i fulltext] OBS! Ny version utlagd 27/9 kl. 07.55

Sune Jon Hansen, doktorand, Köpenhamns universitet, sunejh@hum.ku.dk
[paper i fulltext]

Marianne Liliequist, FD. prof., Umeå universitet, marianne.liliequist@kultmed.umu.se
[paper i fulltext]

Juvas Marianne Liljas, FD, Luleå tekniska universitet, juvas.marianne.liljas@ltu.se
[endast presentation av paper]

Jörgen Mattlar, FD, Uppsala universitet jorgen.mattlar@did.uu.se 
[paper i fulltext]

Julia Nordblad, doktorand, Göteborgs universitet, julia.nordblad@idehist.gu.se
[paper i fulltext]

Björn Olsson, FD, docent, Umeå universitet, bjorn.olsson@idehist.umu.se
[paper i fulltext] OBS! Ny version utlagd 22/9 kl. 08.10

Daniel Nilsson Ranta, FD, Linnéuniversitetet, daniel.nilssonranta@lnu.se
[paper i fulltext]

David Sjögren, doktorand, Umeå universitet, david.sjogren@historia.umu.se
[paper i fulltext]

Randi Skjelmo, FD, Universitetet i Tromsø, Randi.Skjelmo@uit.no
[paper i fulltext]

Johannes Westberg, FD, Uppsala universitet, johannes.westberg@edu.uu.se
[paper i fulltext]

Liv Helene Willumsen, FD, Universitetet i Tromsø, liv.willumsen@uit.no
[paper i fulltext]

Tvåspråkighet för emancipation eller förtryck?, Lars Elenius, FD, Luleå tekniska universitet

Språkpolitiken inom utbildningsväsendet i Tornedalen följde en modersmålslinje från 1850-talet till 1870-talet. Då inleddes en tvåspråkighetspolitik som i praktiken innebar att modersmålet finska gradvis avvecklades för att ersättas av en ren svenskspråkig linje. Den innbar att skolbarnen förbjöds att använda sitt modersmål i skolan, både i skolsalen och på raster. Förbudet upprätthölls på sina håll ända till slutet av 1950-talet och bestraffning för att tala svenska pågick ännu längre. Det fanns å andra sidan lärare som följde en mer pragmatisk linje med en tillåtande attityd till finska som hjälpspråk i undervsiningen.
 
Många av de lärare som arbetade i de tornedalska skolorna under främre delen av 1900-talet var själva finskspråkiga. De hade i många fall en kluven inställning till sitt finska modersmål. I mitt paper kommer jag att analysera de tornedalska lärarnas inställning till tvåspråkigheten, som var den officiella linjen för språkpolitiken i Tornedalens skolväsende, och hur de betraktade de två språken, finska och svenska, i sin pedagogiska och didaktiska gärning. Likaså kommer jag att undersöka vilken bild lärarna skapade av sig själva i sina roller som lärare, men också hur de ansåg att skolan i Torndalen skulle bidra till utveckligen av samhället och vilken roll finska och svenska kunde spela där?
 
Lärarnas attityder fram till slutet av 1930-talet, då en omsvängning i språkpolitiken skedde, kommer att jämföras med deras attityderna under 1940-och 1950-talet då Tornedalen inlemmades i en ny kontext av modernisering för välfärdssamhällets utveckling och formeringen av Norden och Nordkalotten som nya nationsöverskridande regionala skapelser.

’At komme fra landet’– om opkomsten af uddannelsestaler for og om landbefolkningen i Danmark i sidste halvdel af 1700-tallet, Sune Jon Hansen, doktorand, Köpenhamns universitet. 

I mit oplæg redegøres for hvordan der i sidste halvdel af 1700tallet synes at indrette sig en række taler om uddannelse af befolkningen på landet. Via et kompleks af ’nye’ vidensformer produceredes en lang række taler som på en og samme tid orienterede sig mod den enkelte og dennes rettigheder og forpligtigelser som individ på den ene side og mod statens institutioner og deres rolle på den anden. Folketællinger, geografiske regulativer, geologiske landvindinger, monetarisme, konstituering af biologisk og medicinsk viden, statistikkens opblomstring, (oplysnings-) filosofi, stigende bureaukratisering, etc., institutionaliserede og leverede vidensformationer, der på samme tid rettede sig mod individet og samfundet. Denne opmærksomhed åbner for italesættelser af befolkningen, af individet i og for fædrelandet og synes forskellig fra tidligere, da det er taler, der sigter på at holde i live; på at den enkelte – og her især landbrugeren – skal leve et for sig selv og nationen og staten virksomt liv.
 
Praktikker som før har været ’tavse’ udfordres og udgrænses til fordel for en begyndende centralisering af vidensformer produceret i og af det urbane bourgeoisi. ’At komme fra landet’ tales med andre ord frem som en mangel-position idet geografisk placering installeres som en forskelsmarkør; landbrugeren skal bringes ud af mørket og ind i lyset.
 
Med fokus på taler om uddannelse præsenteres en analyse af hvordan opkomsten af et uddannelsessystem for alle står i tæt relation til en overordnet oplysningsstrategi, hvis styringsteknologiske poler er reguleringen af befolkningen og disciplineringen af kroppen. De mange taler om uddannelse der får plads i sidste halvdel af 1700tallet analyseres således i relation til hvordan mindre og perifere vidensformer diskvalificeres og udgrænses i en strategisk bestræbelse på at lancere et centraliseret apparatur af kontrollerende og normaliserende vidensformer.

Nybyggarbarns uppfostran och undervisning. Hemundervisningen, den äldre generationens roll och den framväxande skolundervisningen, Marianne Liliequist, FD. prof., Umeå universitet 

Denna studie handlar om barns uppfostran och undervisning i nybyggartrakterna under tidsperioden 1850-1930. I början av tidsperioden hade skolan en mycket begränsad betydelse. Det var få barn som kom i åtnjutande av undervisningen och detta under en mycket kort tid. Undervisningen innebar i stort sett en förstärkning av hemmens katekesundervisning. Barnens undervisning skedde i hemmen, såväl läsinlärningen som inlärning av de många praktiska färdigheter som krävdes för att man skulle klara sig som nybyggare. Därför kommer såväl undervisningen i hemmen som skolans undervisning att omfattas av studien. Efterhand fick alltfler barn gå i skolan och terminerna förlängdes, men först från och med 1930-talet blev skolans inverkan på uppfostran mera genomgripande.
 
Mina frågeställningar är: Hur skilde sig uppfostran och undervisningen i hemmet från den i skolan? Vilken roll spelade den äldre generationen för barnens uppfostran i hemmen? Vilka uppfostringsmetoder användes? Vilka värderingar och tänkesätt uppfostrades barnen till? Hur såg man på barnen? Hur förändrades skolans undervisning under denna tidsperiod? Hur såg barnens villkor ut i samband med skolgången?

Den munktellska salongen i Falun: Bildning, industri och kultur under 1800-talet, Juvas Marianne Liljas, FD, Luleå tekniska universitet

Salongkulturen i Falun under 1800-talet är en obeforskad del av bergsmannakulturen och gruvsamhället kring Falu gruva. Med målet att ge en fördjupad vetenskaplig belysning av Falusalongerna som kulturellt centrum avser projektet att undersöka det kulturella och pedagogiska arv som salongkulturen härbärgerar.  I fokus står salongernas idéspridande funktion kring utbildningsfrågor, bildning och kultur.

Projektet baseras på Johan Henrik Munktells (1804-1861) bildningsresor under det tidiga 1800-talet. Källmaterialet bygger på en brevsamling från 1828-30. Resebreven utgör ett orört historiskt material med unika skildringar från Berlins kultur- och salongsliv. Huvudsyftet med Johan Henrik Munktells bildningsresa var dock att studera de nya metoderna inom papperstillverkning vilket per automatik sätter in salongslivet i ett större idéhistoriskt perspektiv. Munktell beskriver inte bara de kontinentala kultur- och salongsmiljöerna, han skildrar den industriella utvecklingen framförallt i Tyskland men också andra länder som Italien, Schweiz och Frankrike i början av 1800-talet. Munktells reseskildringar, skrivna på Grycksbo bruks eget handgjorda finpapper, speglar tidens civilisatoriska och kulturella framsteg samtidigt som det tidstypiska livet i Falun framträder.

Inspirerad av Berlins främsta salonger och de tidiga uppsalasalongerna skapade han en salong med stort inflytande över den industriella och kulturella utvecklingen i Sverige.  Vid sidan om vetenskap och teknik blev den munktellska salongen en samlingsplats för samtalet om hur utbildning och musikliv skulle organiseras. I gästlistan framträder uppsalasocieteten tillsammans med bergsmän, kulturpersonligheter och färgstarka reformpedagoger inom skola och utbildningsväsende.

Salongen är en rumslighet som förenar det offentliga och det privata.  I sin betydelse för den borgerliga samhällsutvecklingen har salongkulturen som begreppsligt kontinuum ansetts bespegla modernitetsbegreppet.  

Salongen kan också med sin privat organiserade struktur ses som en möjlig utgångspunkt att utforska pedagogiken under tidigare historiska epoker. Tidigare forskning visar att Berlinsalongerna har stor betydelse för hur salongsväsendet spreds till Sverige. Här finns också rötterna till den pedagogik som kan spåras i salongen och som blir normgivande för de Nordiska salonger som formas.

Med inspiration av begreppet ” immanent pedagogik” prövar jag det lärande som sker i salongen i termer av ”ljusets och dunklets pedagogik”. Begreppsparet kan knytas till bildningsdiskursen och det narrativa minnet av Berlins judiska salonger.

Resultaten förväntas öka kunskapen om salongkulturens historiska arv i relation till bergsmannakulturens vandel och kulturella anspråk. I kopplingen till Falu gruvas internationellt kända historia finns upplysningar om salongen som inte tidigare varit kända.  Genom att belysa salongen genom ”det pedagogiska rummet” kompletteras samtidigt den rumslighet som tidigare beforskats.  Den bildningsmässighet som har sin självklara plats i den tidigare salongsforskningen får därmed sin fördjupning genom de bildningsteoretiska och didaktiska utgångspunkter som projektets fokus onekligen medför. Med salongerna i fokus kan ny dokumentation, nya fakta och nya rön ge en bredare och mer nyanserad bild av det utbildningsvetenskapliga perspektivet genom den utbildningshistoria som salongkulturen för med sig.

Kulturell och etnisk mångfald i historieläroböckernas gestaltningar av Norrland, Jörgen Mattlar, FD, Uppsala universitet  

Norrland har sedan flera hundra år varit präglat av etnisk, språklig och kulturell mångfald. Denna mångfald och de minoriteter som finns representerade i Norrland har dock inte fått officiellt erkännande förrän under sent 1900-tal. År 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention och erkände därmed fem minoritetsgrupper som officiella nationella minoriteter med fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Argumentationen för att just dessa fem minoritetsgrupper skulle få erkännande var den långa historiska närvaron inom Sveriges nuvarande gränser. Erkännandet ledde även till en skyldighet att i historieämnet undervisa om minoriteterna. Norrland är i detta minoritetsavseende en speciellt intressant region med de finska, samiska, tornedalska minoriterena. Den fråga jag ämnar besvara i mitt konferensbidrag är hur nyare läromedel i historia framställer Norrlandsregionen. I vilken mån förekommer framställningar av den etniska, språkliga och kulturella mångfalden i läromedlen och då den förekommer är fokus på hur enskilda minoriteter konstrueras och vilka maktdimensioner som framkommer framställningarna.

Lek och exercis i den nationella skolan. Assimilationens pedagogik i Tornedalen och Bretagne 1880–1925, Julia Nordblad, doktorand, Göteborgs universitet

Under 1880-talet infördes undervisning på nationalspråket enligt direktmetoden för språkliga minoriteter i Sverige och Frankrike. Barn vars modersmål var meänkieli och bretonska skulle hädanefter undervisas uteslutande på svenska respektive franska. Metoden systematiserades i läromedel under de följande decennierna, och blev föremål för debatt. I Sverige fördes debatten främst inom ramen för 1922 års betänkande om skolväsendet i Finnbygden och påföljande remissvar, i Frankrike i olika pedagogiska tidskrifter. Direktmetodens utformning kan ses som en metodologisering av assimilationen av minoriteter.
 
Direktmetoden var i bägge länderna influerad av den tysk-schweiziska åskådningsundervisningen (Anschauungsunterricht). När reformpedagogiken vann mark kring det förra sekelskiftet influerade den ytterligare språkpedagogiken i Tornedalen och Bretagne. Synen på barnets sätt att fungera som skiljt från den vuxnes var en bärande idé i reformpedagogiken, eleven blev undervisningens utgångspunkt. Barnets aktivitet, intressen, behov och livlighet skulle tillvaratas i undervisningen. Inte minst lekens betydelse och pedagogiska användbarhet lyftes fram.
 
I diskussionerna kring direktmetoden tog många avstånd från en tidigare repressiv praktik i språkundervisning, där eleverna bestraffades om de talade sitt modersmål i skolan. Likväl kom motsättningar mellan en bejakande och individualistisk syn på barnet och en kollektiv disciplin till uttryck i de pedagogiska diskussionerna och utformningen av direktmetoden. Exempelvis var diskussioner om vilket språk barnen skulle få leka på återkommande. Skulle deras lek styras till att ske på nationalspråket? Detta kan tolkas som att det ideala barn vars särskilda behov ska bejakas är ett nationellt barn. I undervisningen måste därför det nationella barnet frammanas innan det kan bejakas.
 
Likheterna mellan diskurserna kring direktmetoden i Frankrike och Sverige är många. Likväl var betoningen på disciplin och styrning av eleverna tydligare i Bretagne, medan lek och glädje i högre grad betonades Tornedalen. Dessa olikheter kan delvis förklaras av att det franska assimilationsprojektet var större, och omfattade fler grupper inom nationens gränser såväl som i de allt fler koloniserade områdena. Denna expansion speglas i de direktmetodologiska läromedlens titlar, där det föreskrivna geografiska användningsområdet utökades för varje upplaga.

Universitetet och den regionala utmaningen, Björn Olsson, FD, docent, Umeå universitet

I Sverige grundades det första universitetet 1477 och det låg i Uppsala. För Uppsala och för de universitet som sedan följde i Dorpat, Åbo, Lund och det inkorporerade i Greifswald, Svenska Pommern, var uppgiften att tjäna hela det växande riket med utbildade ämbets- och tjänstemän som en svällande riksorganisation behövde.
 
Dessa två uppgifter, att utbilda för hela Sverige utan lokalt eller regionalt  sneglande intressen, samt att vara en utbildningsplats främst för den offentliga sektorn, var länge ensamrådande i den svenska  föreställningsvärlden om vad ett universitets skulle vara till för.
 
Som ett första avsteg från en långlivad tradition kan Carl Lindhagens riksdagsmotion från 1907 betecknas. I den motionen föreslår han upprättandet av vad han kallar ett Norrlandsuniversitet. Någon ort anger han inte, men texten antyder att det är Sundsvall han tänker på. Här ser vi ett brott med nationaluniversitetstanken. Det är ett särintresses, Norrlands, behov av utbildning han vill tillgodose.
 
Det skulle dröja över femtio år innan Norrlandsuniversitetet, Sveriges första regionala universitet, grundades 1965 i Umeå . Redan här fanns tankar om ytterligare ett avsteg från traditionen. I utredningsmaterialet för Umeå universitet hade lagts fram förslag om att, förutom offentlig sektors utbildningsbehov kunde Norrlandsuniversitetet också tjäna det regionala näringslivets forskningsbehov, främst näringarna inom skog, vattenkraft och gruvhantering. Först i planeringsarbetet 1945–1950 går det att skönja den idag så allmänt omfattade föreställningen vilken regionuniversitets uppgift främst är: att vara en motor i den regionala utvecklingen.
 
Hur kunde detta paradigmskifte beträffande universitetsuppgifterna äga rum? Svaren tycks finnas dels i förändringar på nationell nivå, dels i förändrade synsätt på regional och lokal nivå. Där spelade Norrlandsfrågan en central roll. Dessa två nivåer där manegen krattades för särintresseinriktade universitet, tänker jag närmare belysa och diskutera vid kommande workshop i Umeå. Diskussionen utgår från ett forskningsprojekt kallat ”Universitetet och den regionala utmaningen”, bedrivet vid CERUM (Centrum för regionalvetenskap, Umeå universitet).

Om etableringen av en välfärdsidé - implementering, aktörer och behovstagare, Daniel Nilsson Ranta, FD, Linnéuniversitetet

I Norrbotten växte under början av 1900-talet en säregen företeelse fram, de så kallade norrbottniska arbetsstugorna. Deras syfte var initialt att hjälpa nödställda barn från fattiga familjer men projektet ändrade tämligen omgående sin inriktning till att söka främja moralisk omdaning och försvenskning bland den Tornedalska befolkningen. Verksamhetens framväxt och förändrade mål analyseras med hjälp av begrepp anknutna till implementering och policyanalys.
 
Studiet av välfärdsinsatser tenderar traditionellt att beakta verksamheters utformning och fortlevnad som konsekvens av tillgången eller avsaknaden av behov, eller som ett utslag av organisationers strävanden. Det är lätt att anta att organisationens tillskyndare också delar dess värderingar och mål. Utifrån en analys av den norrbottniska arbetsstugan framförs här att detta förfaringssätt riskerar utestänga viktiga influenser. I samband med detta belyses vikten av implementeringsstudier vid studiet av välfärdsanordningars tillkomst. Detta då man i nationens utkanter (läs periferi) har möjlighet och kan tillåta särlösningar som följd av de geografiska förutsättningarna.
 
Studien visar att verksamhetens framväxt mobiliserar en rad aktörer utöver organisationens företrädare såsom statens inspektörer, kommunernas skolråd samt donatorer och praktiker- en så kallad implementeringsstruktur - vilka på ytan enas under samma paroll. Aktörerna engagerar sig dock utifrån skilda perspektiv och målsättningar. Någon har den ekonomiska situationen för handen, en annan drivs av etniska, moraliska eller religiösa frågor. Trots den enande parollen kommer dessa sär-skilda strävanden att påverka verksamhetens policymål liksom dess konkreta, praktiska dagliga verksamhet. Under sin drygt 50-åriga existens ändras innehållet i implementeringsstrukturen; aktörer försvinner, nya träder in. Av samma orsaker sker en målförskjutning. Tydligast kommer detta till uttryck under två identifierade faser i verksamhetens historia, en initial fas samt en expansionsfas.

Föräldrainflytande i nomadskolan 1926-1967, David Sjögren, doktorand, Umeå universitet

Abstract under författande.

Utdanning av lærere for det nordlige Norge før 1826. De tidlige institusjoners betydning som forløpere for offentlig lærerutdanning, Randi Skjelmo, FD, Universitetet i Tromsø

Det første offentlige skolelærerseminariet i Norge ble etablert nord i landet og begynte sin virksomhet i 1826. I hundreåret forut for dette var tre seminarier i gang lengre sør, alle med det spesifikke siktemål å utdanne lærere for den nordlige landsdel. Disse hadde tilholdssted i stiftsstaden Trondheim.
 
Jeg vil i denne presentasjonen søke å klargjøre hva slags institusjoner disse var, som ble igangsatt i Trondheim på syttenhundretallet. Jeg vil se på hvem som tok initiativ og var pådrivere, hva slags formål de var ment å skulle ha, hvordan de ble organisert og hvordan rekruttering av lærere og lærekandidater foregikk. Om mulig vil jeg også si noe om innhold og hva slags kompetanse de var ment å skulle gi.
 
Jeg vil videre undersøke hvordan det idemessige grunnlaget for disse tidlige institusjonene formuleres, realiseres, omformuleres og revurderes i løpet av de vel hundre år fra opprettelsen av det første av disse tre seminarier i 1717 og fram til igangsettelsen av det første offentlige seminariet i 1826. En drøfting av dette idemessige grunnlaget, vil kunne gi innsikt i hva disse institusjoner sto for.
 
Men like viktig som de spesielle momenter knyttet til disse få institusjonene, vil være det generelle man kan trekke ut og som relaterer seg til tilsvarende forhold i andre land. De innholdsmessige aspekter jeg drøfter i dette framlegget, vil kunne inngå i en sammenlikning med andre geografiske områder. I det tidsrommet som her gjøres til gjenstand for undersøkelser, pågikk også et større fellesnordisk arbeid med å klargjøre de geografiske grensene mellom de nordiske land.  Videre skjer det i året 1814 en konstitusjonell endring. Unionen mellom Norge og Danmark opphører, Norge får sin egen Grunnlov og inngår senere samme år i union med Sverige. Å undersøke tidlige institusjoner i Norge, vil kunne bidra til kunnskap om framvekst av de nordiske lands utdanningssystem. 
 
Arbeidet som her presenteres inngår i forskningsprosjektet ”Oppstart av lærerutdanning i nordområdene”. Det utføres i samarbeid med førsteamanuensis Liv Helene Willumsen. Studiet av primærkilder står sentralt i prosjektet. I inneværende fase av prosjektet søkes svar på to spørsmål. Det ene er hvordan lærerutdanning vokser fram i Norge og blir en del av utdanningssystemet. Det andre er hvordan statlige myndigheter etablerer kontroll og tilsyn med lærerutdanningen. 

Sågverken och folkskolorna. Fördelningen av resurser bland folkskolor i Sundsvallsdistriktet, ca 1850-1900, Johannes Westberg, FD, Uppsala universitet 

Den industriella utvecklingen i Sundsvallsdistriktet 1850-1900 hade omfattande ekonomiska, demografiska och sociala konsekvenser. Syftet med detta paper är att studera hur denna samhällsomvälvning påverkade de ekonomiska förutsättningarna för områdets skoldistrikt. De frågor som kommer att ställas är av typen: vilka är de rikaste respektive de fattigaste skoldistrikten under perioden? Hur påverkas skoldistriktens resurser av samhällsomvandlingen? Hur skapar skoldistrikten resurser och vad spenderar man dessa på? I samtliga frågeställningar kommer förändring över tid att vara centralt.

Økonomiske vilkår for utdanning i nordlige Norge. Den historiske utvikling av Seminarii Lapponici fond, Liv Helene Willumsen, FD, Universitetet i Tromsø

I denne presentasjonen ønsker jeg å redegjøre for betydningen av det økonomiske fundament for opprettelsen av offentlig lærerutdanning i Norge. Med fokus på et bestemt fond, Seminarii Lapponici Fond vil jeg drøfte dette fondets virksomhet og diskutere dets betydning i flere faser av nasjonens begynnende lærerutdanning. Dette fondet ble opprinnelig opprettet tidlig på syttenhundretallet i forbindelse med at det ble etablert en institusjon som skulle ha som særlig virkeområde undervisning av lærere i den nordlige del av Norge. Særlig vekt vil bli lagt på fondets vinkling inn mot etniske og geografiske forhold. Ved å følge utviklingen av Seminarii Lapponici Fond over en periode på 150 år vil spesifikke rammebetingelser av historisk karakter framtre, noe som kan reflektere idemessige svingninger i samfunnet som sådant, og vise hvordan disse svingningene vil kunne virke inn i en utdanningshistorisk kontekst.
 
Denne presentasjonen knytter an til et prosjekt sammen med min kollega Randi Skjelmo. Hun vil i sitt framlegg komplementere min drøfting. Begge papers er resultat av et større forskningsprosjekt med tittel ”Oppstart av lærerutdanning i nordområdene”.